foto: Commons
Den regeringskris som högeralliansens fyra partier och Sverigedemokraterna orsakade i juli följdes av en snabbt fördjupad kris för Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet. Det är en kris som i förra veckan resulterade i att M-ledaren Anna Kinberg Batra avgick.
Moderaterna har under året tappat mer än var fjärde väljare och de största väljarförlusterna har partiet gjort i tidigare M-fästen, som delar av Stockholms län. Bara dagarna innan Anna Kinberg Batras avsked publicerade Dagens Nyheter en undersökning från Ipsos som visar att stödet för Moderaterna i Stockholms län minskat från 31 procent till 19 procent. ”Moderaterna kan förlora fem av 13 riksdagsplatser – bara i Stockholms län – i nästa val”, skrev Expressen den 22 augusti i sin kommentar till dessa siffror.
När Anna Kinberg Batra i januari i år sa att Moderaterna var beredda att fälla regeringen med stöd av SD blev M ett parti i fritt fall. Moderatledarens utspel splittrade både det egna partiet och Alliansen. Även bland traditionella M-väljare finns det ett motstånd mot ett samarbete med SD, vilket inte minst Centern har dragit vinning av.
I den första mätningen efter SD-utspelet backade M med 5,8 procentenheter. M-raset från januari till mars i år var oemotsvarat, och under våren blev den interna falangstriden allt bittrare och offentlig. De utbredda kraven på att partiledaren skulle bytas ut ledde i juni till att delar av M-ledningen byttes ut.
M-krisen idag är mycket djupare och mer långtgående än den som följde efter partiets katastrofval år 2002 och som födde projektet ”Nya” Moderaterna. Det projektet har nu gått i graven, samtidigt som Alliansen i sin nuvarande tappning sjunger på sin svanesång.
Anna Kinberg Batras SD-utspel var ett uttryck för den omgruppering som håller på att ske inom högern. Bakom den omgrupperingen står inte bara den hårdföra M-falang som önskar ett samregerande med SD, som i många högerstyrda kommuner, utan även en rad borgerliga proffstyckare som ledarskribenterna på exempelvis Göteborgs-Posten och Dagens Industri samt de delar av ”näringslivet” som länge har odlat sina kontakter med SD.
Inte heller är M ensamma om att ta efter SD:s högerpopulism. Men M-ledningens försök att både tillfredsställa partiets alla falanger och samtidigt undvika att regeringsfrågan splittrade Alliansen redan i valet blev dess fall. ”Den konflikten, som kan explodera i valet 2018, kommer Kinberg Batras efterträdare att få ärva. Regeringsfrågan splittrar allianspartierna och framför allt Alliansens väljare. Det är de borgerligas djupaste problem oavsett vem som leder Moderaterna”, som Tomas Ramberg, Ekots inrikespolitiske kommentator, skrev efter hennes avgång i fredags (den 25 augusti).
Alliansens och den moderata splittringen öppnar för nya regeringskonstellationer efter valet samt att Socialdemokraternas dröm om att få regera vidare tillsammans med ett eller flera traditionella högerpartier går i uppfyllelse. Inte ens ett regeringssamarbete mellan S och M kan uteslutas, men oavsett vilken samling bakom högerpolitiken som sker är det mer nödvändigt än någonsin att bygga ett socialistiskt arbetaralternativ som kan börja fylla det växande politiska tomrummet till vänster i svensk politik. ■
