Resultatet av måndagens folkomröstning i den kurdiska regionen i norra Irak och även i de kurdiskt dominerade närområdena utanför regionens administration blir med all säkerhet ett massivt ja till en egen stat i Bashur, södra Kurdistan.
De första rapporterna tyder också på ett högt och entusiastiskt valdeltagande bland kurderna av de 5,3 miljoner som är röstberättigade, om än lägre från andra folkgrupper bland de 1,9 miljoner röstberättigade i peshmergakontrollerade områden utanför den kurdiska regionala administrationens erkända gränser.
Även om den historiska folkomröstningen är rådgivande och enligt den kurdiska regionala regeringens (KRG) president Massoud Barzani ”inte ritar några gränser”, försäkrar denne att det efter att folkets röster har hörts inte finns någon väg tillbaka till ”ett partnerskap med Irak”.
Folkomröstningen trotsar öppet alla hotfulla fördömanden från såväl den irakiska regeringen i Bagdad som från grannstaterna Turkiet och Iran, som båda har stor ekonomisk makt i KRG och i likhet med Syrien har egna stora kurdiska minoriteter. Även från USA, England, Frankrike, EU, Arabförbundet och FN har uppmaningarna att stoppa folkomröstningen duggat tätt. Statligt stöd har ironiskt nog bara uttalats av Israel, vars egen regering inte har en tanke på att erkänna palestiniernas nationella och demokratiska rättigheter.
Trots att både Turkiet och Iran har samlat militära trupper vid sina gränser till KRG och hotat stänga dessa är ett större militärt ingripande från grannstaterna än-då mindre sannolikt på kort sikt.
Iraks regering i Bagdad har besvarat folkomröstningen med krav på att KRG återlämnar kontrollen över sina gränser och flygplatser till federala myndigheter och att alla andra länders handelsförbindelser enbart sköts i kontakt med Bagdad.
Störst risk för våldsamma konflikter finns i Kirkuk, där läget är spänt och rivaliteten stor mellan kurdiska, arabiska och turkmenska intressen. Shiamilisen Hashd som är lojal till den Iranstödda regeringen i Bagdad och som har härdats i den gemensamma kampen med Peshmerga mot IS i Mosul har också betydande styrkor strax söder om Kirkuks centrum, som skulle kunna ingripa i händelse av lokala strider. Men inte heller den irakiska regeringen, vars militär nätt och jämnt orkat besegra IS i storstaden Mosul tack vare stöd från USA-flyg, shiamiliser och kurdiska styrkor, klarar idag av ett mer storskaligt militärt ingripande mot KRG.
Folkomröstningen innebär inte i sig någon omedelbar förändring. Barzani har själv förutsett utdragna förhandlingar mellan KRG och regeringen i Bagdad under minst två års tid.
Kanske kan en lösare konfederation mellan två formellt likvärdiga regeringar under ett gemensamt paraply utåt och som varje part efter en viss tid har rätt att lämna, vara en lösning som föresvävar Barzani.
KRG har i praktiken redan fungerat som en egen stat med egen militär och de facto kontroll över regionens oljefält alltsedan Saddam Hussein efter Gulfkriget och det kurdiska upproret 1991 tvingades dra tillbaka den irakiska armén från området, som därefter också har skyddats av USA-flyg. Självstyret förstärktes efter USA:s invasion av Irak 2003, då kurdiska peshmergastyrkor avancerade söderut och tog kontrollen över oljestaden Kirkuk med omnejd.
De allra mest svårlösta frågorna är en konsekvens av att KRG under kriget mot IS har utökat sitt territorium med 40 procent, varav många områden är oljerika och har en blandad befolkning. Allra mest spänt är läget i oljestaden Kirkuk.
Både gynnsamma externa och pressande interna faktorer förklarar varför Massoud Barzani och hans klanbaserade parti, Kurdiska demokratiska partiet (KDP), har valt att genomföra en folkomröstning just nu. En faktor är att styrkeförhållandena inom Irak just nu är fördelaktiga, då IS har besegrats och såväl den sunnimuslimska revanschismen som den shiabaserade regeringen i Bagdad knappt orkar något mer än att kippa efter andan, samtidigt som Peshmerga militärt har rustats upp.
