Det folkliga upproret i Burkina Faso i Västafrika har fortsatt efter att president Blaise Compaoré tvingades avgå den 31 oktober. Protesterna får ständigt ny bränsle av militärens försök att kidnappa den revolutionära processen och stoppa massornas kamp.
– Jag är här för att protestera mot militärens försök att stjäla vår seger, sa en av de många som demonstrerade i huvudstaden Ouagadougou i söndags till brittiska Guardian.
Efter 27 år vid makten planerade Blaise Compaoré för att bli president på livstid. Men de senaste dagarnas händelser har förändrat allt i Burkina Faso, ett av världens fattigaste länder.
Sedan den arabiska våren har ungdomar i detta västafrikanska land utmanat och protesterat mot den styrande eliten. När landets parlament i förra veckan stod berett att ändra grundlagen för att förlänga Compaorés styre exploderade ilskan i ett folkligt uppror.
När Compaoré besvarade revolten med undantagstillstånd stormades parlamentet av demonstranter och statliga byggnader sattes i brand. Trots att demonstranter sköts ihjäl fortsatte motståndet.
Den 30 oktober ansåg Compaoré att han inte hade något annat val än att avisera sin egen möjliga avgång. Dagen after var han avsatt och på flykt.
General Honoré Traoré utsåg sig själv till ny statschef med uppdrag att försvara den konstitutionella ordningen (militären utnämnde sedan överstelöjtnanten Isaac Zida som sin ledare för den ”övergångsmyndighet” man har sagt sig vilja upprätta, Offensivs anm).
Nyheten om Compaorés avgång följdes av massornas firande i huvudstaden Ouagadougou. De långa åren med Compaorés diktatur, en nära allierad till USA och den franska imperialismen, var över. Men frågan är vad som kommer efter hans avgång?
För att revolutionen ska segra krävs inte endast protester på gatorna. Massornas resning fällde diktaturen i Egypten och Tunisien, men det i sig var inte tillräckligt för att åstadkomma grundläggande sociala förändringar för massorna.
Compaorés avgång måste ses som en början, inte som slutet. Om inte massorna lyckas bygga ett eget politiskt alternativ är det troligt att en ”övergångsregering” bildas av militären och pro-kapitalistiska oppositionspolitiker.
Massorna i Burkina Faso kan inte ha något förtroende för falska oppositionspolitiker eller höga militärers så kallade välvilja.
För att säkerställa en fortsättning på den självständiga masskampen krävs organisering underifrån i form av folkliga kommittéer, som kan bli stommen i en rörelse för grundläggande politiska, ekonomiska och
sociala förändringar. En sådan massrörelse kan splittra de väpnade styrkorna och vinna över de vanliga soldaterna till massornas kamp.
Alternativet till en ”övergångsregering”, som samlar samhällets toppar, är fortsatt kamp för en revolutionär konstituerande församling som samlar delegater från alla delar av landet så att folket själva kan bestämma och upprätta en ”republik för de fattiga”, på grundval av förstatligande av ekonomins nyckelsektorer, en demokratiskt planerad ekonomi och revolutionens spridning.
Att Blaise Compaoré (”Västafrikas gendarm”) har tvingats till att avgå kommer att få kontinentala återverkningar och öppna dörren för proteströrelser i hela Afrika. ■
