| FILM |
| Titel: Darling. Regi: Johan Kling. I rollerna: Michaela Meadows, Michael Segerström m fl. |
I Darling beskrivs världen kring Stureplan som en ytornas yta, full av omänskliga människor. Inte ens Eva, som ju ändå är huvudpersonen, låter så mycket som ett ögonbryn förråda vad hon egentligen känner när hon sviker sina vänner, dricker dyra drinkar och bedrar pojkvännen. Sedan ändras miljön, dramatiskt, även om kylan finns kvar. Bernhard söker jobb som säljare, eller presentatör, av internetprodukter. På andra sidan bordet sitter två unga it-killa. De vill först inte anställa honom eftersom det ”känns ofräscht att han är så gammal”.
Oväntat möte
Bernhard har blivit uppsagd från ABB efter trettio år i företaget, han är 61 och nyskild med hutlösa husamorteringar – en gråtmild historia som till slut ger honom en provanställning. Till skillnad från Eva pratar han hela tiden om sina känslor. Problemet är bara att ingen varken verkar lyssna eller bry sig.Bernhards värld har få beröringspunkter med Evas, tror vi, ända tills Evas mamma lämnar henne åt sitt öde för att flytta med pojkvännen till Dubai och hon samtidigt och oväntat får sparken från sitt jobb i en klädbutik. Eva tvingas ta ett kneg för att få ihop till hyran.
Det är precis nu som handlingen tar fart. Hittills har filmen mest gått ut på att etablera en nästan outhärdligt obehaglig stämning. Särskilt gestalten Bernhard är så tragisk att han är svår att se utan att skruva på sig i fåtöljen. Han förkroppsligar allt som finns av manligt misslyckande. När han tvingas sälja sin villa och flytta in i ett studentrum och kommenterar det med att ”det är ju visserligen synd att ta platsen för någon annan, men annars så är det helt okej” tror jag ett tag att vi fått vad vi klarar av. Att jag fortsätter att tro på figuren Bernhard tillskriver jag Michael Segerströms fenomenala skådespeleri.
Distanserat
Både han och Michaela Meadows förkroppsligar sina roller så att de verkligen framstår som gjorda av kött och blod – vilket blir extra mycket av en prestation i denna anmärkningsvärt distanserade film.Darling förtjänar att hyllas för sina stilistiska grepp, som det effektfulla sättet att använda musiken, som ibland tillåts överrösta dialogen, och för sitt stilrena foto.
Men ibland känns det bara platt och intetsägande. Finns det inte fler frågor som filmen skulle kunna ställa, undrar man? Vad beror kylan på, till exempel? Och är Eva extra drabbad för att hon är kvinna? Finns det något samband mellan att några har och andra inte? Vem utnyttjar och vem utnyttjas? Det hade inte krävts några svar, det skulle räcka med att väcka frågorna.
Nu nöjer Darling sig med ett enkelt konstaterande; människor är olyckliga. Det kan kännas lite tunt, men det lämnar kvar ett isande obehag.
Ulrika Waaranperä
