Kuba på väg mot kapitalism?

2015-02-04 15:44:58


Kuba går mot kapitalismen i allt snabbare takt.

Året började med att USA:s president Obama och Kubas Raúl Castro tillkännagav en rad historiska överenskommelser. Ett återupprättande av de diplomatiska relationerna mellan länderna mjukade upp reserestriktionerna och inledde de första stegen mot lättnader av  handelsembargot mot Kuba, som har gällt sedan revolutionen åren 1959-60. Den kubanska regimen har frigivit fångar, inklusive amerikanska medborgare, och kubanska fångar i USA har också släppts.

Detta steg representerar ett avgörande skifte i USA-imperialismens politik gentemot Kuba. Det innebär också ännu ett kvalitativt kliv av den kubanska regimen i riktning mot ett återupprättande av kapitalismen, en process som har pågått under ett antal år.
Obama gjorde dessa tillkännagivanden som ett erkännande av att ”Man kan inte fortsätta att göra samma sak [i över 50 år] och förvänta sig annorlunda resultat”. De europeiska härskande klasserna, den kanadensiska och delar av den latinamerikanska kapitalismen ville ha ett annat förhållningssätt gentemot Kuba – vilket Obama nu har tagit till sig.
När Raúl Castro gjorde tillkännagivandet önskade han samtidigt att Obama skulle få Nobels fredspris – trots att han har genomfört fler drönarattacker än George Bush!
 
USA-imperialismen har sedan den kubanska revolutionen åren 1959-60 upprätthållit ett strikt embargo och genomfört olika försök – inklusive en väpnad intervention 1961 – att störta den kubanska regimen och återupprätta kapitalismen. Denna politik har trots embargots lamslående konsekvenser, som beräknas ha kostat den kubanska ekonomin en biljon USA-dollar, misslyckats. Detta huvudsakligen på grund av revolutionens djupa sociala rötter och det stöd som har funnits för den.
USA antar nu en ny politik som påbörjar avlägsnandet av embargot. Hotet om ett återupprättande av kapitalismen utgörs inte bara av ett hot om militär intervention. Som Trotskij varnade för i det forna Sovjetunionen kan det komma i form av ”billiga varor i imperialismens godsvagnar”.
USA:s målsättning förblir densamma, men nu hoppas man nå målet via ett annat tillvägagångssätt. Man har för avsikt att översvämma den kubanska ekonomin med varor och investeringar med målet att fullt ut återupprätta kapitalismen.
Denna förändring av USA-imperialismens politik har underlättats av ett generationsskifte och en åsiktsförändring bland exilkubanerna i USA. Medan de tidigare stödde embargot och försöken att störta regimen stödjer nu enligt en del opinionsundersökningar 52 procent av kubanerna som bor i USA ett upphävande av embargot.

Den förödande ekonomiska situationen i Kuba innebär att många kubaner är beroende av penningförsändelser från familjemedlemmar i USA. Uppskattningsvis 62 procent av de kubanska hushållen får nu stöd från utlandet. Enligt en del ekonomiska beräkningar upprätthåller stödet otroliga 90 procent av detaljhandelsmarknaden.
Den förfärliga ekonomiska situationen på Kuba har skapat en katastrofal situation för massorna. De massiva sociala landvinningar som erövrades som ett resultat av revolutionen och avskaffandet av kapitalismen har undergrävts, i synnerhet sedan Sovjetunionens kollaps.
Stödet för revolutionen och fientligheten mot kapitalismen och imperialismen innebar dock att den kubanska regimen kunde upprätthålla den planerade ekonomin och sitt byråkratiska styre under 1990-talet (den ”speciella perioden”) fram till och med början av 2000-talet.
Hugo Chavez regering i Venezuela gav också den kubanska regimen en andningspaus genom tillhandahållandet av billig olja.
 
Avsaknaden av en genuin arbetarkontroll och arbetardemokrati, med byråkratiskt vanstyre och korruption som konsekvens, förstärkte ytterligare den ekonomiska och sociala kris som orsakades av embargot och isoleringen.
De revolutionära konvulsioner som svepte fram över Venezuela, Bolivia och Ecuador i början av detta århundrade gav Kuba möjligheten att bryta sig ur sin isolering. En genuin arbetardemokrati skulle ha tillvaratagit denna möjlighet och tagit de nödvändiga stegen i ett försök att bilda en socialistisk konfederation i regionen. Detta skulle ha möjliggjort ett ekonomiskt samarbete och planering mellan dessa länder och skulle ha appellerat till hela Latinamerikas arbetarklass genom att erbjuda ett alternativ till kapitalismen.
Olyckligtvis är varken den kubanska byråkratiska regimen eller de reformistiska ledningarna med Morales, Chávez, Maduro och Carrera som överhuvuden beredda att slå in på den vägen. De senare har förblivit kapitalismens fångar trots att de introducerade reformer och vidtog en del åtgärder som inkräktade på den härskande klassens och imperialismens intressen. Den kubanska regimen introducerade å andra sidan en rad små steg som påbörjade den kapitalistiska restaureringsprocessen. Den senaste utvecklingen är ytterligare ett steg i den riktningen.
 
Även om lättandet av reserestriktionerna kommer att välkomnas kvarstår hoten mot vad som återstår av revolutionens framsteg. En del av dessa framsteg har redan undergrävts och avvecklats.
Den nya arbetsmarknadslagstiftningen representerar en allvarlig attack på arbetarnas rättigheter. Införandet av ”dubbelvaluta”-växlingen, varigenom en del arbetare nu får sina löner utbetalda i dollar, har kraftigt förstärkt ojämlikheten mellan de som betalas i  dollar och de som får betalt i pesos. Detta har oundvikligen främjat svarta börsmarknaden.
Regeringen har också satt ett mål på att avskeda över en miljon anställda inom den statliga sektorn och tillåter etablerandet av tusentals små och medelstora företag. Dessa är emellertid i första hand småföretag som restauranger.

Antalet anställda inom den privata sektorn har ökat från 140 000 till 400 000 sedan 2007. Detta har betydelse, men det rör sig fortfarande om en minoritet av en arbetskraftsstyrka på över fem miljoner personer.
Ett brohuvud för kapitalismens återupprättande har utvecklats inom turistsektorn, som hittills har varit i centrum för utländska investeringar från europeiska, kanadensiska, brasilianska och mer nyligen kinesiska företag. Prostitutionen, som bannlystes från samhället efter revolutionen, är nu tillbaka på Havannas gator, särskilt i turistområdena.

Att embargot har lyfts representerar ett nederlag för USA-imperialismens tidigare politik och dess försök att störta den kubanska regimen. Kuba kommer att få möjligheter att handla på världsmarknaden. I avsaknad av en genuin arbetardemokrati finns faran för att detta kan accelerera processen mot en kapitalistisk restaurering. Ett statsmonopol på utrikeshandeln, kontrollerad av en genuin arbetardemokratisk regering, är avgörande för att stoppa detta tilltagande hot.
Behovet av att bygga ett motstånd och att ta kamp för en genuin arbetardemokrati och en förstatligad planerad ekonomi på Kuba är mer brådskande nu än någonsin. En sådan rörelse kan knytas samman med arbetarklassens och de ungas kamp i hela Latinamerika, för att försvara sina intressen och börja tillhandahålla ett verkligt socialistiskt alternativ till kapitalismen som fullt ut har dragit lärdomarna av den kubanska revolutionen. ■