Liberalismens svarta historia

2013-11-25 15:39:37


Liberalismen, det vill säga frihet för kapitalistklassen, och imperialismen exploaterar människor i vinstsyfte, då som nu.

Borgerligheten brukar anklaga socialismen för de miljontals människor som fallit offer för stalinismen i Sovjetunion­en, Kina, Kambodja, etc. Detta är intellektuellt ohederligt, då socialismen skapades som en befrielseideologi som syftade till att frigöra mänskligheten från förtryck och utsugning. De mest pålästa bland de borgare som anklagar dagens socialister för Stalins brott, vet förstås att stalinismens införande innebar en brytning med marxismen och att de första offren för de stalinistiska massakrerna var just socialister.

Med den borgerliga liberalismen förhåller det sig tvärtom. Liberalismen är ursprungligen en kallhamrad, sexi-stisk ideologi som rättfärdigar utsug­ning och omänsklighet, och det är under trycket från protester som liberalerna har anpassat åtminstone sin retorik efter socialismen. Detta förklarar den motsättning som vi ser idag mellan liberalismens ibland ”humana” retorik och dess blodiga praktik.
Liberalismen var från början den nya kapitalistklassens reaktion mot den styrande adeln. Kapitalisterna ville avskaffa systemet med medfödda privilegier, så att de kunde ta över makten från adeln. Detta var på 1700-talet. Liberalism betyder ”frihet”, men de friheter den kämpade för – privat äganderätt, yttrandefrihet, frihet att välja – var avsedda för kapita­listklassen i dess kamp mot den tidens överhet.
Denna ursprungliga liberalism var motståndare till verklig demokrati. Den ansåg att makten skulle ­innehas av de rika, men kämpade i det ­längsta för att hindra den fattiga majoriteten från att få rösträtt.
Ur liberalismens ”survival of the fittest” (den bäst anpassades överlevnad, och som ibland översätts som den starkaste vinner) växte även en förvärrad rasism fram.
Alla liberala debatter genomsyrades av föreställningar om att kvinnor skilde sig från män vad gällde förnuftsförmåga, att judar skilde sig från kristna, att arbetarklassmännen inte var politiskt jämställda med medel­klassen samt att ickeeuropéer allmänt var underlägsna européer (Caine och Sluga: Europas historia 1780-1920).

De nya industristäderna som växte fram ur kapitalismen var ett rent helvete för de egendomslösa. Allra värst drabbades kvinnorna. De manliga industriägarna, som själva var familjeförsörjare, utgick ifrån att det var likadant inom arbetarklassen. Därför uppfann de en regel som i o­skriven form gäller än idag – att kvinnor skulle ha lägre lön än män.
Kvinnan hade varit förtryckt även i bondesamhället, men nu uppstod ett kvinnohat som hade varit otänkbart tidigare. Här har vi rötterna till dagens extrema sexism och kvinnohat.
När arbetarklassen – med kvinnor i spetsen – 1871 gjorde uppror och skapade sitt eget revolutionära styre i Paris (”Pariskommunen”), reagerade liberalerna med raseri. När armén hade krossat Pariskommunen, satte Frankrikes regeringschef, libera­len Adolphe Thiers, igång en massaker på Parisborna. På en vecka blev 20 000-50 000 mördade – ingen vet exakt hur många. Men de flesta är överens om att antalet mördade var fler än alla offer för skräckväldet under franska revolutionen 1793-1794. Thiers sa att ”det var en läxa som rebellerna behövde”. Han sa också att ”nu är det slut med socialismen för en lång tid framåt”.

