Mortaza Ahmadzadha: ”Man flyr inte om det inte finns starka skäl”

Mortaza flydde från förtryck och våld, och kämpar för rätten till asyl (Foto: Privat).

av RS Borås // Artikel i Offensiv

Mortaza Ahmadzadha är en 21-årig kille boende i Sverige som hotas av utvisning till det av religiöst förtryck hårt präglade Afghanistan. Det här är hans historia.

– Jag lämnade Afghanistan och min familj våren 2015. Då var jag 16 år. Jag bodde i en liten by i Ghazniprovinsen. I oktober samma år nådde jag Sverige och sökte asyl här. Jag är fortfarande asylsökande efter mer än fyra år då jag fått avslag i samtliga instanser på de skäl jag har sökt asyl för. Nu har jag fått möjlighet till ny prövning hos Migrationsverket av nytt asylskäl, som är min icke-tro som ateist. 
– Efter att jag tvingades sluta gymnasiet på grund av åldersuppskrivning har jag varit inskriven på flera folkhögskolor och det har varit mycket bra för mig. Man träffar många olika människor och man hjälps åt och samarbetar. Jag går nu stödassistentutbildningen på Göteborgs folkhögskola och blir klar till sommaren. 

– Jag vill berätta min historia för att få förklara varför jag har lämnat mitt hemland och min familj. Man gör inte det om det inte finns starka skäl. Det har varit mycket svårt, särskilt eftersom min mamma var sjuk och mina bröder är yngre än mig. Pappa hade ”försvunnit”, som man säger, flera år tidigare och vi förstod att han hade dödats. Vi är hazarer, en av Afghanistans ursprungsbefolkningar som är shiamuslimer. Vår grupp har varit involverade i strider och utsatta för politiskt förtryck från talibanerna. 
– Men det är också en sorg att ha lämnat sitt hem, även om det var svårt där många gånger och jag hade många problem. Jag saknar bergen, floden, dofterna, ljuden, maten, kompisar, årstiderna, högtiderna. Vem är jag nu, när jag inte har allt detta? Flykten har ett mycket högt pris. 
– Nu ska jag övertyga Migrationsverket om att jag är genuint övertygad ateist. Det har tagit lång tid för mig att komma fram till att jag inte tror på någon gud. 

– Redan vid 7-8 års ålder började jag fråga mina föräldrar om Gud, Koranen, mullorna, men mamma och pappa blev bara arga och straffade mig. Jag såg orättvisor och övergrepp i byn av religiösa män, och kunde inte förstå att de inte fick straff för det. Orättvis behandling av kvinnor och barn. ”Varför är kvinnorna så lite värda?”, frågade jag mig.
– Vid 11 års ålder hade jag fortfarande många frågor, men fick inga svar. Istället fick jag veta om Paradiset och Helvetet och jag skulle skrämmas till att bli en trogen muslim. Istället blev jag skräckslagen och ville dö för att slippa hamna i helvetet. Jag var mycket ensam. Mina föräldrar bestämde vad jag skulle tycka, tänka och känna. 
 – När jag kom till Sverige slutade jag mycket snart att be. I början var jag jätterädd att Gud skulle straffa mig, men det hände inget. Jag fastar inte, går inte i någon moské och jag känner mig fri. 
– I Afghanistans grundlag står det att man inte får ifrågasätta islam. Man riskerar fängelse eller dödsstraff om man uttrycker tvivel. Jag kan inte tänka mig att dölja mina åsikter och jag vill kunna leva fri som jag vill. Detta gäller också klädsel, relationer, kulturformer som musik, böcker, film, teater med mera. Jag vill inte vara begränsad och riskera mitt liv för att tänka fritt. Vad blir då meningen med mitt liv? avslutar Mortaza.