”2011, året av global indignation” lyder rubriken på en nyckelartikel i Financial Times om världens alla gatuprotester och folkliga revolter. I USA och Frankrike har några av de allra rikaste vädjat till politikerna om att beskatta dem mer, av rädsla för att deras samhällssystem annars kan slitas sönder av sociala revolter.Inget av detta tycks än oroa Sveriges makthavare. Trots att Sverige hör till de länder där skillnaderna mellan fattiga och rika har ökat allra snabbast på senare år enligt ett globalt ojämlikhetsindex (gini) är detta inget som ännu diskuteras av vare sig fackliga ledare, media eller ledande politiker. Inte ens i samband med den avtalsrörelse som nu ska dras igång igen.
Detta trots att banker och storföretag fortsatt att skära guld med täljkniv åt ägare och chefer, samtidigt som de rika och välbeställda vältrar sig i både bonusar och sänkta skatter.
Man kan tycka att de fackliga ledarna i LO och Kommunal borde ta varning av att de bland 23 organisationer hamnar på en förnedrande och delad bottenplats, långt under alla de andra i Sifos ”Anseendeindex 2011”.
Den avgående LO-basen Wanja Lundby Wedin, som ständigt har förklarat att svenska fack inte sysslar med att strejka eller ens demonstrera, försöker skylla ifrån sig med att ”samhällsdebatten har kommit att handla om medelklassen, och att vinna grupper som finns inom Saco och TCO”.
Kommunals tredje ordförande Anders Bergström är inte helt oförstående: ”Jag tror det beror på att man förknippar oss med våra medlemsgrupper, låga löner och kvinnor med taskiga arbetsvillkor. Och att vi inte lyckats förbättra det här tillräckligt”. Det sker samtidigt som det med Kommunalarbetarens ord presenteras ”chocksiffror” som visar att offentliganställda arbetare under 2010 bara fick två tredjedelar så stora löneökningar som privatanställda, trots IF Metalls krisavtal.
Den totala löneökningen för alla fack hamnade samtidigt 30 procent under den nivå som till och med Konjunkturinstitutet ansåg vara ”ansvarsfullt”. Alla fack har därmed fortsatt att förlora kraftigt gentemot kapitalets sedan länge ökade vinstandel. Trots kraftigt ökad vinstandel och att Sveriges BNP 1995-2008 ökade mer än andra länder inom EU-15, och sedan millennieskiftet mer än både EU-15 och USA, har facken i Sverige heller inte fått bättre förhandlingsresultat än i länder med mycket låg facklig anslutningsgrad.
Löneandelen av BNP har fallit från 66 procent 2001 till 58 procent år 2008 – och med säkerhet än mer sedan dess. Konsekvensen blir lägre efterfrågan, högre arbetslöshet och, tillsammans med Reinfeldts skattesänkningar för de välbeställda, även sänkt skattefinansiering av den ”sociala lönen” i form av socialförsäkringar, vård, skola och omsorg m m.
LO:s repskap sägs nu ha enats om nyckelkraven inför avtalsrörelsen. De två mest konkreta gäller en begränsning av tillfälliga anställningar till max två år, vilket EU-kommissionen hotat att dra regeringen inför EU-domstolen om, och en ny jämställdhetspott, som dock ska beräknas utifrån endast en tredjedel av de anställda under en viss låg genomsnittslön och därför kan ge ännu mindre än förra gången. Därutöver ska LO förhandla om avtalsförsäkringarna, där man begär att arbetsskadade ska få 100 procents ersättning redan från första dagen. Däremot ställs inga LO-krav på en begränsad användning av bemanningsföretag eller rätt till heltid.
Säkert är samtidigt att Svenskt Näringsliv nu gör allt för att utnyttja Anders Borgs nya konjunkturvarning till att begränsa de lönekrav som ännu bara benämns X, Y och Z.
I botten ligger en illavarslande kapitulation för Industriavtalets förstärkta tvångströja, som översatt till LO:s byråkratspråk lyder: ”Genom en starkare normbildning om vad som är rätt löneökningar i hela ekonomin minskar utrymmet för grupper att driva krav som kortsiktigt är bra för dem men på sikt till skada för alla.”
Vi måste, som Septemberalliansen säger inför S14, vägra att acceptera en samhällsutveckling där facken står lamslagna och där bristen på verklig opposition och motstånd i stället tillåter rasistiska och främlingsfientliga strömningar att breda ut sig!
