Vänstervågen i Latinamerika har sina starkaste uttryck i Chavez regering i Venezuela och Evo Morales regering i Bolivia. Motståndet mot den nyliberala politiken där har kunnat växla om till att gå på offensiven och ord som ”socialism” och ”förstatligande” har hamnat på dagordningen igen, efter lång tids frånvaro efter den nyliberala offensiven som svepte över världen efter stalinismens kollaps.Samtidigt som socialister världen över måste nära följa kampen och stödja alla progressiva steg, så måste vi med öppna ögon se på de motsättningar och risker som finns inbyggda i situationen. I Bolivia finns det en aktiv massrörelse från vänster, som kräver verkliga förbättringar för den fattiga befolkningen, efter århundraden av utsugning och förtryck.
Men å andra sidan finns även den gamla eliten kvar och motsättningarna bryter regelbundet ut i form av blodiga sammanstötningar. Evo Morales regering försöker hitta en kompromissväg ut, utan att bryta helt med det kapitalistiska systemet. Det är en farlig väg, då det lämnar utrymme för den gamla högern att underminera regeringen och även förbereda för en mer avgörande offensiv, samtidigt som många aktivister kan resignera inför faktumet att den regering som man hjälpt till att lyfta fram inte visar en väg ut ur den sociala krisen.
Under detta år har vi sett hur alla gamla stridsfrågor fortfarande är olösta: oljan och gasen, grundlagen, arbetslösheten, de låga lönerna, jordfrågan etc.
En av grundfrågorna vad gäller den nya grundlagen (konstitutionen) från ursprungsbefolkningens sida är att göra slut på resterna av kolonialtidens lagar och öka autonomin (självbestämmandet) åt ursprungsbefolkningen, som utgör mer än 60 procent av befolkningen. De vill ha ökat inflytande i fördelningen och äganderätten till jorden och naturtillgångarna.
Den konservativa högern, å sin sida, inser att de kommer att ha svårt att återfå kontroll över hela landet och vill ha en ökad autonomi åt de olika departementen (motsvarande län). De konservativa har en starkare ställning i den låglänta, västra delen av landet, där också de flesta sojaodlingarna samt merparten av olje- och gastillgångarna finns.
Evo Morales försöker att balansera mellan de två positionerna. Hans parti, MAS, misslyckades med att vinna de två tredjedelars majoritet i valet till den konstituerande församlingen den 2 juli i fjol som skulle ha krävts för att skriva om grundlagen på egen hand. Därför har utformningen av den nya konstitutionen dragit ut på tiden och Evo Morales har därför försökt att hitta en kompromissväg ut.
Cochabamba varnande exempel
En av eftergifterna åt högern var att hålla en folkomröstning om ökad autonomi åt departementen. I regionen dominerad av den konservativa högeroppositionen, den så kallade ”halvmånen” (formad av städerna Santa Cruz, Beni, Pando och Tirija), vann ”ja” till ökad autonomi, men i landet som helhet var det 58 procent som röstade ”nej”.Striderna som sedan utspelade sig i Cochabamba är ett varningstecken på vad som kan hända om inte avgörande steg tas för att bryta den gamla elitens makt en gång för alla.
De senaste åren har Cochabamba varit en av nyckelregionerna i kampen mot den nyliberala politiken. Det var där som ”vattenkriget” utspelades år 2000, då lokalbefolkningen lyckades sparka ut de utländska bolagen som köpt upp vattnet. Trots att MAS har ett styrkefäste där, lyckades en högerkandidat vinna valet till prefekt (borgmästare) 2005, vilket visar hur bräcklig MAS ställning ännu är.
Den senaste konflikten började med att borgmästaren Manfred Reyes Villa inte accepterade den stora nej-segern i regionen på 62 procent.
Den 14 december höll han ett tal där han ställde sig på Santa Cruz (styrkefästet för den gamla eliten) sida och sade att han skulle hålla en ny folkomröstning i regionen, då han menade att folket inte förstått frågan vid den tidigare omröstningen.
En vecka senare samlades de olika folkliga organisationerna på initiativ av COD (den regionala avdelningen av den radikala landsorganisationen COB) och lade upp planer på massprotester för att tvinga bort Reyes. Denne å sin sida gick till motoffensiv med rasistiska argument som att ”staden håller på att intas av infödingar” och tog hjälp av den paramilitära gruppen ”Demokratisk ungdom” för att attackera coca-odlarna som deltog i protesterna. En coca-odlare, Juan Tica, dödades den 11 januari, vilket ledde till en explosion av protester.
Den 16 januari hade 30 000 bönder anlänt till staden och den paramilitära gruppen försvann. En folkförsamling med 40 000 deltagare beslöt att utse en ”revolutionär prefektur”. Vid det läget flydde Reyes staden. Men trots de radikala ordalagen var det få som vågade trotsa eller hade ett alternativ till centralregeringen.
