För varje vecka som går blir det allt tydligare att världsekonomin har gått in i en mycket instabil fas som kan leda till en finanskris, eller till och med en allvarlig nedgång, inom en snar framtid.
Av Tom Crean, ISA:s internationella politiska kommitté // Artikel i Offensiv
De faktorer som idag driver världsekonomin mot avgrunden hittas främst i USA, men samma djupgående problem finns även i en hel rad andra länder. Problemen är inte nya, men det som är slående är både hur många de är och hur de alla förvärras samtidigt.
Bland dessa ingår inflationstrycket, som har förvärrats på grund av USA:s krig mot Iran och dess inverkan på oljepriserna. Inflationen är i sin tur en nyckelfaktor som driver upp räntorna på obligationsmarknaderna (där det handlas med räntebärande värdepapper). Stigande räntor ökar lånekostnaderna för konsumenter, företag och alla de länder som tyngs ner av historiskt höga skulder.
Men detta är inte de enda hotande kriserna. Klimatrelaterade katastrofer som drabbade ett antal områden i somras skulle kunna överträffas i förödande verkan av den nuvarande ”super”-El Niño-fasen i de globala vädermönster, som förutspås bli den allvarligaste någonsin.
Krig, skuldsättning, inflation, klimatrelaterade katastrofer, en massiv spekulationsbubbla – allt detta mot bakgrund av en ny era präglad av protektionism, deglobalisering och interimperialistiska konflikter, främst mellan USA och Kina – kan liknas med en rad vacklande dominobrickor. Om en av dem faller kan den välta de övriga med förödande konsekvenser.
Varenda ett av dessa problem är ett resultat av ett förfallande, krisdrabbat kapitalistiskt system. De är absolut inte resultatet av ”naturliga” processer som utvecklas av sig själva.
Kriget mot Iran
När USA och Israels krig mot Iran inleddes i slutet av februari blev följden att Hormuzsundet stängdes, en central transportled för världshandeln där ungefär 20 procent av världens olje- och gasleveranser passerar.
Priset på ett fat råolja steg kraftigt, men prognoserna om att det skulle kunna nå 150 eller 200 dollar per fat – vilket mer eller mindre omedelbart skulle ha störtat världsekonomin i recession – besannades inte. Den främsta orsaken var att viktiga länder – däribland USA men framför allt Kina – tömde sina enorma reserver.
Men att oljereserverna tömdes har inneburit att USA:s strategiska oljereserv nu är på den lägsta nivån på 40 år, och Kina har återupptagit sin oljeimport. Om de återstående reserverna tar slut eller ens närmar sig att ta slut kommer oljepriset snabbt att nå 150 dollar per fat eller högre, och världsekonomin kommer återigen att drivas mot en recession.
Dessutom har båda sidor, långt ifrån att ge hopp om en snabb paus, trappat upp de militära insatserna under de senaste veckorna. Även om striderna inte har nått samma nivå som i krigets inledningsskede har de innefattat attacker mot tankfartyg, vilket har stoppat den delvist återupptagna trafiken genom sundet.
Samtidigt har nya strider blossat upp mellan huthierna i Jemen och Saudiarabien. De snabbt framryckande huthistyrkorna, som i augusti lovade att stänga Bab el-Mandeb-sundet, den södra porten till Röda havet, en farled som blivit allt viktigare sedan trafiken i Hormuzsundet blockerats. Det är ännu en flaskhals för oljetransporter från Persiska viken.
Under de senaste veckorna har finansanalytiker ägnat mycket tid åt att diskutera läget på obligationsmarknaderna. Det är här som regeringar finansierar sin skuld genom att sälja obligationer på vilka de betalar ränta till investerare. Obligationsmarknaderna är centrala för det kapitalistiska finanssystemets övergripande funktion.
Det har skett en snabb uppgång av räntorna (den avkastning som erhålls när obligationer säljs) på statligt utgivna obligationer i USA och andra länder, däribland Japan, Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Förra veckan nådde räntan på den 30-åriga amerikanska statsobligationen sin högsta nivå sedan 2007, medan räntan på 10-åriga obligationer i Tyskland och Storbritannien också närmade sig 20-årshögsta. Det vill säga på samma nivåer som strax innan den djupa kapitalistiska krisen 2008-2009, som fick förödande konsekvenser för tiotals miljoner människor.
