Efter att ha anlänt till Iran i februari 1979 deklarerade Khomeini att kvinnor i offentlig tjänst inte fick ”gå nakna” till sina arbetsplatser, ett slöjtvång som skulle gälla från och med den 8 mars.Samma dag höll feminister föreläsningar på universiteten (som hade varit stängda under shahens välde). Kvinnor från gatorna slogs blodiga av religionens väktare och strömmade in på universitetet och ropade till feministerna att de måste vakna och agera. Det blev startskottet på en fem dagar lång strid i Teheran. En kamp som spred sig till fem andra städer.
Kvinnor bar plakat där det stod ”Vi gjorde inte revolution för att gå baklänges”, men möttes av stalinisterna i Tudehpartiet som sa att friheten fick vänta. Nu skulle man ha enad front mot imperialismen. Enad front tillsammans med reaktionära islamister skulle emellertid visa sig vara helt förödande.
På fjärde dagen deltog 20 000 personer i demonstrationen, men den skingrades med våld av islamisterna. Därefter fråntogs kvinnor rätten till skilsmässa. Äktenskapsåldern sänktes från sexton till tretton och därefter till nio.
Trots nederlaget och kontrarevolutionen föddes ändå den 8 mars 1979 en kvinnorörelse som fortfarande är vid liv och som vädrar morgonluft.
Elin Gauffin
