Latinamerika i en brytningstid

2014-12-18 21:30:09


Johan Rivas

Offensiv har talat med Johan Rivas från CIT/CWI i Venezuela, som inledde diskussionen om Latinamerika på CWI:s internationella styrelsemöte i Belgien i månadsskiftet november-december.
– Ett drygt årtionde av relativ stabilitet i Latinamerika, på basis av höga råvarupriser och vissa välfärdsreformer, är nu över, slår han fast.

Men den ökande sociala oron orsakas inte bara av en stagnerande ekonomi. Vi talar efter diskussionen om klasskampens utveckling i Latinamerika särskilt om de massiva protester som de senaste månaderna har skakat Mexiko, som med sina 118 miljoner invånare är den spansktalande världens folkrikaste land. Där har de senaste månadernas protester, efter 43 lärarstudenters försvinnande, riktat strålkastarljuset mot hur den våldsamma maffian och korruptionen i dess spår genomsyrar samhället. 

– I Centralamerikas norra triangel, som Mexiko, Honduras, Guatemala och El Salvador utgör, kan vi idag praktiskt taget tala om ”misslyckade stater”, säger Johan Rivas. 

Han beskriver en region som utvecklats till en av världens mest ojämlika och våldsamma. Enligt officiella siffror har 155 000 människor mördats sedan det så kallade kriget mot drogkartellerna inleddes 2006. Under samma tid har 26 000 personer, eller mer än 50 per vecka, försvunnit. 

Men det är den makabra kidnappningen av 43 lärarstudenter den 26 september som har fått missnöjet att koka över, med krav på president Peña Nietos avgång.

Enligt Mexikos riksåklagare har gripna medlemmar av det lokala brottssyndikatet Guerrero Unidas, med nära band till den nu avsatte borgmästaren och dennes fru, erkänt att de mördat, bränt och dumpat kvarlevorna efter de försvunna studenterna vid en soptipp, där det också har hittats flera massgravar.

Detta sedan en grupp lärarstudenter som kommit till staden Iguala, i delstaten Guerrero, i tre bussar för att protestera mot diskrimineringen av landsbygdens nya lärare först beskjutits av stadens lokala polis, vilket direkt dödade tre studenter och tre andra i omgivande fordon. De 43 studenter som försökte fly från platsen fångades därefter in och överlämnades av polisen till brottssyndikatet, vars ledare beordrade att de skulle ”försvinna”.  

– De 43 försvunna studenterna var droppen som fick missnöjet och ilskan över den korrupta eliten och dess band till den organiserade kriminaliteten att rinna över och sprida sig från delstaten Guerrero till hela landet, säger Johan. 

Men det massiva sociala missnöjet riktas också mot konsekvenserna för Mexikos fattiga bönder och superexploaterade arbetare av frihandelsavtalet NAFTA med USA från 1994 och mot PRI-regeringens planer på att privatisera det statliga oljebolaget PEMEX. Mer än halva befolkningen klassas som fattig.

Presidenten Peña Nieto, som representerar det gamla maktpartiet PRI (Institutionaliserade Revolutionspartiet), har sedan han tillträdde för två år sedan glatt internationella investerare genom att lansera ett nyliberalt program som inte bara påbörjar en privatisering av PEMEX utan också av telekommunikationer, utbildning och banker. Men detta har samtidigt hällt ytterligare bensin på den pyrande sociala krutdurken. 

Allt detta har lett till en massiv och landsomfattande radikalisering som skulle kunna utvecklas till en generalstrejk underifrån, där studenter allt mer gör gemensam sak med lärare, fattiga bönder och arbetare. 

– Att denna rörelse skyr inblandning av alla de etablerade partierna, som PRI, PRD och PAN, betyder inte att den är opolitisk, säger Johan Rivas.

