Masskamp öppnar väg till Palestinas befrielse

2013-05-16 07:58:14




USA:s utrikesminister John Kerry och företrädare för Arabförbundet träffades nyligen för att försöka återuppliva den israelisk-palestinska fredsprocessen. Men efter att de israeliska regeringarna låtit utöka antalet judiska bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem ställer allt fler frågan: Är en palestinsk stat som är granne med Israel överhuvudtaget möjlig? En del har gått ifrån idén om en tvåstatslösning och manar till en enda statsbildning.
Hur och med vilket program kan en palestinsk stat byggas och den utdragna nationella konflikten börja få ett slut?


Över fyra miljoner palestinier på Västbanken och Gaza lider akut under israelisk ockupation, med ­väldigt höga fattigdoms- och arbetslöshetsnivåer. De utsätts regelbundet för brutala intrång och missiler från den israeliska armén, avsedda att döda, skada och skrämma; drygt 6 500 palestinier har dödats under de ­senaste 12 åren. Desperata efter befrielse från dessa mardrömsförhållanden inspirerades palestinierna av 2011 års dramatiska störtanden av de arabiska diktatorerna i Egypten och Tunisien och hoppades på att deras egen kamp skulle kunna få nytt liv och ­avancera.

Under de senaste två åren har flera manifestationer genomförts på Västbanken till stöd för protesterande och hungerstrejkande palestinska fångar och mot åtstramningar. ­Dessa aktioner inkluderar en 48-timmarsstrejk genomförd av Palestinska myndighetens anställda i december i fjol för kravet på utbetalning av obetalda löner. Palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor har använt tårgas och batonger mot protesterande.
Mycket av ilskan mot de av Pale­stinska myndigheten påtvingade åtstramningarna riktar sig också emot ockupationen. Den riktar sig inte desto mindre också mot de palestin­ska ledare som samarbetar med ockupationen; bland de krav som har rests finns kravet på avsättandet av Palestinska myndighetens ministrar och president Mahmoud Abbas, som har misslyckats fatalt med att ­främja palestiniernas intressen.
Kommunalvalen på Västbanken i oktober förra året visade på ett minskande stöd för Abbas ­Fatahparti, med oberoende kandidater som gjorde bra ifrån sig i större städer som Nablus, Ramallah och Jenin.
Dagens kamp mot åtstramningar och för nationell befrielse är nära sammanlänkade, därför att ­ingetdera av dem kan förverkligas fullt ut utan en grundläggande samhällsförändring. Kapitalismen har visat sig vara totalt oförmögen att få slut på konflikten om land, resurser, marknader och så vidare.

År 1947 röstades FN-resolution nr 181 igenom, vilket betydde en delning av Mandatet Palestina för att skapa en israelisk stat. Israel erövrade därefter mer territorium och tog i slutänden fullständig kontroll över de palestinska områdena genom krigen 1947-48 och 1967. Idag är nästan fem miljoner palestinier FN-registre­rade flyktingar till följd av de krigen, av vilka drygt tre miljoner ­uppehåller sig i grannländer.
Palestinska befrielseorganisationen (PLO, Palestine Liberation Organisation) beslöt 1988 att överge sitt oförverkligade krav på en palestinsk stat inom de gränser som ­rådde innan delningen och manade istället till en tvåstatslösning – ett Palestina sida vid sida med Israel. Detta baserades på att Israel skulle få behålla de områden det hade innan sexdagarskriget 1967, vilket skulle ge palestinierna Västbanken, Gaza och östra Jerusalem, vilket motsvarar 22 procent av Palestinas landyta före 1948.
På 1990-talet gick PLO-ledarna längre och accepterade Israels exi­stens. Även de högerorienterade islamistiska Hamasledarna utanför PLO har samtidigt med vägran att ­erkänna Israel vid olika tidpunkter refererat till en möjlig framförhandlad långvarig samexistens.
Västimperialismen och den israe­liska härskande klassen bär huvud- ansvaret för palestiniernas lidanden. Men även de arabiska kapitalistiska eliterna, som inte har någon seriös önskan om att främja de palestinska massornas intressen, bär sin del av ansvaret.
De arabiska eliterna, inklusive de rikaste palestinierna, har mer gemen­samt med de rika globalt – inklusive de i Israel – än med vanliga palestinier.
De vill framstå som de som hjälper den palestinska saken i syfte att öka sitt stöd på hemmaplan, medan många av dem samtidigt engagerar sig i hemliga affärsavtal med sina israeliskt-judiska motsvarigheter och med den internationella storföretagsamheten.

