Trump på syriska regimens sida

Med en militär offensiv som inleddes den 5 januari har Syriens armé tagit kontroll över stora delar av den sedan länge självstyrande regionen Rojava, som domineras av kurder. Liksom 2015 hotas nu staden Kobane av invasion, och precis som då behövs en stark internationell solidaritetsrörelse

Av Per Åke-Westerlund //

USA-imperialismen under Trump står bakom hotet att detta är slutet för Rojavas autonomi. Detta gör utvecklingen i Syrien ännu mer osäker och kan även bädda för en återkomst av Islamiska Staten.

Regimen i Syrien, som nu attackerar Rojava, har också fått extra finansiering från den svenska Tidöregeringen. Ministrarna Benjamin Dousa och Johan Forssell besökte Damaskus i november och lovade landets ledare sedan drygt ett år, islamisten Ahmed al-Sharaa, ytterligare 295 miljoner kronor i bistånd för att ta emot flyktingar som utvisas från Sverige. 

För 11 år sedan hotades Kobane av Islamiska staten, IS, och idag är det den nya syriska armén som närmar sig. Under striderna i januari har armén på kort tid intagit tre kurdiska stadsdelar i Aleppo, därefter regionerna Raqqa och Dayr az-Swar. De kurdiskt ledda styrkorna, SDF, har tvingats lämna alla områden väster om Eufrat. Armén har trots ett fredsavtal den 20 januari fortsatt sina attacker.

Revolution och Rojava

Rojavas självstyre etablerades 2012, i en tid av omvälvningar i Mellanöstern. Revolutionerna i Egypten och Tunisien följdes av massprotester i hela regionen. Ungdomsprotester mot Assadregimen i Syrien utvecklades till en revolution. Men med massiva vapenleveranser från Turkiet och Gulfstaterna utvecklades snabbt ett brutalt inbördeskrig mellan islamiska väpnade styrkor och regimen. Revolten från unga och arbetare krossades. 13 miljoner tvingades på flykt undan kriget, varav hälften utomlands.

Det kurdiska partiet PYD, knutet till PKK i Turkiet, och dess väpnade gren YPG kunde de facto ta makten i stora delar av norra Syrien, från Afrin i väster via Kobane i mitten till nordöstra regionen. Rojava (syftar på att området är den västra delen av Kurdistan) utropades som en sekulär och multietnisk självstyrande region. I ett Mellanöstern fyllt av diktaturer och nöd sågs Rojava internationellt som ett viktigt demokratiskt framsteg.

Under belägringen av Kobane 2015 erbjöds kurderna luftunderstöd av USA, för att slå tillbaka IS. Den högerextrema islamistiska organisationen IS, med ursprung i al-Qaida, bildades efter USA:s krig mot Irak 2003. IS kunde utnyttja det vakuum som uppstått i en region förödd av krig och missnöje. På kort tid erövrades stora områden i Irak och Syrien. USA-imperialismen såg detta hot och behövde kurderna som sina marktrupper mot IS. En ny armé, SDF, bildades, med kurdernas YPG-soldater som kärna. Bara så kunde IS besegras. Över 10 000 av SDF:s 60 000 soldater miste livet i detta krig.

Erdoğans krig mot kurderna

Erdoğans regim i Turkiet, som gett fullt stöd till islamisterna under inbördeskriget i Syrien, har hela tiden strävat efter att krossa det kurdiska styret. I decennier har den turkiska staten fört krig mot PKK, dödat och fängslat 10 000-tals, och förbjudit prokurdiska partier och organisationer. 

Assad fall innebar en stor och oväntad framgång för de styrande i Turkiet, Israel och USA i den regionala konflikten med Iran

Även sedan Assadregimen, med stöd av ryskt flygvapen, Hizbollah och Iran, kunde slå tillbaka islamisterna, har Turkiet gång på gång invaderat norra Syrien/Rojava. Redan 2018 intog Turkiet Afrin i nordväst. I närliggande Idlib bildade al-Sharaas HTS en islamistisk region med stöd av Turkiet. Den turkiska armén invaderade Syrien även 2024 och 2025.