– Protesterna har redan lyckats framtvinga avsättandet av en borgmästare och en delstatsguvernör och kan komma att hota även regeringen. En social explosion i Mexiko skulle inte bara påverka hela Centralamerika utan också USA och Sydamerika. Samtidigt saknas det en revolutionär ledning. Därför är det troligt att regeringen på kort sikt kan stabilisera läget en aning, men sociala krafter har satts i rörelse som blir mycket svåra att stoppa. ■


Colombia: Största strejkrörelsen på årtionden

Johan Rivas pekar också på en mycket intressant utveckling i Colombia, som förra året skakades av den största strejkrörelsen på årtionden. 

Denna utlöstes av omfattande strejker och blockader från Colombias små jordbrukare mot regeringens frihandelsavtal med USA och EU, där 300 000 fattiga bönder och deras sympatisörer paralyserade 19 städer och blockerade huvudgatorna i nio av landets 32 departement (län). 

Det var en rörelse som fick starkt stöd av städernas arbetare och studenter, som både deltog i solidaritet och i protester mot alla otrygga anställningar och för mänskliga rättigheter.

– De här strejkrörelserna förändrar det politiska landskapet i Colombia och det är därför ingen tillfällighet att regeringen, efter 50 år av inbördeskrig med gerillagrupperna FARC och ELN, nu tvingas till att förhandla om en politisk lösning. ■


Venezuela: ”Bolivariska revolutionen” stagnerar – växande högerhot

Johan Rivas varnar för den politiska utvecklingen i Venezuela, där Chavez efterträdare Nicolás Maduro är inställd på eftergifter till den ”ärliga borgarklassen”. Detta efter den militanta högerns försök under fem månaders konfrontationer med 45 döda och 2 000 gripna tidigare i år, att mobilisera medelklassens unga till en våldsam anstormning mot den stagnerande ”bolivariska revolutionen”. Detta parallellt med organiserad spekulation och ekonomiskt sabotage. 

De våldsamma demonstrationerna tillsammans med en månads belägring från högerextrema studenter och paramilitärer i delstaten Tachira, på gränsen till Colombia, misslyckades med att göra inbrytningar i chavismens styrkefästen. Ändå fick de regeringen att sätta sig vid förhandlingsbordet och öppna upp för eftergifter till arbetsgivar­organisationerna och ”demokratiska” borgerliga politiker. 

Samtidigt hotas chavismens reformprogram av det dramatiska fallet för oljepriserna.

Nya kuppförsök kan inte uteslutas, även om större delen av borgarklassen hoppas på att kunna besegra chavismen i valet nästa år.

Enligt Johan styrs chavismen idag av två block, varav det ena har sin bas i militären och det andra i 1980- och 1990-talets reformistiska vänster. Dessa block ser gemensamma fiender i de radikala kritikerna såväl till höger som till vänster både utanför och inom chavismen eller dess periferi.

Maduros svar på de ekonomiska sabotagen och spekulationen har varit allt mer absurda nivåer av kontroll och byråkrati, samtidigt som intitiativ underifrån som ockupationer av stängda företag och distribution av mat isoleras eller militariseras och förtrycks, vilket leder till misslyckanden och frustration bland arbetarna.

Även om vänsteroppositionen i dag är svag och starkt fragmenterad, kan man ändå, enligt Johan Rivas och CIT/CWI i Venezuela, inte utesluta nya sprickor inom chavismen och nya formationer som ändå försöker ta fasta på Chavez positiva arv och tal om en socialistisk väg framåt. Små steg i denna riktning har också tagits, samtidigt som det är nödvändigt att förbereda sig för att chavismens stagnation också kan bädda för svåra bakslag – även om de inte behöver bli lika dramatiska som i Nicaragua på 1990-talet eller i Chile 1973.

Men ett nederlag för chavismen kan ändå få många negativa effekter, inte minst i form av en påskyndad övergång till kapitalism på Kuba.

Samtidigt öppnar ett nytt skede av stagnerande kapitalism, med intensifierad klasskamp och minskat utrymme för reformer inom det rådande systemets ramar, också upp fler dörrar för en ny och revolutionär socialistisk vänster i Latinamerika. ■