Ökningen av den avkastning som investerarna kräver speglar inflationstrycket, särskilt den kraftiga uppgången i energikostnaderna, samt ett förlorat förtroende för USA och andra stora Västmakter. Historiskt sett har amerikanska statsobligationer, som finansierar USA:s statsskuld, betraktats som en extremt säker investering, men detta kan vara på väg att förändras. Detta hänger samman med den massiva ökningen av statsskulden. Trumps löfte att betala ut 5 000 dollar till varje amerikansk medborgare om Republikanerna vinner kongressvalet i november – och därmed lägga ytterligare en biljon dollar till USA:s statsskuld – bidrar verkligen inte till att lugna investerarna.
De stigande avkastningarna kommer att driva upp räntorna och göra det dyrare för regeringar, företag och vanliga människor att låna. Medan marknaden fastställer de långa räntorna, är det centralbanker som den amerikanska Federal Reserve (Fed) som sätter de korta räntorna. De kommer nu också att utsättas för påtryckningar att höja räntorna. Europeiska centralbanken har till exempel redan börjat göra detta, även om Trump kommer att göra sitt yttersta för att pressa Fed att inte följa efter. [Den 16 september höjde Fed räntan för första gången på tre år/ Offensivs kommentar].
Växande skuldkrisen och AI-bubbla
Den astronomiska amerikanska skulden – som just har passerat 40 biljoner [40 000 mijarder] dollar och motsvarar 125 procent av BNP – saknar motstycke i modern tid (efter 1945). Men skuldproblemet är globalt och speglar kapitalismens förfall. Världens länders skulder uppgick 2025 till 93,9 procent av BNP och skulderna ökar allt snabbare.
Högre räntor i kombination med större statsskuld innebär högre räntebetalningar för regeringarna, vilket tär på de medel som finns tillgängliga för alla andra områden. USA:s räntebetalningar beräknas uppgå till 1 biljon [1 000 miljarder] dollar bara i år.
I ett extremt scenario kan detta resultera i att en ”skuldspiral” utvecklas – en självförstärkande ”ekonomisk dödsspiral” med högre räntebetalningar och minskat förtroende bland investerare, vilket i sin tur driver upp räntorna ännu mer och leder till ännu högre räntebetalningar.
Detta leder oss till vad som kan sägas vara den största dominobrickan av alla: den enorma spekulationsbubblan som har utvecklats kring artificiell intelligens och de amerikanska Big Tech-företagen.
Bubblans omfattning har av vissa analytiker uppskattats var fyra gånger större krisen 2008-2009.
Varför har vi haft denna serie av spekulationsbubblor, inklusive dotcombubblan vid sekelskiftet, bostadsbubblan under 2000-talet och nu AI-bubblan? Naturligtvis är spekulationsbubblor eller ”manier” inget nytt i kapitalismens historia. Den bakomliggande orsaken till det som händer idag är den massiva ackumuleringen eller ”överackumuleringen” av kapital under den neoliberala globaliseringens era, som inte kan hitta någon lönsam avsättning i andra sektorer. Detta har resulterat i spekulation i episk skala – underblåst av finansmarknadernas gigantiska kasino – i tillgångar som bostäder eller ny teknik som ännu inte har genererat betydande vinster för vare sig tillverkarna eller användarna.
Vad kommer att spränga denna bubbla? Financial Times skriver: ”Om man går 300 år tillbaka i tiden slutade varje större bubbla först när lånekostnaderna steg avsevärt för de företag som utgjorde dess kärna, inklusive de upprepade järnvägskrascherna under 1800-talet. Under förra seklet, den moderna centralbankserans tid, sprack alla stora bubblor efter att centralbankerna kraftigt höjt sina korta utlåningsräntor.”
Den kraftiga ökningen av lånekostnaderna, som förebådas av den kraftiga uppgången i räntorna på obligationsmarknaderna, skulle därför – om den fortsätter – mycket väl kunna vara det som leder till att bubblan spricker.
Är Kina ett undantag?
På vissa sätt verkar situationen i den kinesiska ekonomin skilja sig från det som beskrivits här. Den kinesiska obligationsmarknaden ser till exempel ut som raka motsatsen till den amerikanska, då ”japanisering” och deflation dämpar den ekonomiska tillväxten, och de kinesiska obligationsräntorna för första gången någonsin sjunker under Japans. Men Kina har också sin egen AI-bubbla med massiv överproduktion (och slöseri), vilket speglar att den kinesiska kapitalismens struktur skiljer sig från USA:s.