När Assads diktatur rasade samman i december 2024 och HTS under al-Sharaa kunde ta makten ändrades förutsättningarna dramatiskt. Den nya regimen flyttade sin regering från Idlib till Damaskus. Assad fall innebar en stor och oväntad framgång för de styrande i Turkiet, Israel och USA i den regionala konflikten med Iran, och ett stort bakslag för Assads allierade – den iranska regimen, Hizbollah i Libanon och Putin.

Trump och al-Sharaa

Donald Trump omfamnade omedelbart al-Sharaas nya regim, lyfte sanktioner mot landet och uppmuntrade både Turkiet och Saudiarabien att investera och ge ekonomiskt stöd. Netanyahu i Israel var mer skeptisk och bombade omedelbart Syriens militära anläggningar och ockuperade områden i södra delen av landet. För alla dessa stater är Syrien enbart en källa till profiter och regional makt.

al-Sharaas regim har sedan tillträdet strävat efter att ta kontroll över hela Syrien. I mars 2025 ledde det till strider och massakrer i kustregionen mellan delar av den gamla regimen och HTS-styrkor för det nya styret. I juli misslyckades al-Sharaas väpnade styrkor att ta kontroll över Suwayda i söder i strid med drusiska väpnade grupper.

Avtal med kurderna 2025

Den största regionen utanför Damaskus kontroll har hela tiden varit Rojava under kurdernas kontroll. SDF har styrt närmare en tredjedel av landet, haft kontroll över oljefyndigheter och även styrt lägren med tusentals IS-fångar. Den 10 mars 2025 undertecknade al-Sharaa och SDF:s Mazloum Abdi ett avtal om styret av norra Syrien. 

I Offensiv kommenterade vi att ”Den allmänna planen är att SDF och de civila institutionerna i Rojava ska integreras i den nya syriska statsapparaten och armén, inklusive olje- och gasfälten i regionen.

Avtalet ska genomföras ’före årets slut’. Ett antal olösta frågor som hittills har diskuterats mellan Damaskus och Rojava kvarstår. De kurdiska ledarna har krävt att deras styrkor ska vara separata enheter inom armén. Ingenting sägs om vilken styrka som ska ansvara för al-Hol-lägret med sina 50 000 IS-fångar, som idag kontrolleras av SDF. Attackerna mot kurdiska områden från Turkiet och dess syriska nationella armé fortsatte även på dagen för avtalets undertecknande.

Varför undertecknar de kurdiska ledarna ett avtal med den nya islamistiska regeringen? En anledning är PKK-ledaren Abdullah Öcalans uppmaning till PKK att avsluta den väpnade kampen i Turkiet. Den ledande kurdiska styrkan i Rojava, PYD, har nära kopplingar till PKK och kommer sannolikt att följa samma väg. Beslutet att ingå ett avtal baseras troligen också på signaler från Washington.”

I det läget var det oklart om Ankara gett några löften om eftergifter till Öcalan, förutom möjligen att släppa honom ur fängelse. Inga fångar har dock släppts. Det är oklart om PKK verkligen lagt ner vapnen, och PYD har definitivt ännu inte gjort det.

USA:s förändrade linje har dock helt bekräftats. Trumps envoy i regionen, Tom Barrack, kommenterade nu att samarbetet med SDF nu ”till största delen förfallit”. Trump sätter Turkiets och al-Sharaas intressen främst, och med dess lojala partners behövs inte längre kurderna.

Militärt angrepp

Det betydde grönt ljus för HTS offensiv mot Rojava. Avtalet i mars skulle genomföras innan årets slut och i januari inleddes nya förhandlingar om hur Damaskus skulle ta över makten i regionen, inklusive att SDF skulle uppgå i armén. Rojavas förhandlare uppmanades att svara omedelbart. Det var uppenbart att regimens kontroll skulle vara total. 

Integrering av militära styrkor är förstås nästan alltid omöjlig, särskilt när de respektive styrkorna företräder olika intressen. Att Rojavas ledning skulle ge upp sin militära styrka vore en form av kapitulation, att ge upp de uttalade målen med en autonom region.

