foto: Mikael Miettinen / Flickr CC
Bostadsbyggandet får mindre än en tiondel av försvarsmaktens anslag. Samtidigt trummar högern på för ytterligare avregleringar och marknadshyror.
S-MP-regeringen har tagit initiativ till gemensamma förhandlingar med Allianspartierna och V om hur en ny bostadspolitik ska utformas. Men inga ytterligare pengar till bostadsbyggande ligger på bordet. Samtidigt trummar högerns opinionsmaskiner på för ytterligare avregleringar av hyresmarknaden och för marknadshyror.
Det finns ingen forskning som visar att marknadshyror skulle råda bot på bostadsbristen. Argumenten grundas istället på ekonomiska teorier som saknar verklighetsförankring. Oslo har marknadshyror, men där är bostadsbristen lika allvarlig som i svenska storstäder fast med otroligt höga hyresnivåer.
Än så länge har regeringen avvisat marknadshyror i ord, men redan de nu gällande reglerna innebär skenande hyresnivåer och priser, främst i storstäderna. Men med tanke på takten i regeringens högergir och svansande efter Alliansen bör ingen bli förvånad om S och MP vänder även i denna fråga. ”För att klara det behöver vi lägga politiska låsningar och konflikter åt sidan”, skrev Stefan Löfven med ministrar på DN Debatt den 13 januari.
Den allt allvarligare bostadsbristen, tillsammans med att allt fler av miljonprogrammets bostäder är i behov av renoveringar, utnyttjas av bostadsbolag och hyresvärdar för att öka sina vinster. Desperationen i bristens spår innebär att fler tvingas acceptera högre hyror. Det blir allt vanligare med ”renovräkningar”, att upprustningar av bostäder blir till överdrivna lyxrenoveringar med påföljande hyreschocker som tvingar hyresgäster att flytta ut.
På andrahandsmarknaden, dit de mest resurssvaga hänvisas, har det gått allra längst. DN:s jämförelse från den 15 december visar att det är dyrare att hyra i andra hand än att köpa en bostadsrätt. ”Bostadsköpet förutsätter dock en kontantinsats på flera hundra tusen kronor. Samtidigt består halva boendekostnaden av amortering, vilket kan ses som ett sparande”, förklarar DN.
Det är ingen slump att hyrorna har skenat. Bristen i kombination med en nyliberal politik har bäddat för detta. Efter att Alliansregeringen förändrade hyreslagstiftningen från den 1 februari 2013 får bostadsrättsinnehavare hyra ut i andra hand till en högre hyra än tidigare. Sedan dess har andrahandshyrorna i Stockholms kommun ökat med ungefär en fjärdedel på knappt tre år!
Det är en omvänd Robin Hood-politik som gör de fattigas boende dyrare än de rikas.
Bankernas och byggbolagens bostadssvindel har blåst upp priserna på bostadsrätter till nivåer som får allt fler experter, även internationella, att varna för att bubblan snart kan spricka. Med hela 14 procent har priserna ökat under den senaste tolvmånadersperioden. Knappast någon har fått motsvarande inkomstökning.
Bostadsbristen och det helt otillräckliga byggandet används av Sverigedemokraterna, och numer även av hela etablissemanget, för att kräva ett stopp för flyktingar. Rika moderatstyrda kommuner som Täby vägrar att ta emot flyktingar med hänvisning till bostadsbrist, främst brist på hyresrätter. Inte undra på det när Täbys kommunledning i höstas beslutade att riva de sista kommunägda hyresrätterna, rapporterade Stockholmstidningen den 13 november.
Samtidigt ger kommunernas planmonopol lokalpolitiker möjligheten att göra affärer med attraktiv mark. Marken säljs så dyrt som möjligt för att kommunen ska kunna täcka de hål som har uppstått till följd av de rikas skattesänkarfest samt för att locka mer välbärgade grupper, istället för resurssvaga, och därmed höja kommunens skatteinkomster.
Regeringens utredning En ny regional planering: Ökad samordning och bättre bostadsförsörjning (SOU 2015:59), som är ute på remiss, föreslår ett ökat regionalt ansvar för bostadsförsörjningen som en del av den bredare fysiska planeringen. Kommunernas planmonopol kan därmed komma att inskränkas i framtiden. För att klara den nödvändiga byggtakten behöver kommuner upplåta mark billigt, kopplat till villkoret att det ska byggas billiga hyresrätter som alla har råd att bo i.
Bostadsdebattens elefant i rummet är statens reträtt från såväl bostadsförsörjningen som andra sociala frågor. Staten har sedan 1990-talet i princip helt saknat en bostadspolitik i dess rätta mening. Inget av de åtta riksdagspartierna föreslår något alternativ till den nyliberala bostadspolitiken som vilar på principen att statens uppgift är att ”sätta ramarna” och sedan hålla tummarna för att privata byggherrar ska se investeringsmöjligheter i nya bostäder.
Det är denna politik som har inneburit att det i första hand är bostadsrätter eller dyra hyresrätter som byggs. De som inte har råd blir därmed utan bostad.
I regeringens ändringsbudget för år 2015 avsattes inte en enda krona till bostadsförsörjningen. I statsbudgeten för år 2016 ”satsades” 4 miljarder kronor i stöd till kommuner för byggande av bostäder och ytterligare 1 miljard för energieffektiviseringar och renoveringar av bostäder. Det är ett myrsteg åt rätt håll, men otroligt lite historiskt sett och i förhållande till behoven. Bostadsbyggandet får till exempel motsvarande mindre än en tiondel av försvarsmaktens anslag.
I budgeten för året 1992-93 satsade staten hela 45,5 miljarder kronor (i dagens penningvärde) på bostadsbyggandet. Det är mer än tio gånger så mycket som idag, trots att Sverige är rikare än någonsin!
Ett antal bostadsdebattörer krävde av regeringen på SVT Opinion den 10 februari: ”För det första att staten investerar i byggandet av nya bostäder. För det andra att det befintliga beståndet av hyresrätter säkerställs för de som behöver det mest.” Med låga räntor och en låg inflation är det ett gyllene tillfälle för staten att låna upp för investeringar i bostäder, skriver debattörerna och föreslår att ”med investeringar på 150 miljarder årligen kan staten få igång byggandet av hyresrätter tills vi har uppnått de 700 000 bostäder som Boverket menar saknas, och parallellt med detta säkerställa att hyreslägenheter som har upprustningsbehov kan renoveras utan chockhöjda hyror.”
Utöver detta förespråkar debattörerna ”upprättandet av en ny statlig allmännytta som köper mark i kommuner och bygger hyresrätter” och att ägandet efter ett antal år ska tillfalla boendestyrda stiftelser utan vinstintressen.
Dessa förslag är mycket intressanta och skulle utan tvekan slå in på en väg mot att avskaffa bostadsbristen och exkluderingen från bostadssektorn. Eftersom regeringen inte på långa vägar kommer att bedriva en sådan bostadspolitik, utan är helt uppbunden till kapitalismen och ”samarbeten över blockgränserna”, behövs en politisk gräsrotsorganisering som kan utmana etablissemangets partier och kämpa för en socialistisk bostadspolitik. ■
