2017-07-05 17:54:36
foto: Anna Johansson
”Är det du som är Mohammed?”, frågar jag en ung kille som ser sig omkring på platsen där vi har stämt träff. Han nickar och vi hälsar. Vi småpratar lite. Han pratar bra svenska trots sina knappa 2 år i Sverige. Vi sätter oss på en bänk och han börjar berätta delar av sin historia.
–Det var 2 år sedan jag var tvungen att fly. Det var inte bara kriget. Afghanistan hade ekonomiska problem och så kallade ”islamska” ledare som inte följer religionen.
När jag frågar om hans religion säger han att det är viktigare att vara en bra människa än att säga att man är religiös. Han berättar att han kommer från Kabul, men föddes i Iran och fick fly därifrån.
– Jag förlorade min familj på vägen. Vi flydde tillsammans, men jag förlorade dem någonstans mellan Turkiet och Grekland, berättar han.
– Innan vi kom till Grekland var vi tvungna att gå till fots långa sträckor, och risken att dö var påtaglig. Efter Grekland blev det lite lättare med tåg och buss, men färdsätten kunde vara lite vad som helst.
Han berättar om sin femtonde födelsedag i Grekland utan familjen.
– Jag har mått riktigt dåligt och hade inget mål med livet, varje dag frågade jag mig själv: ”Varför lever du? Vad har du för mål?”
Men det var för sent att ge upp. Trots att han var ensam och utan både familj och pengar fortsatte Mohammed sin resa. Han berättar att han fick hjälp av en familj att ta sig till Sverige och beskriver hopplösheten han har känt inför sitt hemland och förklarar att ingen lämnar sitt hem utan anledning.
– Man flyr från riktiga problem, det är inte som att vi bara bestämde oss en dag att ”Okej, vi åker till Europa”. Man måste vara dum om man reser till Europa bara för att det är Europa. Man flyr inte för att bli rik, man flyr för att överleva kriget.
Mohammed beskriver den stora ensamheten som han upplever.
– Det är ett helt nytt område, ett nytt system, men svenskarna jag har mött har varit jättesnälla och visat respekt, berättar han och jämför med tiden som flykting i Iran.
Mohammed berättar om hur det är att gå i skolan på ett annat språk.
– Förut fick jag ha hjälpmedel med översättning, men inte i den nya skolan. Man tvingas lära sig.
Innan flykten hade Mohammed höga betyg i skolan, men i Sverige känns det som att börja från noll.
– Jag har svårt att be någon annan om hjälp, berättar han.
För tre månader sedan fick Mohammed genomgå en medicinsk åldersbedömning via Migrationsverket. Han väntar fortfarande på resultatet som är nödvändigt för ett uppehållstillstånd. ”Migrationsverket skickar mig till socialen och socialen till Migrationsverket”, berättar han.
Han är tacksam för sina vänner som har blivit som en extra familj och som får honom att glömma sina problem för en stund, ”men man är alltid orolig”. Han berättar om de som utvisades till Afghanistan nyligen, trots konstaterade bombattacker.
– Jag kan aldrig veta att de inte skickar mig.
För tre månader sedan fick Mohammed veta att det skulle finnas en familj med hans efternamn som passar in på beskrivningen av hans familj. När han fick bekräftat att hans familj finns här i en annan del av Sverige fick livet tillbaka sin mening igen. Han berättar om sin pappa som inte vill acceptera hjälp eller bistånd, men har fått sina identitetshandlingar ifrågasatta och inte fått arbetstillstånd.
– Jag försöker ta en dag i taget, fokusera på vänner, skola och familj. Men språket, besluten – allt tar lång tid och oron att bli utvisad är konstant.
När jag frågar vad han vill göra svarar han ”Ha min familj hos mig och fortsätta studera”. Han berättar att han ska ansöka till tekniskt gymnasium för att sedan bli arkitekt.
Efter att vi skiljts åt snurrar många tankar i mitt huvud, att han inte är arg, utan bara befogat orolig för sin situation och framtid. Jag tänker också på det han sa att ibland måste man tänka innan man kan känna – vilket stort tålamod och vilken ork hos en sådan ung människa. Sverige borde vara tacksammare över att människor som Mohammed har hamnat här. ■
