Liv, välfärd och jobb ska gå först

En fortsatt ekonomisk nedgång och nya börsras, trots de enorma stödpaketen, medför ökad risk för att pressade regeringar alltför tidigt blåser faran över, vilket redan kan ha skett i Kina (Foto: Natalia Medina).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Med skrämmande hastighet ökar antalet covid-19-fall i världen och i början av veckan varnade världshälsoorganisationen WHO för att USA kan bli pandemins nya epicentrum. På morgonen den 24 mars hade antalet smittade i USA ökat till 43 600 och minst 543 personer hade dött av viruset. 

Men samtidigt som coronakrisen förvärras i USA och efter att ha slutit en uppgörelse med Demokraterna som ger den moderna historiens största stimulanspaket till Wall Street, storföretagen och bankerna hävdar Trump nu den begränsade nedstängning som har gjorts ”kostar för mycket”. 
Enligt Trump är åtgärder som kan begränsa smittan och rädda liv att betecknas som ”botemedel som kan vara värre än själva problemet” (Trump på twitter natten mot den 24 mars och några timmar senare även på en presskonferens).
Trump är inte ensam. Liknande tongångar hörs även från delar av makteliten i andra länder – Sverige inget undantag. 
Att försöka hålla alla arbetsplatser öppna när smittan har fått fotfäste och snabbt sprids får mördande konsekvenser, som i norra Italien där de stora industrierna inte har börjat stänga förrän nu. För tidig tillbakagång till ”ekonomisk normalisering” kan visa sig vara minst lika riskfyllt och farligt.

Den ekonomiska krisens djup och omfattning idag kan bara jämföras med 1930-talets mardrömsår. En fortsatt ekonomisk nedgång och nya börsras, trots de enorma stödpaketen, medför ökad risk för att pressade regeringar alltför tidigt blåser faran över, vilket redan kan ha skett i Kina.
Miljoner jobb har redan försvunnit. Enbart inom den globala besöksnäringen försvinner jobben i en takt av 1 miljon per dag. 
”Sannolikt väntar nu värre jobbförluster i USA än vad som någonsin har upplevts. Uppemot 5 miljoner jobb kan försvinna i april mot 800 000 under finanskrisens (2008-2009) värsta månad”, larmar den amerikanska nyhetskanalen CNBC och tillägger att jobbförlusterna kan vara så stora att Vita huset kommer att försöka hemlighålla den exakta siffran.

Dagens kris är också en historisk kris för nyliberalismen. 

En ohygglig våg av varsel om uppsägningar och permitteringar sveper över Europa. Den gångna veckan var en ”historisk härdsmälta” för den europeiska fordonsindustrin enligt DN: ”Vi pratar om Europas sysselsättningsmässiga ryggrad där 13,8 miljoner människor – över 6 procent av EU:s totala arbetsstyrka – är anställda direkt eller indirekt” (Dagens Nyheter den 19 mars).
I Sverige är antalet varslade nu en högre nivå än under finanskrisen. ”På tre år i början av 1990-talet förlorade vi 600 000 jobb. Om det här fortsätter och vi inte sätter in rätt åtgärder kan det bli 600 000 jobb på tre månader istället”, varnar Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi. Stockholms Handelskammare menar att uppemot 800 000 jobb är hotade. 
Dagens kris är också en historisk kris för nyliberalismen. 
Coronaviruset och det ekonomiska raset har tvingat även de mest marknadsvänliga politikerna och kapitalisterna att söka skydd bakom den stat som de har gjort allt för att reducera till en renodlad nattväktarstat genom att slakta välfärd och samtidigt rusta militär och polis. Regeringar har tvingats ta tillbaka privatiserad vård, åtminstone tillfälligt, och döma ut marknaden.
Även den nyliberala bastionen Svenskt Näringsliv sätter sitt hopp till staten och begär 200 miljarder kronor i stöd för att ”rädda företag och jobb”, främst i form av skattelättnader och att företagens lönekostnader vid korttidspermitteringar ska minska, det vill säga att arbetarna eller staten ska betala en större andel.

De som förlorar jobbet helt eller delvis, tvingas arbeta hemifrån eller tvingas vara borta från jobbet av andra skäl måste kompenseras fullt. Det gäller även de många som saknar a-kassa, vilket är nästan en tredjedel av arbetskraften. 
Facken måste ta kamp för vetorätt vid permitteringar, personalneddragningar eller omorganisering. Behovet av utbildningssatsningar, omställning av produktionen, förkortad arbetstid och en plan för totalrenovering av landet utarbetad underifrån av anställda och brukare, fack och andra sociala rörelser är skriande. 
Människors liv och hälsa, jobb och välfärd ska sättas först – inte börsbolagens vinster och utdelningar. Det kräver välfärd i offentlig regi och att all den välfärd som har privatiserats återtas i offentlig drift, omedelbart förstatligande av banker och läkemedelsbolag, återförstatligande av apoteken, statlig distributionscentral för medicin och skyddsutrustning, samt att marknads- och högerpolitiken sätts i evig karantän.