Karl Marx skrev mycket om behovet av att ta hänsyn till miljön.
I dessa artiklar besvarar Offensiv två vanliga anklagelser mot marxismen när det gäller miljön, från högern och en del gröna aktivister, liksom från en del av vänstern. Den första är att Marx hade en alltför positiv syn på industrialisering och såg naturen som en obegränsad källa som kunde utnyttjas. Den andra är att marxismen bär ansvaret för några av de värsta ekologiska katastroferna i Sovjetunionen.
Bolsjevikerna var miljöpolitikens pionjärer
Arbetarklassen i Ryssland och andra nationer som förtrycktes av tsaren tog makten i oktober 1917. I motsats till dagens förtal mot den bolsjevikiska regeringen revolutionerades politiken på alla områden i samhället.
Ryssland efter revolutionen var det första landet att förbjuda rasism och antisemitism, först att legalisera rätten till abort, skilsmässa och homosexualitet. På ett motsvarande sätt förde bolsjevikerna under Lenin och Trotskij en banbrytande radikal politik när det gäller miljön.
Före revolutionen var Ryssland extremt outvecklat, på miljöns område liksom på så många andra fält. ”Forskare hade under Romanovdynastin misslyckats med att övertyga regeringstjänstemän, företagare, och även sina egna kollegor att anta moderna vetenskapliga förvaltningsmetoder för att skydda resurser och garantera deras tillgänglighet för nuvarande och kommande generationer (…) De flesta av projekten fick vänta tills efter den ryska revolutionen, eftersom tsarregeringen betraktade dem som för dyra och kanske trodde att de inte behövdes” (An Environmental History of Russia, en antologi från Cambridge University Press, mina översättningar).
Arbetarna och de fattiga under ledning av bolsjevikerna tog makten i ett land som hade ödelagts av första världskriget, bara för att finna sig under militärt anfall av invaderande arméer och före detta tsaristiska generaler. Men den nya regeringen agerade omedelbart i flera miljöfrågor.
Två dagar efter att ha tagit makten antogs dekretet Om Jord som nationaliserade alla skogar, mineraler och vatten. Ett halvår senare följde dekretet Om Skog om central styrning av återväxt och skydd av skog.
Skogarna delades in i två kategorier, varav den ena skyddades från exploatering. Detta var en viktig fråga eftersom många skogar hade kalhuggits under tsaren. Beslut togs också att jakt blev reglerad och endast tillåten under särskilda säsonger. Och ”överraskande möjliggjorde den ryska revolutionen för inrättandet av modern oceanografisk och inre fiskeriforskning” (An Environmental History of Russia).
Den helt nya miljöpolitiken infördes i extremt turbulenta tider. ”Under inbördeskrigets och krigskommunismens kaos lyckades den bolsjevikiska regeringen att stödja forskare, inklusive några som arbetade med miljöfrågor. Och med detta stöd utökade forskarna sitt miljöarbete” (An Environmental History of Russia).
År 1920 var Lenin själv inblandad i upprättandet av det första naturreservatet i världen som var statligt finansierat och endast för vetenskapliga ändamål, Ilmenskij. 1924 fanns det fyra reservat, zapovedniks. Många nya institut för forskning etablerades, ryska vetenskapsmän sågs som ledande ekologer och ekologikurser startade vid Moskvas universitet.
Vetenskapsmannen Vladimir Vernadskijs blev världsberömd för sin utveckling av begreppet biosfär. ”Ett nytt stadium i biosfären där människor spelar en aktiv roll i förändringar som grundar sig på mannens och kvinnans erkännande av naturens ömsesidiga förbindelser” (An Environmental History of Russia).
Revolutionen öppnade för en explosion av miljöorganisationer, en utveckling som uppmuntrades och omfamnades av bolsjevikerna. TsBK (Centralbyrån för studier av lokal miljökunskap) hade 70 000 medlemmar och 2 270 avdelningar. Lika viktig var VOOP (Allryska sällskapet för skydd av naturen).
Aktivister och forskare producerade tidningar, till exempel Ekologins och biocenologins problem. De höll också möten och organiserade grupper i lokala studier för att öka intresset för naturvetenskap på landsbygden. Ledande bolsjeviker, bland dem Lenins änka Krupskaja, diskuterade också hur de skulle förbättra miljön i städerna, som leder till modeller med Gröna Städer med fler parker och grönområden. De revolutionära sprången framåt fick ett abrupt slut. Stalinismens sociala och politiska kontrarevolution inkluderade också en miljökontrarevolution.
”Efter den ryska revolutionen expanderade den begynnande ekologiska vetenskapen snabbt under 1920-talets sociala omvälvningar och politiska experiment. Tjänstemän, forskare och ingenjörer utvecklade ett ambitiöst nationellt elektrifieringsprogram (…) Sedan, när Stalin tog makten, inleddes jakten på så kallade ’sabotörer’, däribland några av landets mest kunniga biologer, skogsbruks- och fiskespecialister, agronomer och ekologer” (An Environmental History of Russia). ■
Den stalinistiska diktaturen slog ner hårt mot naturen
Några av de värsta miljökatastroferna någonsin inträffade i det stalinistiska Sovjet: förstörelsen av Aralsjön, härdsmältan i Tjernobyl och flera städer som har förstörts av föroreningar. Hur var detta möjligt, och fanns det någon koppling till bolsjevikerna och socialism?
