”Krigshotet slår mot massprotesterna”

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

USA:s nyårsattentat utanför den irakiska huvudstaden Bagdads flygplats innebär en dramatiskt ökad risk för ett regionalt inferno.

Bland de tio dödade var den iranske generalen Qassem Soleimani, chef för Islamiska revolutionsgardets elitstyrka Quds, som var en av den iranska regimens allra mäktigaste ledare och den irakiske milisledaren Abu Mahdi al-Mohandis, som var näst högsta chef för Hashd al-Shaabi, Folkets mobiliseringsstyrkor, inom den irakiska krigsmakten. Att detta kommer att besvaras av Iran och dess närmast allierade miliser i hela regionen är närmast självklart. 
Om sedan USA som Donald Trump har hotat med skulle straffa en iransk vedergällning med en bombning av 52 mål i Iran kan vad som helst hända.

Offensiv har talat med svensk-irakiska Widad Zaki och svensk-iranska Mehrnosh Shafiee, som båda befarar svåra konsekvenser för de senaste månadernas massiva proteströrelser i sina hemländer.
– Risken för krig innebär att de som vågar göra något mot den iranska regimen anklagas för att stödja imperialismen. I alla fall på kort sikt stärks regimen som använder attentatet mot Soleimani till att piska upp en nationalistisk feberstämning, säger Mehrnosh Shafiee.
De massprotester som nyss skakade hela Iran hade i stort sett redan slagits ned för denna gång innan attentatet, till priset av 1 500 dödade och massfängslanden.
– Nu hoppas och tror jag att inte regimen lyckas få alla dessa bortglömda. Jag hade också redan innan attentatet mot Soleimani hört att även tidigare fängslade 50-60-åringar som inte varit så aktiva i de senaste protesterna åter har arresterats.

Den iranska prästregimen i Iran har varit hårt pressad av sanktioner och omfattande protester mot vanstyre och kostsamma krig i Syrien och Irak. Nu har Soleimanis död gett dem chansen att glorifiera honom som en ”antiimperialistisk” martyr, som de maximalt utnyttjar för att spela på såväl religiösa som nationalistiska känslor, något som samtidigt gör dem till fångar i sin egen krigsretorik.
Den mördade generalen, son till en fattig bonde, hyllas för sin långa rad av militära segrar alltifrån kriget mot Saddams Irak på 1980-talet till kriget mot IS-kalifatet i Irak tillsammans med irakiska shia­miliser, kurder och för en tid även USA. Vad som främst har gjort honom till ett hatobjekt för USA är det stöd han däremellan har gett till Hizbollah mot Israels invasion av Libanon och framförallt hans nyckelroll på Assads och Rysslands sida i det långa kriget mot sunnimuslimska jihadister i spetsen för de miliser som länge stöddes av både USA, Turkiet och Saudiarabien.
Men som chef för Islamiska revolutionsgardets elitstyrka Quds var Soleimani för Mehrnosh och de arbetare, ungdomar och vänsteraktivister som kämpat på gatorna mot den iranska regimen en av den reaktionära prästregimens kontrarevolutionära stöttepelare, även om Quds insatser primärt var utanför Irans gränser.

Soleimani deltog redan som ung i det islamiska revolutionsgardets undertryckande av ett kurdiskt uppror i nordvästra Iran. Han har på senare år som en av de främsta militära ledarna på Assadregimens sida vadat i det syriska inbördeskrigets blodbad. Huvuddelen av det repressiva våld som dödat mer än 470 av Iraks torgrevolutionärer och skadat tusentals har också utförts av proiranska miliser, som varit nära allierade med Soleimani.
Även om några få demonstranter därför uppges ha dansat på Tahrirtorget efter nyheten om Soleimanis och al-Mohandis död förstod de flesta instinktivt att detta tvärtom var ett nytt och större hot mot torgrevolutionen.
– Vi förkastar idén att göra Irak till en arena för ett krig mellan USA och Iran. Hashd och USA kan ta sitt krig någon annanstans, citerar Al Jazeera talespersonen för en grupp studenter på torget, som gav uttryck för mångas mening.

