Krisen saknar motsvarighet

Bristen på samordning och den kapitalistiska marknadens kaos förhindrar den nödvändiga omställning som krävs för att samhällets alla resurser ska kunna mobiliseras för att bekämpa virusets spridning (Foto: NIAID Rocky Mountain Laboratories (RML), U.S. NIH).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Coronavirusets dödliga spridning har stängt ned kontinenter och i allt fler länder råder nu ett undantagsliknande tillstånd. 

Mycket snabbt, innan veckans slut, kan läget i Sverige bli som i Frankrike där det exempelvis sedan i tisdags endast är tillåtet att lämna sitt hem om man ska till jobbet (många arbetsplatser är dock nedstängda), apoteket eller handla mat. 
I minst 15 dagar ska dessa regler gälla och 100 000 poliser ska patrullera gatorna för att se till att de efterlevs. Även militären ska mobiliseras, med början i den hårdast drabbade regionen Alsace. Frankrike stänger också sina gränser.
”Vi är i ett hälsokrig”, sa Macron dagen innan de nya åtgärderna trädde i kraft och lovade att inget franskt företag ska drabbas, men däremot gavs inget löfte om att dra tillbaka förslaget om att drastiskt försämra pensionerna, utan beslutet skjuts endast på framtiden.
Den svenska S-MP-regeringen gör detsamma.

Krispaketen riktas främst till företagen, men samtidigt ligger högerpolitiken och januariavtalet fast. I likhet med den franska regeringen är den svenska inte beredd att riva upp några av de många skattesänkningar som har getts till de rika och som har bidragit till vårdens ständiga underfinansiering.
Vid årsskiftet avskaffade regeringen värnskatten, som betalas av de högavlönade, varav de flesta är män, vilket kostade statskassan dryga 6 miljarder kronor. 
Enbart återinförd värnskatt och avskaffat RUT-avdrag skulle ge staten en extra inkomst på över 11 miljarder kronor, vilket grovt räknat motsvarar 20 000 nya välfärdsjobb. Höjd bolagsskatt, återinförd arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatt samt ny fastighetsskatt skulle ge många fler välfärdsjobb, vilket skulle göra det möjligt att snabbt höja bemanningen inom välfärden.
Globalt skulle endast en blygsam höjning av förmögenhetsskatten för den rikaste procenten i världen vara tillräckligt för att kunna finansiera 117 miljoner jobb i sjuk- och hälsovården, enligt hjälp- och biståndsorganisationen Oxfam.
Det är de rika, storbolag och banker som ska betala för de extra ordinära insatser som omedelbart behövs för att bekämpa coronaviruset.

Regeringarnas respons på coronaepidemin har alla innehållit en förödande dos av nationalism och skuldbeläggning. Det finns inga samordnade, globala insatser mot ett virus som inte känner några gränser. 
Något som går helt på tvärs med vad som exempelvis Läkare Utan Gränser efterlyser – att regeringar i Europa förutom att öka produktionen av skyddsutrustning också säkerställer att utrustning kan skickas till de största oroshärdarna. Stängda gränser riskerar istället att stoppa flödet av utrustning och personal till de mest drabbade områdena. 
Bristen på samordning och den kapitalistiska marknadens kaos förhindrar dessutom den nödvändiga omställning som krävs för att samhällets alla resurser ska kunna mobiliseras för att bekämpa virusets spridning. 
Istället för massiva välfärdssatsningar och grön omställning riktas mångmiljardsatsningar på att bevara nuvarande ohållbara industristrukturer, inkluderat beroende av fossila bränslen.

Risken är också överhängande för att de styrande snart försöker utnyttja krisen och den acceptans som finns mot förbudet att samlas och kämpa tillsammans till att befästa högerpolitiken och mer och längre än medicinskt nödvändigt inskränka demokratiska rättigheter. 
I exempelvis Ecuador gör högerregeringen med hänvisning till ”den ekonomiska kris som coronaviruset skapat” nu ett ett nytt försök att genomdriva det åtstramningspaket som stoppades av massornas revolt i oktober förra året. I Irak och Libanon har makteliterna inte tvekat att dra egen vinning av att rädslan för coronavirusets spridning har fått allt färre att demonstrera på gatorna. 
Det var också med hänvisning till det hot som coronaviruset utgör som Rysslands president Putin lät meddela att han ämnar styra fram till år 2036.

Sverige tycks heller inte vara ett undantag. 
”Coronaviruset har nu tagit sig ända in i avtalsförhandlingarna. Arbetsgivarna håller det för sannolikt att lönelyften blir lägre”, skrev Byggnads tidning Byggnadsarbetaren den 13 mars med anledning av att Mats Åkerlind, förhandlingschef på arbetsgivarorganisationen Byggföretagen hävdat att ”det är sannolikt” att lönelyften i år blir lägre på grund av coronaviruset.
Att avtalsförhandlingarna fortsätter som vanligt är något som bara arbetsgivarna kan gynnas av. Men trots coronaviruset och utan vetskap om vad som gäller härnäst hoppas facken inom industrin och arbetsgivarna att kunna teckna avtal om två veckor. Avtalsörelsen bör skjutas upp – låt inte arbetsgivarna utnyttja krisen.