Faktum är att liberalismen ledde till massmord i en skala som mänskligheten aldrig tidigare hade sett. Med få undantag sopades detta under mattan av den tidens vita ­medelklassmän – det var de som skrev historien –  och det har fallit i glömska sedan dess.
Det är svårt att säga när detta började, men ett av de stora tidiga massmorden som orsakades av liberalism­en är svältkatastrofen på Irland 1845-1850. Upphovet till denna tragedi var potatispesten, men orsaken till att 5,16 miljoner irländare svalt ihjäl var att de hölls i förtryck och fattigdom av brittiska kapitalister och jord-ägare.
Eftersom liberalismen styrde och eftersom liberalismen var emot fattig­hjälp, hindrade den brittiska flottan frivillig nödhjälp från att komma till Irland. Faktum är att den brittiska härskande klassen medvetet utnyttjade svälten för att kuva de upproris­ka irländarna. Drottning Victorias ekonomiske rådgivare William Nassau Senior uttalade 1845:
– Vår politik kommer kanske ­inte att döda mer än en miljon irländare, vilket knappast är tillräckligt för att göra någon nytta.
Ekonomen William Nassau Senior var en framträdande medlem av Whigpartiets regering. Whigpartiet existerar fortfarande, fast det har bytt namn till Liberaldemokraterna. Whigpartiet hade regeringsmakten i Storbritannien 1846-1850.
Nästa massmord följde strax efter­åt. År 1835 hade Whigpartiet bestämt att Indien skulle överlåtas åt ett privatföretag, Brittiska Ostindiska kompaniet. Vid denna tid var Indien ­inte riktigt ”färdigkoloniserat”. Men 1856 var i stort sett hela Indien under Brittiska Ostindiska kompaniets ­kontroll. Indien var fram till den brittiska erövringen historiskt den näst största ekonomin i världen (efter Kina), avgjort större än hela världsdelen Europa. Detta bröts nu när Indien övergick från att vara exportör av varor från den egna industrin till att bli ett land som försåg den brittiska ­kapitalismen med råvaror.

År 1857 utbröt det antikoloniala uppror i Indien som vi känner som ”Sepoysupproret”. Genom sin förkrossande militära överlägsenhet lyckades britterna på kort tid slå ned upproret. Därefter följde en ohygglig brittisk terrorkampanj som man i dagens Indien kallar för ”ett tidigt holocaust [Förintelsen]”.
En brittisk soldat skrev: ”Vi beor­drades att döda varenda levande själ”.
Brittisk press rapporterade att ”våra trupper trängde in i Delhi och spetsade samtliga människor i ­staden på sina bajonetter”. (Herbert: War of No Pity: The Indian Mutiny and Victorian Trauma, 2008.)
Historieskrivningen i väst har helt lyckats sopa detta folkmord under mattan, men i sin bok In War of Civilisations: India AD 1857 visar den indiske historikern Amaresh Misra att britterna mördade uppemot 10 miljoner människor, varav endast 100 000 var indiska upprorsmän. Regeringsmakten i Storbritannien inne­hades under Sepoysupproret av det liberala Whigpartiet. Den brittiska kolonialismen ledde till att Indiens ekonomiska utveckling ströps. 20 år efter Sepoysupprorets krossande hade Indiens andel av världens industriproduktion fallit från 25 procent till ett par procent.

Före kolonialismen hade Indien organiserat ett system av ­kommunala nödförråd med livsmedel för de regelbundet återkommande ­perioderna av torka och översvämningar. Detta tog de brittiska herrarna ingen hänsyn till, utan i enlighet med sin liberala åskådning lät de privatisera och sälja ut dessa livsmedelslager.
När torkan slog till 1876, drabbades bara södra Indien. I de norra landsändarna var skördarna så stora att de kunde ha räddat människorna i söder från svält. Men det liberala styret såg till att större delen av de grödor som producerades i norra Indien exporterades för att säljas på världsmarknaden.
Precis som i Irland svalt människor inte på grund av livsmedelsbrist i sig, utan på grund av att de var fast i ett system där kontant betalning värderades högre än människoliv. Om detta berättar Mike Davis i den prisbelönta boken Svält och kolonialism.
Torkan varade till 1879. När den var över hade den liberala politiken krävt mellan 6,1 och 10,3 miljoner människoliv.
Kina blev aldrig koloniserat –
det skulle ha krävt för stora ­resurser. Dessutom var Kina den historiskt sett ledande ekonomiska ­stormakten i världen. Men det kapitalistiska Europa hade en överlägsen vapentekno­logi.

Genom att Brittiska
 Ostindiska kompaniet erövrade Indien kom de också över de stora ­opiumodlingarna. Opium hade i alla tider odlats och exporterats till bl a Kina. Men nu inled­des en massproduktion i industriell skala. Opium blev Storbritanniens viktigaste exportvara och det ­folkrika Kina blev det största målet för ­denna försäljning.
Kina var helt oförberett på detta och britterna skapade det första storskaliga narkotikamissbruket i historien. Opiumförsäljningen till Kina mångdubblades, vilket fick katastrofala sociala och ekonomiska konsekvenser i Kina.

