Kapitalismen innebär fortsatt ekonomiskt kaos där vanligt folk får betala kriserna.
Den svenska Riksbanken ingår i den fjärdedel av världen som har infört negativa styrräntor. Men efter över ett år med minusränta finns inga andra märkbara resultat än att hushållens skulder fortsätter att öka och att aktiebörsen fått konstgjord andning.
Till och med de högsta direktörerna är kritiska. 53 av 79 toppchefer svarade att det är fel med negativa räntor i en enkät i Dagens Industri. De är främst oroliga för den osäkerhet som minusräntorna skapar.
Den svenska Riksbanken följde Danmark och Schweiz i spåren när minusränta infördes ifjol. Sedan dess har eurozonens ECB (Europeiska centralbanken) och Japans centralbank följt efter. I Sverige är styrräntan efter tre sänkningar nere på -0,5 procent. USA:s centralbank, Federal Reserve, höjde i december räntan för första gången på över sju år, men inte heller dess chef Janet Yellen har uteslutit att räntorna kan bli negativa längre fram.
Minusräntor sågs av många ekonomer till för några år sedan som fantasier eller rentav omöjliga. Men krisen i världsekonomin 2008-09, Den Stora Recessionen, gjorde att centralbankerna ingrep med ”mer långtgående och mer långvariga stimulansåtgärder än någon tidigare hade kunnat föreställa sig”, som vice riksbankschefen Cecilia Skingsley sa i ett tal nyligen.
De två åtgärderna är kvantitativa lättnader – att centralbankerna köper upp statsobligationer med mera från banker och finansbolag – och minusräntor. Cecilia Skingsley försvarar Riksbankens beslut med att Sverige inte kan ha för stor ränteskillnad gentemot omvärlden (eurozonen) och hon utesluter inte ”ytterligare stimulanser”.
Vice riksbankschefen erkänner att det är ”svårt att bedöma” effekterna av både räntesänkningarna och stimulanserna. Samtidigt varnar hon för att Riksbankens linje ”ökar skuldsättningen hos hushållen på ett sätt som ökar sårbarheten i den svenska ekonomin”.
Det saknas inte kritiker av de negativa räntorna, både i Sverige och globalt. ”Min uppfattning har länge varit att minusräntan har varit verkningslös… Minusräntan kan rent av vara skadlig för svensk ekonomi”, kommenterade TCO:s chefsekonom Göran Zettergren. ”Det verkar som om finansmarknaderna i växande grad ser experimenten som desperata och därför negativa för den finansiella och ekonomiska stabiliteten”, kommenterade en chef på det gigantiska investmentbolaget Pimco. Den tyska storbanken Deutsche Bank har jämfört minusräntorna med massförstörelsevapen på grund av att sänkta räntor och valutor leder till valutakrig.
De negativa räntorna från centralbankerna har än så länge bara i undantagsfall spridits vidare av bankerna till privatkunder. Men i vissa danska banker och den schweiziska banken ABS får privatkunder betala för att sätta in pengar. Men gentemot företag och offentligt sparande har bankerna infört minusräntor på insatt kapital.
Eurozonens fortsatta ekonomiska kris – tillväxtprognosen för 2016 skrevs nyligen ner till 1,6 procent – har tvingat ECB att gå längre än andra centralbanker. I mars beslutades att ECB:s inköp av värdepapper ska öka från 60 miljarder euro i månaden till 80 miljarder. ECB ska även köpa företagsobligationer, inte bara statsskuldspapper. Minusräntan sänktes samtidigt ytterligare, till -0,4 procent.
Men det viktigaste var att ECB även kommer att betala de banker som ökar utlåningen till företag och hushåll. Bankerna erbjuds att låna upp till 30 procent av nuvarande utlåning och 0,4 procent i ränteinkomster på ökad utlåning.
Men de rekordstora stimulanserna har inte fått fart på världsekonomin. 2015 var det svagaste året sedan 2010 och progonoserna för 2016 har redan skrivits ner flera gånger. Internationella Valutafonden IMF tror att världens tillväxt endast blir 3,2 procent i år. Världshandelns värde sjunker och den kinesiska ”tillväxtmotorn” har blivit en broms. USA:s ekonomi, som har förutsetts väga upp en del av vad som har förlorats i Kina, växte med bara en halv procent under det första kvartalet i år.
Tusentals miljarder dollar (tiotusentals miljarder kronor) i stimulanser har använts enbart för att hålla världskapitalismen vid liv. Särskilt har det gynnat aktiekurserna och finansaffärer. Samtidigt har världens skulder ökat enormt. Det gäller särskilt i ”tillväxtländer” och i synnerhet i Kina, vars skuld har ökat från 148 procent av BNP år 2007 till närmare 250 procent det första kvartalet i år – en ökning med motsvarande 86 000 miljarder kronor!
Centralbankernas stimulansåtgärder har ökat varken tillväxt, investeringar eller sysselsättningen. Både i USA och i EU har investeringarna i fabriker och maskiner som andel av BNP fortsatt att minska.