Evo Morales gick ut hårt och sade att rörelsen måste dra sig tillbaka och respektera den folkvalde prefekten och att Morales skulle arbeta för att införa möjligheten att genom en folkomröstning återkalla folkvalda. Den ”revolutionära prefekturen” sammanträdde aldrig, men det var först en månad senare som Reyes vågade sig på att återta styret i staden.
Arbetarna kräver förbättringar
Bolivias ekonomi har förbättrats dramatiskt de senaste åren, med tillväxt på över 4 procent för tredje året i rad och förbättrade statsfinanser. Statens skatteintäkter från gasen och oljan har ökat kraftigt med stigande råvarupriser, de höjda skatterna och en ökad exportvolym. Under 2004 fick den bolivianska staten in 287 miljoner dollar i skatteintäkter från gasen och oljan. År 2005 ökade inkomsterna till 608 miljoner dollar, 2006 till 1 352 miljoner och i år väntas de bli hela 2 000 miljoner dollar.De större och medelstora företagen har de senaste två åren ökat sina vinster med 85 procent, samtidigt som reallönerna i privata sektorn sjunkit med nio procent och i den offentliga med 4 procent, enligt Econoticias Bolivia.
Det förbättrade läget för ekonomin har fått många arbetargrupper att gå ut och kräva sin del av tillväxten. Evo Morales lovade i valrörelsen 2005 att minimilönen skulle tredubblas. Efter valet ville han inte kännas vid löftet och minimilönen har bara varit föremål för mindre justeringar. I år höjdes minimilönen med 5 procent, knappt mer än inflationen på 4,5 procent.
”Vi säljer mer gas och det kommer in mer pengar. Men för oss är det bara prat, gaspengarna har inte kommit till arbetarnas plånböcker”, säger Pedro Montes, ledaren för COB.
Lärarna, sjukvårdspersonal och gruvarbetare gick ut i kamp för högre löner och Evo Morales olagligförklarade en del av strejkerna under maj.
Förstatligande eller partnerskap
”Ett förstatligande på knä”, var rubriken när den förre ministern för olja och gas, Andrés Soliz Rada, såg tillbaka på det år som gått sedan dekretet om nationalisering av Bolivias olja och gas den 1 maj 2006. Andrés Soliz Rada, som hade skrivit texten till dekretet, avgick från sin ministerpost i protest mot att innehållet urvattnats.Rada menade till exempel att man inte skulle ersätta de multinationella företagen för de aktier som staten skulle ta över i de tidigare privatiserade företagen för att det statliga företaget YPFB skulle få aktiemajoritet (d v s det var aldrig tal om ett totalt förstatligande, utan bara att vinna aktiemajoritet och behålla de utländska företagen som minoritetsägare). Han menade att aktierna skulle ses som ersättning eller böter för alla åren som företagen verkat i landet med olagliga kontrakt (år 2005 konstaterade konstitutionsdomstolen att de kontrakt som hade upprättats på 90-talet under privatiseringen av oljan och gasen bröt mot grundlagen) och andra brott, men Evo Morales valde att betala för aktierna.
Rada menar att av förstatligandena så återstod bara nya, omförhandlade avtal och höjdae skatter, vilket inte är att gå speciellt mycket längre än den förre presidenten Mesa, som blev fälld av massprotesterna som krävde förstatligande av oljan och gasen.
Under den rörelsen var Evo Morales och MAS alltid den mer återhållsamma delen. Morales kunde dock väljas till president ändå i slutet av 2005 just på grund av massrörelsen och därför var han tvungen att ta steg framåt mot ett förstatligande om än ett begränsat sådant. Därför satsades desto mer på att göra ett så spektakulärt ”förstatligande” som möjligt, genom att låta militären gå in i oljefälten och hänga upp banderoller som sade ”förstatligad egendom”, samtidigt som förhandlingar om nya kontrakt startades med de olika multinationella bolagen.
De mer radikala delarna av rörelsen menade att det här var tillfället att ta över tillgångarna helt, vilket redan hade skett två gånger i Bolivias historia, 1937 och 1969. Det fanns även juridisk grund för att göra det, då konstitutionsdomstolen förklarat att alla kontrakt som upprättades under privatiseringarna på 90-talet bröt mot grundlagen. Men Evo Morales hade aldrig för avsikt att gå så långt.
Partners?
”Nu är vi partners”, sade Evo Morales när han annonserade de 44 kontrakten 1 maj i år.Den 12 maj deklarerade Evo Morales officiellt att regeringen tagit kontroll över de två oljeraffinaderier som hade sålts till brasilianska oljejätten Petrobras 1999. Raffinaderierna köptes tillbaka för 112 miljoner dollar, något mer än de 102 miljoner Petrobras ursprungligen betalat. Under de år Petrobras ägt raffinaderierna har de dragit in cirka 560 miljoner dollar.
