I Almedalen lyste verkligheten lika starkt med sin frånvaro som solen strålade i högsommarvärmen. Det märktes att det rådde borgfred mellan de etablerade partierna samtidigt som riksdagspartierna och deras respektive allianser ännu inte hittat några så kallade profilfrågor att gå till val på. Men en del sipprade fram.I en desperat jakt efter väljare håller Kristdemokraterna på att lansera sig som ett gammaldags högerparti, som predikar reaktionär moral och står upp för den ”vanliga” familjen.
”Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på”, sa Göran Hägglund (KD) i sitt Almedalstal. Det citatet ger en bild av vilka grumliga vatten partiet fiskar i.
Högeralliansens övriga partier har inget emot att Hägglund försöker muta in det moralkonservativa området eftersom det inte på något sätt kolliderar med regeringens extrema nyliberalism. Det handlar helt enkelt om en borgerlig arbetsfördelning för att om möjligt hindra Kristdemokraterna från att hamna under 4 procent i nästa års val.
Trots att regeringen snarare skärpt sin nyliberala politik under detta år – utförsäljning av apoteken, total avreglering av all spårbunden trafik o s v – fortsätter finansminister Anders Borg (M) och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) att ge sken av att man försvarar arbetsrätt och fackliga fri- och rättigheter.
I Almedalen öste Anders Borg beröm över facken för att man visat stort ansvar under krisen samtidigt som han manade Svenskt Näringsliv att ”skruva ned volymen på sina ideologiska megafoner inför den kommande avtalsrörelsen.” För att i nästa andetag lova nya skattesänkningar, och på sikt slopa värnskatten, för de högavlönade.
Borg fick de rubriker han ville ha och kunde på nytt framträda som en offentlig kritiker av arbetsgivarnas krav på sänkta löner i nästa avtalsrörelse, vilket säger en del om tillståndet hos den så kallade oppositionen och den fackliga ledningen.
På så sätt slapp också Borg och regeringen att kommentera Centerns krav på nya försämringar i Lagen om anställningsskydd (LAS) och folkpartiledarens krav på ett lärlingssystem. Det sistnämna förslaget fick för övrigt stöd av LO:s arbetslivschef Irene Wennemo.
IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä gick ännu längre under Almedalsveckan när han sade att “förbundet är berett att gå med på sänkta ungdomslöner som en krisåtgärd för att minska ungdomsarbetslösheten” (Dagens Nyheter den 6 juli). Inte undra på att An- ders Borg sade sig vara nöjd med de fackliga ledarnas ansvar och ständiga omprövningar till höger. Från krisavtal och en beredskap att sänka ungdomslönerna är steget inte långt till total kapitulation i nästa avtalsrörelse.
I Almedalen var den S-ledda alliansens tre partier och de fackliga ledarna bara några i vimlet på det ”som- markollo för politiker och lobbyister” som Almedalen utvecklats till enligt Aftonbladet.
Talande är att det enda gemensamma utspelet från de så kallade ”röd-gröna”, under Almedalen, var ett löfte om en liten förändring av regeringens sänkta fastighetsskatt. Ur ”oppositionens” svaghet hämtar regeringen styrka att gå vidare med högerpolitiken.
En verklig opposition mot högerpolitiken och arbetsgivarnas lönesänkningskrav måste byggas genom kamp och att socialister, fackligt aktiva, miljökämpar och andra gräsrotsaktivister gemensamt agerar samt or- ganiserar sig.
Septemberalliansens demonstration den 15 september i Stockholm – med huvudparollen ”Vi vägrar betala kapitalismens kris” – kan bli ett viktigt steg på vägen mot en bredare revolt underifrån mot nyliberalism och kapitalism.