En annan faktor är att det Barzaniledda styret har försvagats av oljeprisraset och ett folkligt missnöje mot nedskärningar, uteblivna löner och den klanbaserade korruption som länge har präglat KRG. Som Patrick Cockburn har påpekat i Counterpunch kan Barzani genom att spela ut det nationalistiska kortet avleda uppmärksamheten från det katastrofala ekonomiska tillståndet. ”Erbil (huvudstaden) är full av halvfärdiga byggnader bredvid rostande kranar medan många statsanställda inte har betalats på månader”.
Med folkomröstningen hoppas Barzani och KDP kunna rida på de förhoppningar om den nationella befrielsen som kurder har drömt om i hundra år. Detta lär också ge utdelning i de kurdiska president- och parlamentsval som ska hållas i KRG den 1 november.
Mest kritiska till en folkomröstning i nuvarande läge har den så kallade förändringsrörelsen Gorran varit, som bildades 2009. Gorran slog snabbt igenom som KRG:s näst största parti.
Men ända sedan det nya partiets talman i parlamentet vägrat att gå med på att förlänga Barzanis mandatperiod som president och KDP i oktober 2015 svarade med att blockera parlamentet och kasta ut Gorrans ministrar ur regeringen har hela det politiska systemet varit närmast totalt lamslaget.
Med folkomröstningen som verktyg lyckades dock KDP trots Gorrans och ett islamistiskt partis bojkott få PUK:s stöd för ett möte med KRG:s parlament den 15 september som med 65 av 68 närvarande parlamentsledamöter (43 bojkottade mötet) kunde legitimera folkomröstningen tio dagar senare.
Gorran har länge motsatt sig en folkomröstning nu, men inte kampanjat för ett nej. Strax innan folkomröstningen deklarerade Gorran med fingret i vädret att folk var fria att rösta hur de vill.
En annan faktor i ekvationen är den ökade populariteten även i Bashur för Barzanis främsta rival bland de kurdiska rörelserna i grannstaterna, det med PKK nära lierade syrisk-kurdiska partiet PYD i Rojava.
PYD har kunnat stärka sin ställning i det syriska inbördeskriget genom en allians i norra Syrien mellan sina YPG-styrkor och arabiska miliser i Syriska demokratiska styrkorna (SDF), stödda av USA-flyg.
Rättvisepartiet Socialisterna och CWI stödjer alla förtryckta nationers kamp för full jämlikhet och för deras rätt till självbestämmande, inklusive rätten att avskiljas, d v s att bygga oberoende stater om de så önskar. Detta gäller tydligt för kurderna, som är den största statslösa nationen i världen.
Samtidigt måste den demokratiska kampen för självbestämmande för att kunna segra fullt ut kopplas till en konsekvent kamp mot kapitalismen och imperialismen, då ingen nation kan vara genuint fri utan att vara fri från ekonomisk exploatering och imperialistisk plundring.
Utan en gemensam kamp för en revolutionär demokratisk och socialistisk omvandling av hela regionen tillsammans med arbetare och förtryckta ur alla folkgrupper i Turkiet, Iran, Irak och Syrien kan inte heller kurderna bli fria, även om en egen stat skulle utropas. Särskilt akut blir det givetvis att garantera fulla demokratiska rättigheter till alla minoritetsgrupper i de områden som domineras av kurderna själva.
Eftersom kurderna är spridda över fyra stater och står inför en mängd olika situationer, kan inte heller dagskampen för deras rätt till självbestämmande förenklas till en modell som passar alla.
Den rätten kan, om det är deras demokratiska önskan, innehålla fullständiga autonoma rättigheter inom den stat de för närvarande lever i, inrättandet av oberoende stater eller en gemensam stat för alla kurder. Därmed kan också en grund läggas för en frivillig, demokratisk och socialistisk konfederation i hela denna del av världen. ■