Den ”koppling” som fanns var att Stalins regim mördade och förstörde bolsjevikpartiet som hade lett revolutionen 1917. Detta var möjligt på grund av nederlagen för revolutioner i alla andra länder och den faktiska situationen i Ryssland: En historisk eftersläpning som fördjupades av förstörelsen från krigen. När Stalins regim hade etablerat sig hade den ingen annan ideologi än att stanna kvar vid makten.
För att göra detta var Stalin tvungen att behålla en av revolutionens erövringar, den förstatligade ekonomin. Den brutala diktaturen kunde därmed också felaktigt göra anspråk på att vara arvtagare till revolutionen. Den var dock varken socialistisk eller kommunistisk.
Stalin gjorde en 180-graderssväng om miljöfrågor liksom inom andra områden. Hans regim använde våld för att kollektivisera jordbruket, avskaffade skyddet för naturreservaten och återupptog att förvandla skogen till kalhyggen.
De stalinistiska metoderna mot all opposition var ”arresteringar, förhör och tortyr för att tvinga fram falska erkännanden och falska vittnesmål, tillsammans med anklagelser om spioneri, subversion och förtal av Sovjetunionen mot dem, inklusive vetenskapsmän, som verkade motsätta sig stalinistiska program.” VOOP och TsBK rensades till icke-existens. Diktaturen ”gjorde oberoende och förnuftiga aktiviteter nästan omöjligt” (An Environmental History of Russia).
All oberoende organisering av arbetare och aktivister förbjöds, vilket banade väg för miljöförstöringen. Formellt utmärkta regler och lagar användes aldrig och ersattes med slöseri och misskötsel. Vetenskapen förlorade sin nödvändiga frihet av idéutbyte.
Leo Trotskij påpekade på 1930-talet att den planerade ekonomin behövde arbetardemokrati som kroppen behöver syre, annars skulle den urarta och så småningom inte överleva. Trotskijs ledning av oppositionen mot Stalin och förespråkande av en politisk revolution mot regimen visar marxisters syn på stalinismen, inklusive dess behandling av miljön.
Denna parasitregim upprättade stora slavarbetsläger, med många politiska fångar, för att uppnå en snabb industriell expansion. Lägret i Vorkuta, där många trotskister hölls, grundades 1932 för att etablera kolbrytning norr om polcirkeln. Miljontals fångar under den hemliga polisen NKVD användes som slavarbetskraft inom byggsektorn, gruvdrift och skogsavverkning. De flesta av de stora projekten under stalinismen följde centrala order, utan hänsyn till olika geografiska förhållanden i det stora landet.
Efter andra världskriget ledde Stalins hybris honom till att lansera en ”Plan för Naturens omvandling” istället för att fokusera på den enorma förödelsen och även den rådande svälten i Sovjet. Detta inkluderade ändrad riktning av floder och organisering av skogar till industriområden. Ideologen bakom planen, Lysenko, var en charlatan som påstod sig ha uppfunnit planteringstekniker, men resultatet blev skogsdöd. Under stalinismen och lysenkoismen hade naturen inget värde i sig.
Det stalinistiska systemet fortsatte efter Stalins död 1953. Några år senare inträffade den första stora kärnkraftskatastrofen i Kyshtym i Ural, som hemlighölls av Chrusjtjovregimen. Enorma föroreningar, storslagna projekt och totalförbud mot all miljöaktivism fortsatte.
Kapitalistiska kritiker av stalinismen (som kallar det socialism) har lite att vara stolta över.
”På många sätt har de västerländska demokratierna följt samma banor av rasande utveckling och slöseri med naturresurser, av förstörda ekosystem, och motvilligt antagit lagar och förordningar för att sanera och begränsa framtida problem.”
”På 1990-talet hävdade många bedömare att planekonomiernas avveckling automatiskt skulle ge miljöförbättringar (…) Verkligheten har visat sig vara dramatiskt annorlunda. Det har uppstått nya hot mot hållbar utveckling, bland annat genom utförsäljning av resurser, omstrukturering av ekonomin med drastiskt minskade resurser för miljöskydd och Putins beslut att i slutändan upplösa Rysslands Miljöskyddsinstitut år 2000” (An Environmental History of Russia). ■
Marx: ”Kapitalismen förstör jorden”
I motsats till dessa påståenden är medvetenhet om och kamp för miljön inget nytt för marxister. Karl Marx själv var en pionjär i att analysera och kritisera den kapitalistiska industrialiseringens destruktiva effekt i naturen samt på samhället.