De israeliska kapitalisterna har  ett antal olika skäl till att förhindra ­åtgärder som går i riktning mot bildandet av en verklig palestinsk stat.
Dessa inkluderar att de inte vill ha en beväpnad grannregim som gör anspråk på land som tagits av Israel; den utökade konkurrens som de skul-le stå inför om naturresurser, utländs­ka investeringar och marknader; den inspiration som det skulle utgöra för israeliska palestinier i kampen för jämlikhet och för palestinska flyktingar i grannländerna till att återvän­da; den inspiration som det skulle innebära för arbetar- och medel­klassisraeliska judar och palestinier att kämpa för en bättre levnadsstandard; och inte minst det oundvikliga raseriet hos de hårdfört ­högerextrema judiska bosättare och deras anhänga-re som betraktar det som man kallar Judéen och Samarien (det mesta av Västbanken) som något som är till för endast judar.
De använder ofta varje som helst tillgängligt resonemang för att fördröja förhandlingarna, från pale-stinska milisers raketbeskjutningar in mot Israel till krav på att Palestinska myndigheten först måste erkänna Israel som judisk stat eller hemland. USA:s president Obama gav ett eko åt det senare kravet för första gången under sitt Israelbesök i mars, trots faktumet att Palestinska myndighetens ledare sedan länge formellt har accepterat Israels existens och att deras säkerhetstjänst har ett nära samarbete med Israels.
Detta innebär inte att israeliska ledare inte i perioder mellan intensifierade blodsutgjutelseutbrott kan byta positioner och manövrera under det enorma internationella trycket eller som en påtvingad respons på en oundviklig framtida palestinsk masskamp – eller för att förebygga en sådan.
Den israeliska eliten är i högsta grad alarmerad av Israels internationella isolering och av händelserna i regionen (t ex utvecklingen i Iran, regimförändringen i Egypten och inbördeskriget i Syrien) och många inom den vill stötta upp sin egen ställning och försöka förhindra en ny palestinsk resning genom att gå in i en ny fredsprocess.
Den tidigare Shin Bet-chefen Yaakov Perry (som nu är invald i Knesset på Yesh Atid-partiets lista) ­yttrade i januari rakt på sak: ”Står vi på randen till en tredje intifada? Det är en reell möjlighet på grund av desperation tillsammans med [det ­politiska] dödläget” och varnade vidare för att ”fundamentalistiska islamiska grupper” skulle gripa initiativet om det inte blir någon fredsprocess ­(Haaretz den 13 januari).

Israels nya koalitionsregering, som fortfarande leds av Benjamin Netanyahu, har givit den tidigare utrikesministern Tzipi Livni uppgiften att återuppta fredssamtalen. Hur farsartade är inte Livnis ”fredsmeriter”, med tanke på att hon var utrikesminister under det brutala angreppet på Gaza 2008/09. Hon kallade den palestinska framstöten i FN i novem­ber förra året för en ”strategisk terroristattack”.
Hon kan inte desto mindre komma att känna sig tvingad att gå med på vissa eftergifter; och på längre sikt kan ett avtal möjligen komma att gå så långt som att gå med på någon slags palestinsk ”stat” med ­bibehållen kapitalism. Det skulle dock bli fråga om en militärt och ekonomiskt avse­värt vingklippt stat som inte skulle tillgodose palestiniernas längtan ­efter verkligt självbestämmande och höjd levnadsstandard.
Den israeliska härskande klassen säkerställde att Osloavtalet 1993 inte blev en väg till verklig palestinsk självständighet. Under hela den ”fredsprocessen” fortsatte byggandet av judiska bosättningar. År 1990, alldeles innan processen började, fanns det 78 600 nybyggare på Västbanken; detta hade fördubblats till 154 400 år 1997, bara fyra år efter undertecknandet av avtalet.
Ett år senare, i appendixet till 1994 års Parisprotokoll, underordnades Palestinska myndighetens ekonomi Israel. Palestinska myndigheten måste använda den israeliska valutan och köpa vatten, el och bensin uteslutan­de från Israel.

