foto: Jessica Segerberg, Karina Ljungdahl, Fredrik Hjerling, Sanna Dahlén, Kristdemokraterna, Liberalerna, Johan Ödmann, Johan Wessman
Inga pratar om de groteska klassklyftorna – istället trappas rasismen upp och det trummas på om mer till polis och militär.
”Nej, det märks inte alls att det är valår, varken på jobbet eller utanför”, svarar betongarbetaren Johan Tolinsson när Byggnadsarbetaren frågar om valet.
”Alla pratar ju om samma sak, det blir ingen spännande valrörelse. Det är en tävling i vem som satsar mest på polisen”, kommenterar arbetskamraten Stefan Slottensjö.
Valrörelsen 2018 utmärks mer än någonsin av bristen på gräsrotsaktivism. Om det inte vore för partiernas enorma budgetar och medias stora bevakning kunde valet nästan passera förbi obemärkt.
För oss som har hunnit prata med hundratals arbetare, pensionärer och unga dominerar tre frågor som alla tre närmast är helt frånvarande i paraden av partiledardebatter.
Tänk om partiledarna ställdes mot väggen om bostadskrisen, rasismen och de enorma klyftorna mellan vanligt folk och de superrika. Frågor som ”Vad ska ni göra åt bankernas enorma vinster på bostadslån?”, ”Hur ska ni stoppa hotet om marknadshyror?” och ”Varför ska inte kommunerna ta över slumvärdarnas lägenheter?” skulle visa hur både Alliansen, Socialdemokraterna och SD försvarar dagens bostadskaos.
Rasismen debatteras inte alls, trots att allt fler vittnar om mer öppen rasism. Under valkampanjen har jag själv träffat flera personer som dagligen utsätts för rasistiska kommentarer på sitt arbete eller av grannar.
Politikernas ton handlar istället om att fortsatt misstänkliggöra och stämpla flyktingar och boende i storstädernas förorter. Samtidigt är Sverigedemokraterna nu helt normaliserade i media, det vill säga SD behandlas som vilket parti som helst. Partiets rasism negligeras, liksom dess högerpolitik. Att SD inte möter lika starkt motstånd på gator och torg som 2014 gör att SD fortsätter att öka och att partiets anhängare har fått stärkt självförtroende.
Lika lite som politikerna får frågor om rasismen – och högerhetsen mot feminism och metoo – handlar den officiella valdebatten om de enorma och växande klyftorna.
Att toppdirektörerna på en vecka tjänar mer än en industriarbetare gör på ett år är en fråga med så stor sprängkraft att den inte ryms i riksdagspartiernas valrörelse.
Nedrustningen av den offentliga välfärden – vård, omsorg, utbildning, bostäder, kollektivtrafik – fortsätter i ett rasande tempo. Resultatet är vårdköer, inställda tåg, trångboddhet och höga hyror.
Detta i ett läge när Sveriges ekonomi växer snabbt. Både Konjunkturinstitutet och bankerna har skrivit upp sina prognoser för tillväxten under 2018. Att ekonomin ökar med omkring 100 miljarder kronor enbart i år ligger, tillsammans med låga opinionssiffror, bakom Socialdemokraternas vallöften om en extra vecka ledigt för föräldrar under barnens lov.
Men högkonjunkturen har antagligen nått sin topp nu. Med de budgetregler som gäller innebär det både ytterligare nedskärningar och skrotade vallöften vid en ny ekonomisk nedgång.
Alliansens och Socialdemokraternas betoning av upprustad militär och polis har inte ökat deras stöd. Det har inte heller den kanske viktigaste frågan i Socialdemokraternas högervridning, den drastiska försämringen av flyktingpolitiken. S ligger kvar på cirka 24 procent i de flesta opinionsmätningarna, ett krisresultat historiskt sett.
Det finns en vänstervind underifrån i detta val, som skulle kunna vara mycket större om Vänsterpartiet ordentligt tog vara på stämningarna med en mycket hårdare kritik av regeringen och kamp mot nedskärningar i kommuner och landsting. V ligger på 9-10 procent i mätningarna, en stor ökning från förra valets 5,7 procent. I Stockholm har Vänsterpartiet 13 procent.
I Socialdemokraternas speciella kriskommun, Göteborg, är Vänsterpartiet i den senaste mätningen större än S. Men både det nya lokala högerpartiet Demokraterna och Moderaterna var större än V och S.
Moderaternas högersväng med hets om ”lag och ordning” har inte heller ökat partiets stöd. Både S och M tappar och utmanas av SD. Istället har det gett utrymme för både Centern och KD att öka. En minoritetsregering med enbart M, liknande den i Danmark, blir allt mer osannolik.
Troligare är både en fortsättning för dagens regering, som i så fall släpps fram av C och Liberalerna, eller en alliansregering med stöd av SD. Hursomhelst kvarstår många olika varianter för en ny regering.
Sverige efter valet är fast förankrat i en orolig värld. Handelskriget och kampen mellan de imperialistiska blocken fortsätter, vilket skapar stor osäkerhet. Denna förstärks av det allt mer alarmerande klimathotet, liksom av den ökade militära upprustningen.
Utvecklingen efter valet kommer att innebära ny kamp och nya rörelser, nätverk och vänsterströmningar även i Sverige. Det handlar om att bryta med den delvis uppgivna stämning som finns när det gäller att stoppa högerpolitiken. Kamp som ger framgångar behöver spridas.
Kapitalismen erbjuder politiker som Trump och partier som SD, samt en utveckling där de gamla partierna ofta anpassar sig till dessa. Arbetare, pensionärer, unga och alla andra behöver organisering, kamp och en antikapitalistisk, socialistisk politik. ■
