Mer krävs om hela landet ska leva

2017-01-18 08:25:10

foto: Wikimedia


I förra veckan presenterade landsbygdskommittén sitt slutbetänkande och 75 förslag på hur hela landet ska leva. I full enighet föreslår samtliga åtta riksdagspartier bland annat att 10 000 statliga jobb ska flyttas (landsbygdskommittén använder ordet ”rekommenderar”) från Stockholmsområdet, sänkta arbetsgivaravgifter och avskrivning av studielån i 23 glesbygdskommuner samt extra finansiellt stöd för att säkra både välfärd och service.

Efter att aktiv regionalpolitik under flera decennier inte har funnits på den officiella politiska kartan aviserar landsbygdskommittén en viss omvändning under galgen. 

– Den som tror att en samlad landsbygdskommitté inte ska komma med några radikala förslag har trott fel, sa landsbygdsministern Sven-Erik Bucht (S) när slutbetänkandet presenterades samtidigt som han erkände att regeringarna oavsett politiskt färg under lång tid har saknat en sammanhållen politik för hela landet. 

Men även efter att den parlamentariska landsbygdskommitténs slutbetänkande har inkommit saknas det trots allt en sammanhållen politik som är tillräckligt radikal och långtgående för att bryta dagens negativa utveckling.

En regionalpolitik värd namnet kräver ett uppbrott från den högerpolitik och det marknadstänkande som under lång tid har förenat riksdagspartierna. Även flera av de 75 förslagen kommer att falla offer för topparnas fortsatta nedskärnings- och avregleringspolitik. Vad som behövs är kamp och organisering mot marknadens härjningar och för en omfördelning av samhällets växande resurser i enlighet med behoven i alla landsdelar.

Den förödande kombinationen av högerpolitik och kapitalistiskt marknadskaos har resulterat i att gapet mellan stad och land växer allt snabbare. Över hälften av Sveriges invånare bor numera i en av de tre storstadsregionerna. 

”Sveriges befolkning koncentreras alltmer till Stockholm, Göteborg och Malmö. Redan idag bor drygt 1,7 miljoner människor i de kommunerna och antalet beräknas öka med 37 procent under de närmaste 40 åren. I glesbygdskommunerna väntas däremot folkmängden minska med 10 procent, vilket påverkar den så kallade försörjningskvoten”, enligt Statistiska centralbyrån (SCB) 2015. 

De ojämnt fördelade inkomsterna växer också betydligt snabbare i storstadsregionernas kommuner än i de mindre befolkade kommunerna. 

Enligt SCB ökade hushållens disponibla snittinkomster med över 10 procent (drygt 44 000 kronor) i Danderyd, Stockholm stad och Solna under åren 2011-2014, men bara med 0,3 procent (880 kronor) i Malå i Västerbotten och en aning mer i Kungsör i Västmanland. 

I början av 1980-talet var Sverige sannolikt det minst ojämlika av alla kapitalistiska länder. Sedan dess har nyliberalismens avregleringar och nedmontering av välfärden inneburit att klyftorna har vuxit snabbare i Sverige än i andra länder. Nu är klasskillnaderna och den regional ojämlikheten nere på 1930-talets nivå.

”Sedan 1980-talet har utvecklingen i Sverige inneburit ökade regionala klyftor både vad gäller befolkningstäthet och BNP per ca-
pita: en kombination av trender som är historiskt unik. Eventuellt kan man tala om ett nytt slags regionalt utanförskap […] stora regionala klyftor hotar sammanhållningen i samhället och kan skapa politisk oro och sociala konflikter” (SNS Analys nr 33, januari 2016).

Välfärdspolitiken, som även inkluderade regionalpolitik och försök till vad Socialdemokraterna kallade en planmässig hushållning, mildrade följderna av
kapitalismens härjningar, men kunde inte hejda kapitalismens strävan att koncentrera och centralisera produktion, rikedomar och makt. Även under den svenska  kapitalismens ”guld­ålder” 1950-75 utarmades glesbygd och inland av ”flyttlasspolitik”  och  besluten flyttades allt längre bort från de berörda. Men med det borgerliga systemskifte har taktpinnen helt överlämnats till kapitalet och marknaden.

 Till och med den statliga utredningen På väg mot en ny politik för Sveriges landsbygder (SOU 2016:26) måste erkänna att: 

”De senaste decenniernas reformer har syftat till att genom olika avregleringar och marknadslösningar öka konkurrensen inom ett område. I de mer glesbefolkade delarna av landet och där det saknas tillräckliga befolkningsunderlag för fungerande marknader kan dessa reformer medföra problem och att förutsättningarna för människor att bo och leva på dessa platser försämras. Detta har inte beaktats i tillräckligt hög utsträckning i den förda politiken.”

Marknadsanpassningen av skolan har exempelvis betytt att det under åren 2002-2011 blev 9 procent färre skolor i landet som helhet. I glesbygden försvann nästan var tredje skola. 

Apoteken har blivit fler i städerna, men knappt ett enda nytt apotek har öppnats i glesbygden sedan avregleringen 2009. Och vem kan idag efter alla år av vårdnedskärningar tro på politikerna som talar om en ”vård för alla och efter behov”? I valet 2014 lovade alla stora partier i Västernorrland att länets tre akutsjukus skulle vara kvar. Två och ett halvt år senare finns inget kvar av det löftet.

Det folkliga missnöjet som denna utveckling mött har dock lagt hinder i vägen för den tygellösa kapitalismens framfart och satt press på de styrande.

Rädslan för missnöjet, som exempelvis uttrycks i kampen för vården i Västernorrland, för by­skolorna landet runt, motståndet mot storregionerna och att nya etableringar inte märks i orternas inkomster och befolkningsutveckling (Norrlandsparadoxen) samt att förtroendet för etablissemanget är lägst i glesbygden har onekligen spelat in i landsbygdskommitténs förslag.

Många av de konkreta förslagen har lånats från Norge och Danmark, men i grannländerna har de riktade satsningarna varit större. Förslaget eller rekommendationen att utlokalisera 10 000 statliga jobb kan låta som ett djärvt steg, men ska ses mot bakgrund av att de vinstjagade statliga bolagen och marknadsanpassningen av statlig verksamhet har flytt glesbygden. 

”Idag arbetar mer än hälften av alla anställda vid statliga myndigheter i något av de tre storstadslänen. I Jämtlands län är andelen enbart 1 procent. I början av 1990-talet var fördelningen en annan. Då hade Jämtlands och flera andra län en markant högre andel anställda i statliga myndigheter” (Länstidningen i Östersund den 15 april 2016). 

Kapitalism och högerpolitik står i direkt motsättning till att hela landet ska leva. Det behövs kamp för en ny politik och arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse – ett nytt arbetarparti och demokratiska, kämpande fack. För detta kämpar Rättvisepartiet Socialisterna. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!