CWI i Israel-Palestina (Maavak Sotzyalisti/Nidal Eshteraki) och RS/ Offensiv uppmanar palestinierna att bygga upp demokratiskt organiserade massaktioner. Detta är avgörande för att deras kamp ska kunna föras framåt och för det i högsta grad nödvändiga självförsvaret, med rätt till beväpning, mot de brutala operationer som lanseras av den israeliska militären och de mordiska angrepp som genomförs av en del av de rabiat högerextrema judiska bosättarna.
Palestinierna på [de ockuperade] territorierna reste sig i masskala i den första intifadan som började 1987, vilket ledde till Osloavtalets eftergifter och upprättandet av Palestinska myndigheten 1994.
När denna process inte bara misslyckades med att leverera betydande förbättringar och en egen stat, utan följdes av förvärrade livsvillkor, bröt den andra intifadan till slut ut, en rörelse som gjorde misstaget att avlägsna sig ifrån massaktio­ner. Den baserades istället på individer och organisationerna som i des­peration tillgrep bland annat självmordsattacker på israeliska civila.
Attacker på civila är kontraproduktiva därför att de sätter ett starkt tryck på israeliska judar att röra sig bort ifrån att stödja den palestinska saken och rakt in i armarna på sin högerregerings propaganda. Deras urskillningslösa natur leder till meningslösa förluster av israeliska liv – inklusive barns och israeliska pale­stiniers liv.

Masskamp kan organiseras mot många måltavlor, inklusive mot inne­slutningsmuren, blockader, markkonfiskationer, rivningar av hus och andra aspekter av ockupationen. Israels härskande klass fruktar starkt för en beslutsam, enad rörelse av pale­stinier som trappas upp, då den inte skulle kunna kväsas med militära medel.
De tunisiska och egyptiska arbetarna och fattiga visade hur effektiva massaktioner kan vara, även om ­dessa revolutioner ännu inte har gått tillräckligt långt.
Palestinierna på territorierna står, jämsides med kampen mot ockupationen, inför uppgiften att avlägsna sina kapitalistvänliga politiska ­ledare, vare sig de kommer ifrån Fatah, Hamas eller organisationer som Islami­ska Jihad. Gräsrotskommittéer ­måste byggas, med bas i lokalsamhällena, på arbetsplatserna, på skolorna och högskolorna m m, som samordnar sig för att bygga ett nytt massarbetarparti kapabelt att utmana och avskaffa kapitalismen.

Israeliskt-judiska arbetare har till skillnad ifrån den egna ­härskande klassen inget att vinna på den nationella konflikten – som utgör en till ­synes blodig fälla utan slut för dem. Årtionden av konflikt har tillsammans med sionistisk propaganda i Israel och ­återvändsgrändsstrategier från de palestinska ledarnas sida dock skapat enorma hinder i vägen för ömsesidigt förtroende och tillit, ­vilka endast kan röjas undan helt och ­hållet när imperialistisk inblandning och kapitalismen i regionen inte längre existerar.
Under tiden bör socialister i ­Israel-Palestina och internationellt hjälpa till med att avslöja Israels klassplittring – arbetar- och kapitalistiklassens diametralt motsatta intressen. Den israe­liska arbetarklassen har – genom sin nyckelroll i produktionen – den potentiella makten att lamslå Israels ekonomi och tvinga ner den ­israeliska kapitalismen på knä.
Socialister opponerade sig emot bildandet av Israel i vad som då var det brittiskkontrollerade Palestinamandatet, i vetskap om att det skulle rycka upp palestinierna med rötterna och misslyckas med att utgöra en säker lösning för judar. Men när nu Israel och ett starkt israeliskt nationellt medvetande väl har etablerats kan denna verklighet inte ignoreras.
En israelisk stat med en befolkning på sex miljoner judar samt en av världens starkaste militärapparater, inklu-sive kärnvapeninnehav , kan inte besegras militärt av palestinierna eller av arabstaternas väpnade styrkor i syfte att framtvinga en ­enstatslösning eller avskaffandet av Israel som stat.
Även om de har en generellt sett bättre levnadsstandard än israeliska palestinier (vars antal uppgår till över 1,5 miljoner människor) finns det en utbredd fattigdom och ekonomisk otrygghet inom den israeliskt-judiska befolkningen. Vågor av nyliberala attacker från de israeliska regeringarna har sköljt in över dem, med nedskärningar av service, jobb, rättigheter och förmåner.
Som ett resultat av det har det under de senaste åren ägt rum många protester och strejker genomförda av israeliska arbetare – judiska och palestinska – på sociala och ekonomiska frågor. Arbetsplatskonfikter har inkluderat kamp mot privatiseringar, för att få ut obetalda löner och mot låga löner. Protester har också ägt rum mot attacker på demokratiska rättigheter, till exempel mot lagstiftning som förhindrar uppmaningar till bojkotter.