Ekonomen Joseph Stiglitz förklarar varför investeringarna inte ökar i USA: ”Storföretagen sitter på hundratals miljarder dollar – egentligen tusentals om man räknar alla utvecklade ekonomier – därför att de redan har för mycket kapacitet”.
De låga eller negativa räntorna ska stimulera bankerna att öka utlåningen, men efterfrågan är inte stor och efter finanskrisen är särskilt de europeiska bankerna mer skeptiska till vissa låntagare. Det har varit ett utflöde från banker i krisländerna i södra Europa, vilket har ökats på av den åtstramingspolitik som EU har gett order om. Bankerna har därför inte sänkt sina utlåningsräntor i takt med centralbankernas sänkningar av styrräntan.
För världsekonomin efterfrågas nu snarare budgetstimulanser från regeringarna än ytterligare räntesänkningar och experiment från centralbankerna. I en enkät från nyhetsbyrån Reuters svarade 86 procent av tillfrågade ekonomer världen runt att de utvecklade ekonomierna måste använda statsbudgeten för att stimulera ekonomin.
Även OECD, en organisation för de utvecklade ekonomierna, förordar numera budgetstimulanser. Men regeringarna i de länder som skulle ha största utrymme för detta, särskilt den tyska regeringen, är kallsinniga till kraven på stimulanser. De tyska representanterna har också konsekvent röstat emot ECB:s kvantitativa lättnader och minusräntor.
Världskapitalismen har med de extrema stimulanserna målat in sig i ett hörn. Vad ska centralbanker och regeringar nu ta till? De vill säkert stimulera, men utan att det minskar företagens och spekulanternas miljardvinster. Det enda sättet att göra det är via ännu större skulder. De nationella motsättningarna har ökat när många stater har försökt sänka sin valutor för att öka exporten. Det finns fortfarande utrymme för ytterligare ”okonventionella” lösningar, men de kan enbart skjuta upp de nya finans- och systemkriser som laddas upp.
Ett socialistiskt program måste inledas med att banker och storföretag med alla sina resurser måste ställas under demokratisk kontroll, det vill säga förstatligas under de anställdas och hela den arbetande befolkningens styre.
Det behövs en demokratisk planering av ekonomin inom landet och internationellt för att de miljarder som idag går till spekulation ska användas i enlighet med människors och miljöns behov. Då skulle dagens resursslöseri stoppas och nya resurser skapas. Att avskaffa kriserna kan bara göras genom att avskaffa kapitalismen.
Fakta: Styrräntor och realräntor
Att sänka räntorna är klassisk stimulerande penningpolitik. Med lägre räntor ska fler låna mer och spendera mer, vilket ska öka tillväxten. Den viktigaste räntan, styrräntan, sätts av centralbankerna. Åtminstone i teorin ska banker och andra som sysslar med lån följa efter.
Den verkliga ränta som den som tar lån betalar (kallas realräntan) blir dock traditionellt lägre än den som bankerna har satt på grund av inflationen (prisökningarna). Det vill säga, om bankens ränta på ett lån är 4 procent och inflationen är 2 procent blir realräntan, den verkliga kostnaden, 2 procent. Det betyder att hög inflation leder till negativ realränta. Hög inflation gynnar alltså den som har stora skulder, men missgynnar den som sparar, i båda fallen eftersom hög inflation gör att pengarna blir mindre värda.
Under de senaste åren har inflationen sjunkit närmare noll. Vissa länder har haft deflation, alltså fallande priser. Det slår hårt mot dem som har skulder. Om bankens ränta är 4 procent och priserna faller med 2 procent blir realräntan 4 minus minus 2, som är 4 plus 2 vilket är lika med 6 procent.
Att sänka styrräntan och hoppas att bankerna följer med är alltså ett sätt att sänka realräntan. Syftet är då att lätta skuldbördorna och stimulera nya lån. Faran med deflation är att utvecklingen blir den motsatta – att de som har skulder prioriterar att betala av dem, att investeringar och konsumtion sjunker i väntan på lägre priser, att tillväxten bromsas upp och arbetslösheten stiger. Negativa räntor är ett aldrig tidigare prövat experiment: att genom sänkta realräntor och valutor öka tillväxten.
Fakta: Effekter i Sverige
Den ökade tillväxten i svensk ekonomi beror på ökad export och ökad offentlig konsumtion på grund av flyktingarna. Minusräntorna har ökat exporten, men ökad efterfrågan har varit avgörande. Deras effekt är dels att hushållens skulder har ökat ytterligare, dels att börskursen hållits uppe. Däremot har den inte sänkt utlåningsinräntorna. Investeringarna ökar inte – tvärtom faller de med 5 procent i år enligt SCB.
En annan effekt är att bankerna tvingar kommunerna och andra offentliga institutioner att betala ränta om de sätter in pengar på sina konton. Nordea har krävt 0,6 procent av kommuner som Falköping och Göteborg – pengar som skulle kunnat användas till exempelvis bostadsbyggande.
Riksbanken har på grund av stimulanserna precis som andra centralbanker ökat sin ”omsättning”, alltså gjort sina köp med pengar som har ”producerats” genom tangenttryckningar. Ifjol var ökningen 163 miljarder kronor, en ökning med 32 procent.
