Varför är krig och konflikter en del av Mellanösterns moderna kapitalistiska historia?Huvudorsaken är de stora imperialistiska makternas politiska, militära och ekonomiska interventioner för att försvara vad de betraktar som sina politiska och ekonomiska intressen, i synnerhet oljan.
Imperialismen har med användandet av det ekonomiska biståndets morot och den ”diplomatiska” isoleringens, sanktionernas och de militära hotens käpp lyckats få delar av den arabiska elitens och hela den israeliska kapitalistklassens öppna stöd för detta.
Historiskt sett levde de arabiska folken (inklusive palestinierna) under feodala regimer, vars ledare var marionetter till först det turkiska ottomanska imperiet och sedan till den franska och brittiska imperialismen. Erfarenheterna av detta ledde till utvecklingen av arabnationalistiska idéer från och med slutet av 1800-talet, vilka uppmanade till ett slut på den utländska dominansen.
Det judiska folket ställdes, i likhet med många andra minoriteter, inför perioder av statligt förtryck i samband med perioder av ekonomisk kris i de länder i Europa och det tsaristiska Ryssland där de levde. Regeringar piskade upp rädsla för och fördomar mot minoriteter för att avleda ilskan från resten av befolkningen från de ekonomiska krisernas verkliga orsaker.
Sionismen utvecklades under 1800-talet och hade sitt huvudsakliga stöd inom den judiska medelklassen och bland akademikerna, som en reaktion mot detta förtryck. Den baserades på idén om att skapa ett nationellt hemland för judarna. Detta hemland skulle komma att bli Palestina, som av rörelsens grundare betraktades som: ”ett land utan ett folk för ett folk [judarna] utan ett land”.
Palestina var dock i allra högsta grad befolkat – av hundratusentals palestinier. När judar började emigrera dit från och med slutet av 1800-talet utvecklades det snabbt spänningar och sammanstötningar med de palestinska araber som bodde där.
Ottomanska imperiet föll slutligen samman till följd av första världskriget, där Turkiet allierade sig med den tyska eliten mot Ententemakterna. Arabledarna utlovades en självständig arabstat av den brittiska imperialismen efter kriget om de ledde en resning mot det turkiska ottomanska imperiet till stöd för Ententenationernas krigsmål. Den brittiska och franska imperialismen slöt emellertid en hemlig överenskommelse (Sykes-Picot-fördraget) som delade upp Mellanöstern i inflytelsesfärer under respektive imperialistmakts kontroll. Löftena om arabisk självständighet blev det ingenting av.
Med nazismens framväxt och Hitlers makttillträde i Tyskland fick sionismem ett utbrett stöd bland judar internationellt. De allierade gjorde ingenting för att förhindra att socialister och kommunister, fackliga aktivister, homosexuella män och kvinnor och sedan sex miljoner judar slaktades i Hitlers koncentrationsläger.
Förintelsen blev ett stark drivkraft för judisk immigration till Palestina. Många judar på flykt undan kri- gets och den kapitalistiska ekonomiska depressionens fasor hade radikala idéer och såg sitt nya hemland som en säker plats där fattigdom och förtryck skulle kunna glömmas.
Men dessa idéer tog inte med i beräkningen förhoppningarna och aspirationerna bland de palestinier som levde där. Det kom till sammanstötningar mellan judiska immigranter och palestinier. De förra utvecklade väpnade miliser som genom spridandet av rädsla, förföljelse och militära aktioner drev bort majoriteten av den palestinska befolkningen från deras hem efter utropandet av den självständiga staten Israel 1948. FN, som 1947 beslutade att Palestina skulle delas i ett självständigt Palestina och en judisk stat, reagerade med att erkänna Israel.
Genom att stödja skapandet en israelisk stat baserad på berövandet av det palestinska folket ett hemland tillät imperialismen skapandet av en konflikt som varat ända till idag.
Rättvisepartiet Socialisternas föregångare gick emot bildandet av Israel och varnade för att snarare än att garantera de israeliska judarnas säkerhet och ekonomiska välmående så skulle Israel bli en blodig fälla för dem.
USA-imperialismem trappade upp sitt ekonomiska bistånd till Israel under 1950-talet till följd av de revolutionära rörelser som svepte fram över arabvärlden, vilka hotade kapitalismens långsiktiga intressen i regionens oljereserver. Den israeliska kapitalismen har sedan dess erhållit ett genomsnittligt årligt bistånd på 4 miljarder dollar i form lån och ekonomiskt samt militärt stöd från USA.
Israels härskande klass uppmuntrade judisk immigration från hela världen med löften om fysisk och ekonomisk säkerhet för de som kom. Israel hade en av världens bästa välfärdsstater för sin judiska befolkning, för att garantera dess sammanhållning. Detta var nödvändigt därför att de måste vara beredda på att kämpa för att försvara den israeliska staten i krig mot angränsande arabnationer. Vilket i själva verket betydde försvaret av den israeliska styrande elitens makt och prestige.
Sedan Israels bildande har det ägt rum fem krig och två palestinska uppror (intifador).
År 1967 (sexdagarskriget) attackerade Israel angränsande arabländer samt ockuperade Gaza och Västbanken. Palestine Liberation Organisation (PLO), bildat 1964, var den organisation som de flesta palestinier kom att betrakta som huvudkraften för sin nationella befrielse.
PLO, lett av Yassir Arafat, kombinerade emellertid en ineffektiv politik av diplomatiska påtryckningar med militära attacker på israeliska medborgare. Dess ledning växte sig stor i bekvämlighet i exilen och var inte an- svariga inför det palestinska folk som det gjorde anspråk på att representera.
Detta hindrade inte den palestinska arbetarklassen och de fattiga från att vara beredda på att gå ut i masskamp mot det förtryck de ställdes inför. Detta förklarar delvis framväxten av den första och andra intifadan.
Efter det första Irakkriget 1991 pressade USA-imperialismen Israel och PLO-ledningen till ”freds”-förhandlingar vilka resulterade i att de båda sidorna undertecknade Oslofredsavtalet 1993.
Detta fördrag, som framställdes som ett första steg mot en palestinsk statsbildning, gjorde PLO till palestiniernas nya förtryckare.
De ockuperade territorierna styckades upp i otaliga osammanhängande enklaver som separerades av ständigt växande israelisk-judiska bosättningar byggda på den bördigaste jorden med den bästa vattenförsörjningen.
Trots propagandan om fred så står det klart utifrån alla de förhandlingar som ägt rum bland de regionala och världsledarna, att de inte kan erbjuda långsiktiga lösningar på de israeliska och palestinska arbetar- och medelklassernas problem.
Faktum är, att villkoren för majoriten har blivit avsevärt mycket sämre och att spänningarna i regionen har ökat, vilket brutalt illustreras av det nuvarande kriget i Gaza.
Kevin Simpson