Under 2011 skakades Israel av en ”tältstadsrörelse” mot bristen på bostäder och de höga boendekostnaderna samt mot sociala orättvisor. Demonstrationer av oemotsvarad storlek i Israel, med hundratusentals människor inblandade, ­genomfördes.
Det är genom ytterligare utveckling av sådana rörelser – nästa gång beväpnade med ett program för förändring och en maning till bildandet av ett nytt massarbetarparti av och för israeliska arbetare – som den israelis-ka härskande klassen i all sin brutalitet (vilket inte är något unikt för de israeliska kapitalisterna) kommer att utmanas och till slut kunna avlägsnas.

Även om endast en liten minoritet av israeliska judar i dagens läge är aktivt inblandade i kampanjer för en palestinsk stat, finns ett det ett ifrågasättande av och en oro i det israeliska samhället över ockupationen av territorierna och ett betydande antal soldater och reservister vill inte posteras på dem.
Den israeliska regeringen bedriver emellertid samtidigt en intensiv propaganda med målsättningen att rättfärdiga strypgreppet över territorierna för Israels säkerhets skull.

Raketer från Gaza som slår ner i israeliska städer tillgrips som en anledning till att trappa upp förtrycket, och inneslutningsmuren och restrik­tionerna på palestiniernas rörelse- och handelsfrihet deklareras som nödvändiga för att skydda isra­eler.
Få israeliskt-judiska arbetare vill emellertid leva i ett permanent konflikttillstånd, så en kombination av händelseutvecklingar skulle sannolikt få de flesta av dem att komma närmare till att direkt stödja palestiniernas sak, inklusive deras egen kamp mot israelisk storföretagsamhet, en stödjande inställning till deras kamp ifrån arbetare i territorierna och internationellt, som bevittnar en ny masskamp av palestinier och arbetare i andra länder, samt ett slut på palestiniers urskillningslösa dödande av israeliska civila.
Antagandet av ett socialistiskt program på båda sidor om gränsen skulle lägga grunden för möjligheten till förhandlingar ledda av demokratiskt valda palestinska och israeliska arbetarrepresentanter kapabla att lösa de frågor som varit olösbara under kapitalismen.

Socialistiska samhällen kan inte byggas på grundval av tvång mot någon nationalitet; det är viktigt att upprätthålla lika rätt till självbestäm­mande.
Det kommer att vara upp till arbetarna och de fattiga i regionen att demokratiskt besluta om den exakta formen för en uppgörelse – gräns­dragningarna, tillgången till vatten och andra resurser, hur Jerusalem ska härbärgera två huvudstäder samtidigt samt organiserandet av flyktingars återvändande och garantier för att minoriteters rättigheter skyddas och andra livsavgörande frågor.
Det ”nya faktiska läget på ­marken” som har tvingats fram av kapitalistklasserna kan förändras på ­grundval av demokratisk debatt, konsensus och garanterade rättigheter.
Det kommer till skillnad ifrån de massiva hinder i vägen som finns under kapitalismen vara möjligt att få till stånd överenskommelser där jobb, boende och höjd levnadsstandard kan ges till alla som resultat av de utökade produktivkrafter som frigörs under socialismen – genom samhälleligt ägande och en planerad ekonomi.

Två stater – ett socialistiskt Pale­stina och ett socialistiskt Israel– är den väg till socialism som får flest å­hörare idag.
Vid varje tänkbart stadium på vägen dit eller efteråt kan, på grundval av ökande förtroende för och tillit till ömsesidiga fördelar, ett demokratiskt beslut tas om en sammanslutning i en stat som en del av en socialistisk Mellanösternfederation.

Hur som helst skulle Mellanöstern genom socialism slå in på en kurs som omvandlar det från att vara scenen för en av världens mest utdragna och komplexa nationella frågor, till att bli en där olika nationaliteter kan leva sida vid sida med varandra och berika varandras ekonomiska, sociala och kulturella liv.

Judy Beishon

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!