Lyckas Mugabe sitta kvar?

2008-04-16 14:57:26




Men den åldrade diktatorn verkar inte, efter 28 år vid makten, ha för avsikt att erkänna sig besegrad av utmanaren Morgan Tsvangarai från Rörelsen för demokratisk förändring (MDC).
Efter att ha säkrat en majoritet i parlamentsvalen, utropade sig MDC som segrare och hävdade att resultatlistorna som satts upp utanför vallokalerna gav Morgan Tsvangarai 50,3 procent av rösterna.
Trots att det finns bevis på att Zanu-PF riggat den första valomgången genom att hindra vissa från att rösta och mutat andra med livsmedel, kommer ännu en valomgång utan tvivel att leda till ett uppsving i våldet mot MDC-anhängare. Redan nu har de ökända ”krigsveteranerna” i Mugabes milis marscherat genom huvudstaden Harare, vilket innebär ett tydligt hot mot oppositionen.
Sedan Zimbabwe blev självständigt 1980, vilket betydde slutet på det vita minoritetsstyret, har Mugabe styrt landet mot ekonomisk kollaps och under tiden använt alltmer desperata metoder för att behålla makten.

Mugabe har vid upprepade tillfällen påpekat att landets problem är ett resultat av de forna brittiska kolonialherrarnas ageranden. Det var dock Mugabe själv som omfamnade nyliberala program i början av 1990-talet och attackerade den svarta majoritetens levnadsstandard.
En generalstrejk bland offentliganställda ägde rum 1996. Den riktade sig emot regeringens åtgärder, med bl a en lönesänkning och 25 000 förlorade jobb, som vidtagits på Internationella valutafondens order. Under de följande åren konfronterades Mugabe av jordlösa och nyfattiga veteraner från gerillakrigen som krävde kompensationer och pensioner.
En skakad Mugabe tog till sedelpressen för att stävja protesterna, vilket eldade på inflationen. Han genomförde också en massiv höjning av skatten på varor. Protesterna eskalerade ytterligare, och kulmen nåddes den 9 december 1997, ”röda tisdagen”, när över en miljon deltog i en generalstrejk mot regeringen.
Under den här tiden av kamp hade en allt mer militant arbetarklass pressat Zimbabwes största fackförbund, ZCTU (Zimbabwe Congress of Trade Union) att bryta med Zanu-PF. När den länken bröts öppnades ett politiskt vakuum ur vilket MDC bildades.

MDC mobiliserade oppositionen till seger mot Mugabes försök att ändra på konstitutionen 2000. MDC-ledningen gjorde emellertid en skarp högersväng när Zimbabwes kapitalister och vita jordägare gick med och när en högervriden, amerikansk tankesmedja – Freedom Foundation – skänkte partiet en miljon dollar. Följden blev att MDC anammade samma nyliberala politik som Mugabe förde.
Ställd inför förlusten i valet 2000, blev Mugabe efter 20 års troget arbete i kapitalismens tjänst plötsligt de jordlösas talesman. Han mobiliserade krigsveteraner från frihetskriget till att med våld konfiskera de vita jordbrukarnas land och införde den undantagslag som använts av Smiths rasistiska regim i Rhodesia för att kuva oppositionen och MDC.
Frågan om vem som äger jorden är givetvis en viktig fråga, men landkonfiskeringarna var inte en del av ett bondeuppror eller en begriplig jordreform, vilket skulle ha krävt en nationalisering inte bara av de stora kommersiella jordbruken, utan också av ekonomins dominerande industrier.
Några av de bästa konfiskerade jordbruken gavs till Mugabes kumpaner i det regerande Zanu-PF. De småjordbrukare som tilldelades jord försågs inte med redskap eller billiga lån för gödsel och frön. Senare vräktes krigsveteranerna och de jordlösa med hjälp av polis.
Mugabe och hans vapendragare i Zanu-PF och i statens säkerhetsstyrkor kommer att använda ett nyval till att politiskt kastrera MDC och garantera en fortsättning på sitt katastrofala styre.
Även om MDC vinner presidentvalet är det tveksamt om Mugabe och Zanu-PF kommer att acceptera förlusten. De kan bestämma sig för att starta ett brutalt, ensidigt inbördeskrig, som Mugabe gjorde i Matabeleland under 1980-talet, när han tvingade sina motståndare inom Zapu att foga sig under honom och inkorporerade Zapu i Zanu-PF. En sådan utveckling skulle tvinga ännu fler att fly från Zimbabwe till Sydafrika eller längre bort.

En arbetslöshet på 80 procent, en hyperinflation över 100 000 procent, utbredd fattigdom, brist på mat och bränsle och en kollapsande tjänstesektor, har pulveriserat Zimbabwes arbetarklass. Men det finns heller inget annat val än att slå tillbaka.
Under de senaste tio åren har Zimbabwes arbetares och bönders kamp mot Mugabe förlamats av frånvaron av ett massparti med ett socialistiskt och internationalistiskt program. Bygget av en sådan styrka är huvuduppgiften för Zimbabwes socialister.

Dave Carr

>> FAKTA: VALET I ZIMBABWE

En domstol avvisade på måndagen oppositionens begäran om att resultatet i presidentvalet ska offentliggöras omedelbart.
Det har tidigare beslutats att valkommissionen nu på lördag ska göra en omräkning av 23 av landets 210 valkretsar. Omräkningen gäller både parlaments- och presidentvalsröster.
I parlamentsvalet förlorade Zanu-PF, men det räcker med att resultatet i 9 av de valkretsar som ska räknas om ändras till partiets fördel för att man ska återvinna sin majoritet. Den kan också leda till att MDC:s kandidat Morgan Tsvangirai får mindre än 50 procent i presidentvalet, vilket då betyder en andra valomgång.
Båda besluten är till fördel för Robert Mugabe och ännu ett tydligt tecken på att han inte har för avsikt att släppa ifrån sig makten.
Oppositionen säger att regeringen alldeles uppenbart försöker ”kasta om folkets vilja” och uppmanade till strejk på tisdagen den 15 april. Enligt BBC tog strejkuppmaningen inte skruv, människor antas vara för rädda för myndigheternas repression för att våga strejka.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!