1989 var arbetslösheten i Sverige två procent. A-kassan var 90 procent. De flesta hade fasta jobb och det fanns inga bemanningsföretag. Den extrema omvandlingen av svensk arbetsmarknad är temat i Kent Wernes bok Ofärdsland. Resultatet är en svidande vidräkning om den kapitalistiska marknadsekonomins misslyckande, liksom i hans tidigare böcker om bostadspolitiken och vinster i välfärden.
Werne går igenom marknadsfundamentalisternas teoretiska argument, att ”höga ersättningar” för arbetslösa, sjuka och de som har socialbidrag gjorde att dessa inte längre sökte jobb. ”Utanförskapet” – ett ord som valdes för att det ger sken av någon sorts omsorg – skulle brytas genom att ersättningsnivåerna sänktes och tidsbegränsades. Bakom detta låg också målsättningen att sänka lönerna och begränsa fackföreningarnas inflytande.
Vad blev resultatet? Efter åtta år med högerns attacker på arbetslösa och sjuka var 400 000 arbetslösa, 36 000 gick i Fas 3 och 600 000 hade tidsbegränsade jobb. ”I april 2014 hade 144 000 personer, mer än en tredjedel av de som var inskrivna på Arbetsförmedlingen, varit arbetslösa i mer än ett år”, skriver författaren.
Werne intervjuar arbetslösa på jobbmässor och coachingkurser. Han träffar bilarbetare efter nedläggningen av Saab i Trollhättan, den kommun som har högst arbetslöshet i landet. Med sänkt a-kassa är normen 10 000 kronor i månaden att leva på.
Boken visar samma process inom sjukförsäkringen. En kampanj om fusk och krav för ökad press att sjuka skulle söka jobb ledde till hårdare regler. Men den stora delen av de ökade sjukskrivningstalen var långtidssjukskrivna. Det i sin tur berodde till stor del på att tidigare fungerande rehabilitering och anpassning av arbetsuppgifter raserats.
Högeralliansen införde en stupstock och år 2010 utförsäkrades 41 000 personer från sjukersättningen. Detta trots att Arbetsförmedlingen bedömde att 70 procent av dem helt saknade arbetsförmåga. Efter drygt ett år hade två procent fått ett vanligt jobb.
Werne citerar högerns finansminister Anders Borg (M), som 2006 påstod att deras politik skulle leda till ”full sysselsättning”. I själva verket var Moderaternas mål ett systemskifte på arbetsmarknaden, till osäkra jobb och ökade klyftor. Werne visar samtidigt att den nyliberala politiken inleddes under Socialdemokraternas regeringsperiod.
Det sista kapitlet i boken, som utgår från kravallerna i Husby, skulle tjänat på en tydligare beskrivning av den lokala organisering och kamp som pågått under en lång tid. Nu får lokala tjänstemän och forskare från universitet beskriva ”utanförskapets” verklighet istället för lokalt boende, aktivister och arbetslösa.
Ofärdsland är en viktig berättelse. Wernes styrka är research, med tydliga fakta och citat.
Den oundvikliga slutsatsen för mig som läsare är arbetarrörelsens ansvar. Arbetarklassens fackliga och politiska rörelse som tog kamp för välfärden – socialförsäkringar, full sysselsättning och trygga jobb och rehabilitering för sjuka – måste byggas upp igen och utrustas med en socialistisk politik. ■