Kapitalistisk industriproduktion, proletariatet (arbetarklassen) och dess arbete hade bara uppstått i stor skala under de föregående decennierna, men förstods omedelbart av Marx och Friedrich Engels som de viktigaste faktorerna för samhällsutvecklingen. Att betona arbetarklassens betydelse var inte på något sätt att bortse från miljön. Marx såg arbetet som ”en process där både människor och natur deltar”.
Detta understryks av den första meningen i Marx Kritik av Gothaprogrammet: ”Första delen av första paragrafen: ’Arbetet är källan till all rikedom och all kultur’. Arbetet är inte källan till all rikedom. Naturen är i lika hög grad källan till bruksvärdena (och av sådana består väl ändå den materiella rikedomen!) som arbetet, vilket självt endast är en yttring av en naturkraft, den mänskliga arbetskraften.” Den felaktiga idén om arbetet som enda källan kom från Ferdinand Lassalle, inte från Marx.
Marx varnade för effekterna av störningar i relationen mellan människan och naturen. Därför såg han arbetarnas alienation i den kapitalistiska produktionen – ett känt begrepp från Marx – som en del av samma process som mänsklighetens alienation från naturen. Under hans tid var detta särskilt tydligt i industrialiseringen av jordbruket.
Marx skrev i Kapitalet på 1860-talet om att ”varje framsteg i det kapitalistiska jordbruket är inte endast ett framsteg i konsten att utsuga arbetarna, utan också i konsten att utsuga jorden, ty varje framsteg som ökar dess fruktbarhet för en begränsad tidsperiod är samtidigt ett framsteg som förstör källorna till denna fruktbarhet”.
Arbetarklassen var och är i framkant av kapitalismens miljöeffekter. Energibolagen – olja, kol, kärnkraft – utgör ett direkt hot mot arbetare i sina branscher samt människor och den naturliga miljön i hela regioner eller länder.
Även den marxistiska filosofin, den dialektiska materialismen, erbjuder möjlighet att analysera och förklara dagens klimatkris.
Marx och Engels visade på 1800-talet hur både samhälle och natur utvecklas genom att motsättningar byggs upp och leder till kvalitativa språng. Idag använder klimatforskare samma analys när de varnar för tippunkter, de ögonblick när miljön oåterkalleligt går från ett stadium till ett annat.
I sin Kritik av Gothaprogrammet och i Kapitalet diskuterade Marx behovet av att balansera resurser mellan individuell konsumtion och den nödvändiga ökningen av samhällelig konsumtion samt att avsätta resurser för investeringar och en social reserv.
Detta inkluderade också balans mellan arbetstiden, som bör förkortas, och fritiden. I ett sådant samhälle är alla arbetande och alla kan utveckla sina egna kunskaper och förståelse.
Ett socialistiskt samhälle skulle bryta utanförskap och erbjuda en fri utveckling för alla. Den skulle också skapa enhet mellan människan och naturen: ”Denna kommunism är som fulländad naturalism = humanism, som fulländad humanism = naturalism” (Marx: Ekonomisk-filosofiska manuskript, 1844). ■
Rädda planeten – för en socialistisk systemförändring
I dag engagerar klimat och miljö allt fler aktivister. Runt om i världen ökar kampen mot de stora oljebolagen, fracking, farligt industriavfall, nya spekulativa motorvägar och gruvprojekt etcetera, samt mot politikernas tomma löften.
Marxister är med i dessa kamper, från protester mot Shells oljeplattform i Seattle till den kamp som stoppade den öst-västliga tunneln i Melbourne, de massiva lokala rörelser mot guldgruvor i Grekland och mot fracking i Irland med mera.
Antikapitalismen växer bland klimataktivister. I Naomi Kleins bok Det här förändrar allt, som inte för inte har undertiteln Kapitalism kontra klimatet, rapporterar hon om hur teapartyaktivister i USA hävdar att klimatförändringarna är en uppfinning av ”kommunister” i syfte att införa en planerad ekonomi.
På detta förvridna sätt förstår högerns klimatförnekare kapitalismens oförmåga att lösa en sådan enorm kris. Samhällssystemet är med Kleins ord i krig med livet på jorden, inklusive mänskligt liv.
Oljebolagen och deras allierade kommer aldrig att ge upp frivilligt. Den enda kraft som kan lösa miljökrisen är den starkaste kollektiva kraften, arbetarklassen, i allians med det växande antal som redan kämpar för miljön, många av dem ursprungsbefolkningar och fattiga bönder samt befolkningen på landsbygden.
Kriser och kamp bygger upp för en social revolution, att avskaffa kapitalismen. Klimat- och miljökrisen har utvecklats mycket långt, vilket understryker behovet av brådskande åtgärder.
Det enda verkliga alternativet är en demokratisk och hållbar planering av resurser. Ett sådant demokratiskt socialistiskt samhälle kommer att förbättra levnadsstandarden för de flesta människor, samtidigt som socialismen ser naturen och mänskligheten som en. ■
