I början av 2011 inledde arbetare och ungdomar i den amerikanska delstaten Wisconsin, inspirerade av revolterna i Mellanöstern och Nordafrika, en kamp som skulle komma att skriva historia. Med strejker, ockupationer och massdemonstrationer försökta man stoppa den republikanske guvernören Scott Walkers nedskärningar och attacker mot offentligfackens förhandlingsrätt.Men Demokraternas agerande ledde kampen på avvägar och Scott Walker sitter fortfarande kvar. Ett nytt parti behövs för att försvara arbetarna och ungdomen i och utanför Wisconsin.
Den folkliga massresning som skakade Wisconsin i februari och mars 2011 jämnade vägen för en massiv kampanj för att Walker skulle bli den tredje guvernören i USA:s historia som avsatts efter att ha fått sitt mandat återkallat.
Tisdagen den 5 juni lades emellertid en fotnot till i historieskrivningen när Walker blev den första guvernören att överleva ett nyval genom att besegra sin motståndare Demokraternas Tom Berett med 54 procent mot 46 procent av rösterna.
Många aktivister i delstaten kände nog vämjelse över det faktum att vad som förra året började som en mäktig massrörelse med massmöten med tiotusentals deltagare, ockupationer och protestsjukskrivningar slutade med att Walker blev kvar på sin post.
Skulden för detta ligger på de fackliga ledarna och Demokraternas politiker, som avledde en massrörelse av arbetarklassen till en valkamp mellan storföretagens två partier. För att förhindra framtida nederlag är det avgörande att arbetarna drar lärdomar av återvalskampanjen i Wisconsin och bryter med tvåpartisystemet.
Den folkliga energi som rådde under förra våren i såväl Madison (Wisconsins huvudstad) som resten av delstaten, bar med sig potentialen för en verklig, progressiv förändring. Många av de protesterande fick sitt första smakprov på direkt politisk aktivitet och otaliga wisconsinbor kastade sig in i gräsrotskampanjarbetet för omval. Nyvalet, som inte skulle ha varit ens en möjlighet utan protesterna i februari och mars förra året, framställdes av den fackliga ledningen och delstatens demokratiska politiker, som den enda vägen framåt.
Walker förtjänade naturligtvis att bli avsatt. Demokraterna och deras kandidat, Tom Barett, misslyckades emellertid med att erbjuda något verkligt alternativ. Som borgmästare i Milwaukees använde Barett Walkers ökända arbetarfientliga ”Act 10” [paragraf 10, en antifacklig lag) för att tvinga de kommunanställda till eftergifter.
Under sin valkampanj reste Barett praktiskt taget inga invändningar mot Walkers åtstramningar och lovade att inte höja skatterna för storföretagen och de rika. Med detta vände han i allt väsentligt ryggen till den massrörelse som möjliggjorde hans nyvalskampanj. Som kronan på verket vägrade Demokraternas partistyrelse att anslå några som helst medel till nyvalskampanjen. Samtidigt fick Walker jättelika donationer från olika högertankesmedjor och storföretagstoppar runt om i landet.
Somliga har försvarat Baretts högerpolitik med att den var nödvändig för att vinna ”marginalväljarna”. Men Baretts omfamnande av åtstramningar kom att legitimera Walkers dagordning. Accepterandet av att de offentliganställda måste betala för krisen förstärkte endast högerpropagandan om att facken enbart vill ta medlemsavgifter för att kunna sponsra Demokraterna.
Under februari- och marsprotesternas hetta höll Wisconsins arbetare möjligheten till en omedelbar seger i sina händer.
Tiotusentals människor samlades i Madison för att demonstrera och delta på massmöten, men efter ett par veckor stod det klart att dessa protester inte skulle räcka för att få Walker att backa. Inom proteströrelsen inleddes då en diskussion om strejkaktioner.
En endags generalstrejk inom den offentliga sektorn, kombinerad med en solid ockupation av Capitol (Stadshuset), massdemonstrationer, direkta aktioner och studentstrejker, skulle ha kunnat bli en inspirerande avskjutningsramp för den seriösa strategi som behövdes för att besegra Walker. Delstatens fackliga ledning sa emellertid nej till strejker och hävdade istället att man skulle satsa på att få till stånd ett nyval.
Socialist Alternative (CWI:s sympatisörer i USA) varnade vid den tidpunkten för att nyvalsstrategin i själva verket inte alls var en ”trygg” väg framåt: Vi poängterade att: ”Detta kommer inte att räcka för att stoppa Walker och hans storföretagsoffensiv. En nyvalskampanj kommer att dra ut på tiden i månader, ett år eller längre (utan någon garanti för seger). Men detta kommer inte att stoppa de omedelbart förestående följderna av detta katastrofala lagförslag då offentligfacken nu står inför faran av att upplösas under de kommande veckorna.”
Dessvärre visade sig vår varning vara riktig.
Samtidigt som facken anslog mängder av medel till Demokraterna sjönk den fackliga anslutningsgraden till följd av Walkers lagstiftning. Sedan införandet av ”Act 10” har antalet fackligt anslutna i American Federation of State, County och Municipal Employees (motsvarande svenska Kommunal) på delstatsnivå sjunkit från 62 818 till 28 745 medlemmar. Denna kris skulle råda även om Barett hade vunnit.
Nu behöver arbetarrörelsen återuppbyggas, och det brådskar.
Det är upp till gräsrötterna att på varenda arbetsplats organisera sig underifrån för att kunna utmana sina egna ledningar likväl som högerpolitikerna.
För att arbetarrörelsen i slutänden ska ha framgång krävs det att den bryter med tvåpartisystemet. Även om Demokraterna och Republikanerna kanske inte är exakta kloner av varandra representerar de båda storföretagen och de rika.
Under nyvalskampanjen uppmanade Socialist Alternative arbetarrörelsen och aktivistgrupper att ställa upp med oberoende, arbetarvänliga kandidater. Om alla de ansträngningar som inriktats på att stödja Barett gått till en kandidat som verkligen representerade arbetarnas intressen, hade utgången kunnat bli en annan. En kandidat som otvetydigt försvarat alla arbetares intressen – oavsett om de är privat eller offentligt anställda, fackligt anslutna eller oorganiserade – hade kunnat vinna över ”marginalväljarna”.
Det som behövs är ett nytt politiskt parti, som vägrar ta emot pengar från storföretagen, som kontrolleras demokratiskt av sina medlemmar och som beslutsamt kämpar för arbetarklassmajoritetens intressen ifråga om jobb, löner, förmåner, hälsovård, sociala program, bostäder, krig, diskriminering och miljö. Arbetare har i det förflutna skapat sådana partier i olika länder runt om i världen.
Det finns nu två storföretagspartier i USA. Varför skulle vi, de arbetande, inte ha ett eget?
Georger Martin Fell Brown
Richard Payton
(Socialist Alternative, USA)