Spänningen mellan USA och Iran har byggts upp till bristningsgränsen alltsedan Trumps beslut att riva upp Obamas kärnavtal och införa mördande sanktioner mot Iran, i sig en ekonomisk krigföring. 
Ändå frågar sig många med Widad Zaki, som har nära kontakt med flera av Iraks torgrevolutionärer, varför USA genomförde attentatet mot Soleimani just nu? Hon ger inte ett vitten för Trumps påstående att det skulle ske för att förhindra planerade attacker mot amerikanska mål.
I USA spekulerar många i stil med Elizabeth Warren om att det handlar om en ”Wag the dog”-aktion för att ta fokus från riksrättegången mot Trump i början av ett avgörande valår. 
Widad Zaki ser attentatet först och främst som ett försök att splittra den enorma irakiska torgrevolutionen mot landets korrupta etniska och religiöst sekteristiska vanstyre som fått regeringen på fall.
– ”Vi vill ha vårt land tillbaka” har varit ett av massprotesternas främsta krav, men varken USA eller Iran vill tillåta ett självständigt Irak. 
Medan USA har både stora strategiska intressen och oljeintressen i Irak är den irakiska marknaden livsviktig för Irans export av till exempel livsmedel och byggmateriel.

Den irakiska torgrevolutionen är också ett existentiellt hot mot den teokratiska diktaturen i Iran.
– Det har sagts att medan det tagit 40 år att exportera den islamiska revolutionen från Iran tog det bara 40 dagar att exportera det irakiska massupproret till Iran, även om detta för tillfället har slagits tillbaka, säger Widad.
För inte bara den iranska regimen, utan också dess allierade i Mellanöstern, handlar det nu om att mobilisera den så kallade ”motståndsaxel” som de ibland talar om mellan proiranska regeringar och/eller miliser alltifrån Teheran och Bagdad till Damaskus och Beirut.
Widad Zaki befarar fruktansvärda konsekvenser av maktkampen mellan USA-imperialismen och Irans regionala imperialism, där den enighet som bär upp torgrevolutionen kan bli ett tidigt offer.
– Ett sådant krig skulle till stor del utspelas i Irak, och vi ser redan nu hur politiska bråk har brutit ut efter USA:s mord på Soleimani och al-Mohandis.
I Beirut har Hizbollah-ledaren Nasrallah manat till vedergällning i hela regionen ”mot USA:s militära baser, soldater, officerare och krigsfartyg”.
– USA har startat en ny sorts konflikt som kommer att pågå i åratal. Det innebär ett klart och tydligt uppdrag för ”motstånds­axeln”: att få ut alla USA-baser från regionen. Om de kan uppnå detta är en annan fråga, citerar Al Jazeera en libanesisk analytiker.

Iraks avgående premiärminister Abdul Mahdi, som sitter kvar till dess att en ny har utsetts, kallade USA:s attentat ett grovt övergrepp mot Iraks suveränitet som innebär ”en farlig upptrappning som tänder stubinen till ett destruktivt krig i Irak, regionen och världen”.
Redan på söndagen bara två dagar efter USA:s attentat uppmanade också en majoritet i det irakiska parlamentet, trots att mötet bojkottades av kurder och sunnimuslimer, USA att dra tillbaka sina drygt 5 000 soldater från Irak. Något som Trump hotade att besvara med sanktioner som Irak aldrig har sett maken till, ”om det genomförs på ett ovänligt sätt”.

”Vi vill ha vårt land tillbaka” har varit ett av massprotesternas främsta krav, men varken USA eller Iran vill tillåta ett självständigt Irak. 

Den radikale shiaprästen Muqtada al-Sadr, som stöds av många fattiga shiamuslimer och leder den största gruppen i parlamentet, har hittills gett ett visst skydd åt torgprotesterna. Frågan är vad som händer nu då al-Sadr har återaktiverat sin tidigare avvecklade Mahdiarmé och uppmanat alla motståndsgrupper i och utanför Irak att mötas för att bilda ”internationella motståndslegioner”, kasta ut USA:s trupper under förödmjukande former, riva upp alla säkerhetsavtal med USA och stänga dess ambassad.
Även om vare sig Iran eller Irak har råd att bedriva ett regelrätt krig och kanske hoppas undvika en fullskalig vedergällning från USA i stil med Trumps hot om att bomba 52 mål genom att utföra en ”proportionerlig” hämnd för mordet på Soleimani är det svårt att se hur en sådan spiral av våld ska kunna kontrolleras och leda till ett slut på dramat såvida inte Trumps sanslösa lek med elden kan stoppas av mäktiga protester i USA eller han i årets val kan ersättas av en ny president i USA. 

Det största hoppet just nu ligger i att massrörelserna i såväl Irak och Iran som Libanon tillsammans med skarpa antikrigsprotester i USA ändå ska kunna lägga band på krigshetsarna och stoppa den hotande katastrofen i sin linda. Det är bara nya demokratiska och socialistiska massuppror av regionens arbetare, unga och fattiga som kan ge regionen en framtid utan förtryckarregimer och imperialistiska intressen.