Efter bara några få dagars förhandlande startade regimens militära attack.

På kort tid tappade SDF kontrollen över 80 procent av det område man kontrollerat i över ett decennium. De militära bakslagen sker nu mot liknande islamistiska styrkor som kurderna stred mot för mer än 10 år sedan.

Vapenvila?

Den 18 januari skrev båda parter under ett avtal om vapenvila. Nu hade al-Sharaas regim skärpt kraven. Tidigare sades att tre SDF-bataljoner skulle kunna gå upp i armén, nu erbjöds SDF-soldater att gå med som individer. Tidigare erbjudanden om en ministerpost för SDF-ledaren Abdi drogs tillbaka. Avtalet säger också att al-Sharaas regim ska ha full makt över Raqqa och Dayr az-Swar, liksom över alla olje- och gasfält i regionen. Den syriska staten ska också ta över fånglägren med IS-soldater. Hur det ska gå till är oklart och under striderna i januari lyckades fångar fly. Under 2025 genomförde IS 200 attacker i nordöstra Syrien.

De områden Damaskus nu tagit kontroll över var i huvudsak arabiska och hade till största delen, arabiska SDF-soldater. Avtalet från den 18 januari täcker dock även de kurdiskdominerade områdena, Kobane och al-Hasakah i nordöst. Det säger att SDF:s väpnade styrkor ska lämna Kobane där en ny polismakt ska ta över och att kurdiska ledare som inte är syriska medborgare ska lämna landet. Alla myndigheter ska integreras med den syriska staten.

Löften från Damaskus om rätt till det kurdiska språket och kulturen är ord på pappret.

De kurdiska ledarna och befolkningen vet att ge upp självstyret inte innebär fred, utan kommer tvärtom att följas av upptrappade attacker. Turkiet kommer att vilja gå längre och helt utplåna PYD som organisation. Löften från Damaskus om rätt till det kurdiska språket och kulturen är ord på pappret. Det finns ingen plan för framtiden för SDF:s tiotusentals soldater.

Det mest troliga är nya strider, inte ett fredligt genomförande av något avtal. Kurderna har erfarenhet av att vara tillbakaträngda i Kobane. Många kommer att vara beredda att strida, samtidigt som Damaskusregimen snabbt vill ta över de kurdiska områdena som också är oljerika. 

Regimen i Damaskus är inte stark, men överlever på grund av landets djupa kris efter inbördeskrig och ekonomisk kollaps, samt imperialismens stöd. För befolkningen erbjuder detta ingen väg framåt.

Hur kan Rojava överleva?

Riktningen nu är att Rojava kämpar för sin överlevnad, mot väpnade styrkor från den syriska centralmakten som har stöd av Turkiet och USA. Det kan finnas möjligheter till nya avtal och kompromisser, men dessa kommer att vara temporära. Kurdernas enda verkliga stöd är arbetarklassen i regionen och internationellt.

Socialister försvarar kurdernas rätt till autonomi och till en egen stat, i Syrien och övriga Kurdistan. Arbetare och förtryckta i Syrien har inget  att vinna på regimens strävan att ta över och krossa Rojava. Det är genom att stå för nationella rättigheter som förtroende för gemensam kamp etableras, inom landet och internationellt. Imperialismen och de styrande i Syrien, Turkiet, Israel och hela regionen står inte på arbetarnas och de förtrycktas sida. USA-imperialismen har inte ”förrått” kurderna – de var aldrig på samma sida.

Nationell befrielsekamp är en kamp mot imperialism och kapitalism. Den kan inte stanna halvvägs eller lita på stöd från staten inom eller utanför landets gränser. Kamp för demokratiska rättigheter, för att avskaffa kapitalistisk utsugning och för att dela jord och rikedomar, kan vinna stöd och sätta exempel för arbetare i hela världen. För socialistisk kamp och samhällsförändring i Syrien och Mellanöstern, för ett socialistiskt Kurdistan.