Från och med den 1 mars privatiseras all öppenvårdspsykiatri i sydöstra Stockholm, det vill säga i kommunerna Nynäshamn, Haninge, Tyresö, Värmdö och Nacka. Varje år tar mottagningarna totalt emot 94 000 besök och i samband med privatiseringen kommer personalstyrkan att minska från 207 till cirka 150 anställda, uppger Dagens Nyheter.
Carema-Hjärnhälsan AB (två bolag som blivit ett) har genom åren fått kritik för hur man driver verksamheten. När Carema tog över äldreomsorgen i Lomma försvann 12 heltids- tjänster, men tre vårdplatser tillkom. I Uppsala har Carema kritiserats för att ha för få anställda, vilket har lett till bland annat oupptäckta sår och bortglömda läkarbesök.
Privata bolag inom vård och omsorg driver, precis som andra bolag, verksamhet för att göra en vinst. Därför ”effektiviserar” man så mycket som möjligt i verksamheten, alltså skär ner.
Bara tre av 38 läkare har valt att följa med när Carema-Hjärnhälsan tar över i Stockholm. Det är uppenbart att privatiseringen kommer att slå emot patienterna när en stor del av de anställda slutar.
Det är inte bara privatiseringar som är ett problem. För ett och ett halvt år sedan lade flickhemmet Freja ner, i årsskiftet stängdes flickhemmet Kristallen och nu slår Lännahemmet igen.
Lännahemmet har funnits sedan 1952 och verksamheten har varit vari-erad, men 1996 blev det ett så kallat flickhem och ett par år senare blev det inriktat till att hjälpa tjejer mellan 14 och 19 år som har blivit utsatta för övergrepp. Nu är det även utvidgat för tjejer som har blivit traumatiserade av till exempel krigsupplevelser, trafficking eller att man har en sjuk förälder.
Sju heltidsanställda och två vikarier har hittills arbetat på Lännahemmet för att hjälpa tjejer. En behand- ling som pågår hela tiden, inte bara under särskilda samtal.
Offensiv har träffat Carina Gesang-Gottowt, behandlingsansvarig på Lännahemmet. Hon och de andra anställda är oroliga för vad som ska hända med tjejerna nu.
– Flickorna måste få veta att vi lyssnar på dem när de vågar berätta. Varje ny placering blir ett misslyckande för flickan, berättar hon.
– Vi jobbar också med familjeterapi. Löser man inte familjeproblemen och får med föräldrarna kan flickan inte flytta hem. Det bästa är ett litet ställe med utbildad personal. Vi har plats för fem boende plus eftervård för dem som har flyttat vidare, men det är dyrt och socialtjänsten är de som betalar placeringen. Många kommuner anser att de inte har råd, än mindre nu med den här regeringen, fortsätter Carina.
De som flyttar från Lännahemmet och tar sig vidare får veta att de alltid kan ringa, men den möjligheten upphör med nedläggningen och en del har knappt något eget socialt nätverk utan mest professionella runt sig.
Det är Ersta diakoni som driver Lännahemmet och som har stöttat när det gått med förlust, men slutar nu med det. Den sista juni ska det vara stängt.
Carina frågar retoriskt var pengarna ska komma ifrån.
– Bor du i fel kommun, en med dålig ekonomi, får du inte hjälp. Behandlingen ska inte ligga på kommunerna utan staten ska gå in. Vi vill inte vara beroende av välgörenhet, samhället och staten måste ta sitt ansvar. Hur högt måste man skrika för att få hjälp? Måste man bli samhällsfarlig?
– Det är jättekul att jobba här trots att det är tungt, vi slåss för flickorna men det här är en samhällsfråga, avslutar Carina.
Lina Thörnblom