Kinas ekonomi har befunnit sig i en deflatorisk fas (en spiral av sjunkande priser, löner och vinster), till skillnad från de andra stora ekonomierna. Detta är resultatet av att en enorm bubbla på landets fastighetsmarknad sprack i början av detta decennium, följt av en finanskris inom de lokala myndigheterna – vars finanser i hög grad baserades på bostadsbyggande, vilket hade spelat en nyckelroll för att driva på de totala investeringarna. Den kinesiska diktaturen skapar nya finansiella bubblor i sina försök att återuppliva tillväxten genom att kanalisera enorma summor till de ”nya produktivkrafterna”, ren energi och AI – sektorer som nu uppvisar samma grundläggande drag som fastighetsmarknaden före dess kollaps.
Klimatkrisen och världsekonomin
Vi har nu gått in i vad som kanske är den allvarligaste El Niño-perioden sedan 1800-talet. El Niño är ett cykliskt fenomen som uppstår till följd av förändringar i vindmönster och en ökning av ytvattentemperaturerna i Stilla havet. Utöver rekorduppvärmningen kan El Niño leda till kraftiga regn, översvämningar och jordskred i vissa områden, medan andra drabbas av svår torka.
Torka från Europa till Afrika och Australien har redan präglat 2026, tillsammans med omfattande skogsbränder på norra halvklotet. Torkan har också tvingat fram ytterligare begränsningar av trafiken genom Panamakanalen. Allvarlig och samtidig torka i flera stora spannmålsproducerande regioner skulle kunna leda till betydligt allvarligare problem när det gäller den globala livsmedelsförsörjningen.
Detta förvärras av effekterna av krig och blockader. Blockaden av Hormuzsundet ledde till en kraftig prisökning på gödselmedel, bränsle och matolja. Det har också skett ett nästan totalt sammanbrott för spannmålsexporten från hamnarna vid Svarta havet på grund av det fyra år långa kriget i Ukraina.
I en fungerande global ekonomi skulle torkan i vissa regioner kunna mildras genom att man fördelar överskottsmat och reserver från regioner med goda skördar. Men kapitalismen är oförmögen till hållbar internationell samordning och planering, än mindre i dagens alltmer avglobaliserade värld. År 2021, under pandemins höjdpunkt, när det pågick en kapplöpning om att producera vacciner, fick vi istället för internationellt samarbete bevittna skådespelet ”vaccinnationalism”.
Handelskrig och en värld utan samarbete
Dagens värld, som präglas av växande interimperialistiska konflikter, protektionism och deglobalisering – för att inte tala om uppkomsten av auktoritära, reaktionära regimer – uppvisar många likheter med 1930-talet.
USA är visserligen fortfarande den mäktigaste imperialistiska makten, men spelar inte längre rollen som hegemon eller ”regulator” av det globala kapitalistiska systemet, såsom landet gjorde från andra världskriget fram till 2010-talet. Trump har istället inlett ett permanent handelskrig mot såväl vänner som fiender, samtidigt som USA överger allianser och fördrag.
Ingen bör idealisera eller känna nostalgi för den USA-ledda världsordningen under efterkrigstiden eller den nyliberala globaliseringen, som innebar ett brutalt underkuvande av större delen av mänskligheten under det amerikanska kapitalets intressen. Men kapitalismens nya era har konkreta konsekvenser för krishanteringen. Under 2008-2009 kunde USA:s dåvarande president Barack Obama vädja om hjälp från andra kapitalistiska makter, däribland Kina, för att begränsa följderna av finansmarknadernas kollaps. Kina var, som vi påpekade redan då, den motor som drog världsekonomin ur diket. Men återigen, vid nästa globala finanskris kommer vi sannolikt att få se en variant av 2021 års ”vaccinnationalism” snarare än ett ”samarbete” i stil med det från 2008.
Men även om mycket har förändrats i världen och gjort den till en ännu farligare plats, så är det som inte har förändrats att den härskande klassen kommer att försöka få arbetarklassen att betala för krisen i deras system. Efter 2008 räddades de amerikanska bankerna med hundratals miljarder dollar, medan miljoner vanliga människor förlorade sina jobb och sina hem. I den efterföljande grekiska skuldkrisen utarmades den grekiska befolkningen för att säkerställa att betalningarna till tyska och franska banker fortsatte att flöda.
Det enda alternativet till det krisdrabbade kapitalistiska systemet och dess existentiella hot är en internationell, planerad socialistisk ekonomi som demokratiskt styrs av arbetarklassen.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.