Kvinnokällan engagerande och irriterande

av Åsa Karlsson

Boken såväl engagerar som irriterar, då den på sina håll förminskar istället för skapar förståelse (foto: Kurdishstruggle / Flickr CC)

Kvinnokällan, Maria Hagbergs nya bok (Premiss förlag 2018), handlar om kvinnors liv och villkor under och efter krig, konflikter och ockupation, och bygger på möten och intervjuer med kvinnor i Kurdistan, Israel, Palestina och Libanon. Den tar upp hedersförtryck och klansystem, religioners inflytande och nationalismen, och ger en historisk bakgrund till dagens kamp för självständighet och mänskliga rättigheter.

Maria Hagberg har ett förflutet inom vänsterns freds- och kvinnorörelse. Hon var med och bildade Feministiskt initiativ (FI) och satt i partiets ledning åren 2004-2009, men har sedan dess kritiserat bland annat Gudrun Schyman för att använda sig av kulturrelativism som ett sätt att locka väljare till FI.

Hagberg har lång erfarenhet av internationellt arbete och har jobbat många år i Mellanöstern med olika kvinnoprojekt. Hon skriver krönikor och debattartiklar och är enligt en del både kontroversiell och till och med fördomsfull.

Nyligen retade hon gallfeber på ordföranden för RUNG, en av resandefolkets organisationer, genom sitt uttalande att det inom vissa grupper är vanligt med barn­äktenskap, tvångsäktenskap och blodshämnd, bland annat syftande på minoritetsgruppen romer, varav resandefolket ingår med omkring 50 procent. Maria Hagberg använder sin politiska plattform, sin magisterexamen, sina titlar och sitt mediautrymme till att ”sprida rasistisk smörja”, enligt RUNG-ordföranden som menar att hon visar sin okunnighet om både dåtid och nutid för resande. 

Den kulturrelativism som enligt Maria Hagberg genomsyrar dagens debatt leder till ett osynliggörande av våldsutsatta, till farliga beslut exempelvis när det gäller asyl och till en undfallenhet som drabbar flickor och kvinnor hårdast, om de inte ”passar in i mallen”.

Kulturrelativism är en moralisk attityd och en metod inom antropologin, ett förhållningssätt. Där ska alla olika kulturer ses som likvärdiga och studeras utan förutfattade meningar. Den uppkom som en reaktion på socialdarwinismen, som historiskt sett har använts för att rättfärdiga kolonialism. Begrepp som etnocentrism och till och med eurocentrism används också, där den egna kulturen ses som både utgångspunkt och som bättre, mer högtstående. 

Maria Hagberg kan istället ses som företrädare för kulturobjektivism, det vill säga det finns objektiva värden som tillåter värderingar av olika kulturer.

Hennes metod, att med djupintervjuer låta kvinnors egna berättelser komma fram, är också något som hon brinner för när det gäller att nyansera dagens debatt, exempelvis om slöjan inom skola och idrott. 

Den stora behållningen i boken Kvinnokällan är, för mig, den historiska kontext som hela tiden omger kvinnornas berättelser. Kvinnornas egna reflektioner och slutsatser om kampen, om förändringar till det bättre, om hoppet. 

I vissa fall kommenterar sedan Maria Hagberg att den kvinna som inte själv dragit slutsatsen att hon var extra utsatt för hedersförtryck just för att hon var kvinna och inte enbart på grund av sin religion är naiv. Här blir jag irriterad och känner hur jag genast vill påpeka för författaren att hon själv här förminskar istället för att skapa förståelse.

Att den patriarkala världsordningen hålls ihop av ”manlig hegemoni, råkapitalism, militarism och religiös fundamentalism”, att de flesta religioner håller kvinnor tillbaka och att religiösa familjelagar motverkar kvinnors frigörelse, kan vi nog alla hålla med om, vi som tillhör en internationell socialistisk kamprörelse.

Sverige har haft 200 år av fred och ökad sekularisering. Den en gång så mäktiga svenska kyrkan med sina egna lagar och domstolar har idag liten eller ingen makt över oss. 

Hagberg menar att endast demokrati och mänskliga rättigheter, sekulariserade regimer där lagar och liv inte styrs av någon religion eller religiös sedvänja, måste vara vägen framåt. 

Nästa år blir Barnkonventionen svensk lag. I den garanteras alla barn rätten att inte tro, till kroppslig integritet, rätt till fritid och skydd mot skadliga sedvänjor. 

Att det inte är okomplicerat gör det inte mindre viktigt att kämpa för alla människors rätt till fred och frihet.

Författare: Maria Hagberg
Förlag: Premiss
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 232