År 1839 infördes ett förbud mot opiumhandel i Kina. Whigregeringen i Storbritannien svarade med krig som britterna vann. Kina tvingades överlämna Hongkong till Storbritan­nien.
Kinas militära svagheter lockade flera andra stater att ge sig in på s k ”kanonbåtsdiplomati”: Under hot om militärt anfall tvingade man kineserna att skriva på avtal som gynnade de kapitalistiska staterna och missgynnade Kina. Även Sverige deltog i denna rövarpolitik, genom Kantonfördraget 1847 som gav Sverige samma handelsförmåner som andra europeiska makter redan hade tilltvingat sig.
Förödmjukelsen och den ekonomiska nedgången som detta ledde till framkallade stort missnöje i Kina. År 1850 utbröt ”Taipingupproret”. Mitt under detta, år 1857, passade Whigregeringen i Storbritannien på att gå i krig mot Kina för att ­utnyttja landets svaghet till att framtvinga ännu hårdare ”handelsavtal”. ­Frankrike, USA och Ryssland anslöt sig, och Kina tvingades på knä. Nu påtvingades Kina en anpassning till den västerländska liberala ekonomiska politiken som bl a innebar att även de kinesiska nödlagren med livsmedel såldes ut.
Men detta ledde också till att Taipingrebellerna blev framgångsrika. De drev bort kejsarens styrkor från stora områden. 
Där rebeller tog över förbjöds inte bara opium: Man delade också ut mark bland fattigbönderna, införde jämlikhet för alla (även kvinnor och slavar) och förbjöd prostitution. Det var en verklig revolution.

Men när rebellerna 1862 började belägra Shanghai, centrum för den europeiska handeln i Kina, gav sig den brittiska Whigregeringen tillsammans med Frankrike in i kriget på kejsarens sida. År 1864 hade de fullständigt krossat ­Taipingupproret. Detta historiens blodigaste ”inbördeskrig” kostade 20-30 miljoner kineser livet och lämnade landet till stora delar ödelagt.
När samma torka som drabbat Indien också slog till i Kina 1876, blev följden en ohygglig tragedi. Hur många människor i Kina som fick sätta livet till under de följande tre åren är oklart, olika historiker anger antalet till mellan 9,5 och 20 miljoner. Dessa dog alltså inte primärt därför att det saknades livsmedel, utan på grund av att nödlager saknades och att landets ekonomi skadats av de liberala makternas anfallskrig och förtryckande ”handelsavtal”.

Kina, som så sent som på 1820-talet hade varit den ledande ekonomiska världsmakten med 35 procent av världens industriproduktion, reducerades under en mansålder till ett förödmjukat, förtryckt och extremt fattigt land. Europas andel av världens samlade ­industriproduktion ökade från 22% i miten av 1700-talet till nära 70% i slutet av 1800-talet.
Nya naturkatastrofer drabbade år 1896 samhällen i Kina och Indien som hade gjorts fullständigt värnlösa. På sex år kostade detta mellan 16 och 29 miljoner människoliv enbart i dessa två länder. Dessa händelser inspirerade diktaren Bertolt Brecht till ett odödligt uttalande: ”Svält uppstår inte, svält organiseras”.
Organisatörerna i detta fall var regeringarna i de kapitalistiska euro­peiska staterna som hade påtvingat Kina och Indien sina liberala regler i syfte att gynna sina egna ekonomier.
Detta ledde 1899 till ett nytt kine­siskt uppror, riktat direkt mot den europeiska imperialismen. Nu ­passade åtta olika stater på att kasta sig över Kina för att roffa åt sig en ännu ­större bit av kakan – Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Österrike, Italien, USA och Japan. Efter två års krig kapitulerade kineserna och landet påtving­ades fredsvillkor som överträffade allt annat. Kina förbjöds att importera vapen i fem år och tvingades acceptera att utländska trupper upprät­tade tolv militärbaser mellan Peking och havet.

Den liberala politiken kostade alltså Kina mellan 50 och 73 miljoner människoliv under loppet av 25 år – mellan 1876 och 1901.
Att detta faktum förtigs i den gängse historieskrivningen, säger ganska mycket om i vilken utsträckning historievetenskapen är utsatt för ideologisk påverkan, medveten eller omedveten.

Christer Bergström 
Gymnasielärare i historia, som har skrivit ett 20-tal historiska böcker. Flertalet har publicerats internationellt.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!