De ökade skatteintäkterna räcker ännu inte till för att lösa de sociala problemen, men inte heller till att göra nyinvesteringar i produktionen. Det statliga bolaget YFPB som innan privatiseringarna på 90-talet skötte all produktion av olja och gas har nu fått en ökad roll, men saknar tillräckligt med egna resurser. Evo Morales vill därför inte bryta banden med de multinationella bolagen,vilket många även inom det egan partiet kräver. ”Det var inte möjligt att utvisa företagen eller konfiskera”, sade han när de 44 nya kontrakten annonserades på 1 maj i år.
Avsaknaden av egen infrastruktur och beroendet av exporten visas av att landet räknar med att ha brist på gas för inhemsk konsumtion under denna vinter och därför har gjort upp om att importera gas från Venezuela!
Det går inte att köpa ut kapitalisterna. De har enorma resurser som byggts upp genom århundraden av plundring, stölder och utsugning. Försöken med ”blandekonomi” som de socialdemokratiska partierna i t ex Sverige genomfört, innebar i slutändan att bevara det kapitalistiska systemet. Det krävs verkliga förstatliganden, där de avgörande delarna av ekonomin tas över i offentlig ägo, utan ersättning för de rika kapitalisterna (däremot kan mindre aktieägare, som kan bevisa att de satsat mindre besparingar på aktier, ersättas). Då kan marknadens makt brytas och resurserna användas för att producera efter behov, inte vinst. Marknadens anarki kan ersättas med en demokratiskt planerad ekonomi, under arbetarnas demokratiska kontroll och styre.
Kompromisser och motsägelsefull politik
Försöken att kompromissa mellan trycket underifrån och trycket från den gamla eliten, samtidigt som han försöker hålla sig på god fot med dels Chavez i Venezuela och Castro på Kuba, men också Lula i Brasilien, leder till att Evo Morales för en politik som ofta är motsägelsefull.Evo Morales talar om att utvidga sin politik om ”nationalisering”. Tennbolaget Vinto-Ouro som hade tagits över av den förre presidenten Sanches de Lozada och sedan sålts vidare har tagits tillbaka. Morales har också uttalat att staten ska köpa aktiemajoriteten i telekomboladet ENTEL, som nu ägs av italienska Euro Telecom.
Seger för gruvarbetarna
Gruvarbetarna i Huanuni vann en viktig seger efter en hård kamp där 16 personer dödats i strider och över 100 skadades. Gruvarbetarna krävde ett förstatligande av gruvorna och det statliga gruvföretaget COMIBOL har nu lovat att anställa fyra tusen gruvarbetare, som överlevt genom att sköta gruvbrytning på kooperativ basis. Det är nästan ett fördubblande jämfört med de fem tusen anställa som företaget har idag. Gruvarbetarna lyckades få igenom en löneförhöjning och också att få bort den gruvminister som Evo Morales utnämnt, som sågs som en försvarare av privatiseringen av gruvnäringen. Bolivia var förut en av världens största exportörer av tenn och hade tiotusentals gruvarbetare, som spelade en viktig roll i arbetarkampen, inte minst under revolutionen 1952. Den statliga gruvjätten slogs sönder på 90-talet och tiotusentals gruvarbetare kastades ut i arbetslöshet. Många av dem tvingades sedan överleva på att odla coca-blad, men tog med sig de traditioner av kamp och organisering som byggts upp i gruvorna. Därför är coca-odlarna så väl organiserade idag och en viktig del av kampen.Morales har också genomfört en jordreform som delade ut statlig jord och jord som inte brukades. Men än så långe är man långt ifrån en genomgripande jordreform. De jättelika sojajordbruken är en viktig del av landets ekonomi och storbönderna en viktig del av högeroppositionen mot Evo Morales regering.
Evo Morales sänkte sin lön från 40 000 bolivarer till 15 000 och instiftade en lag som säger att ingen offentlig tjänsteman kan tjäna mer än presidenten.
”Bra affärer”
Men å andra sidan ser vi hur Bolivia fortfarande deltar med trupper i FN-uppdraget i Haiti, tillsammans med bland andra Brasilien. Under senaste toppmötet med den andinska samarbetsorganisationen CAN, där Bolivia, Peru, Equador och Colombia ingår (och som Venezuela lämnat till förmån för Mercosur) gick Evo Morales med på att börja förhandlingar om ett frihandelsavtal med EU. ”Presidentens uppgift är att göra bra affärer för landet”, har han sagt vid ett annat tillfälle. Men bra affärer för kapitalister innebär ju inte att arbetarna och bönderna får det bättre, ofta är det precis tvärtom.Evo Morales vice president, Álvaro García Linera, ses som regeringens ideolog. Han har myntat uttrycket ”andinsk-amazonsk kapitalism”, som benämning på vilken ekonomi de har för avsikt att bygga i Bolivia. I en intervju i tidningen ”Neuva Sociedad” slår han tillbaka kritiken från högern om att regeringen skulle vara företagarfientlig med att säga ”Vad har vi tagit för åtgärder mot produktiva bolivianska företagare? Inga”.
Han menar att regeringens strategi är att komma överens om en ”omfördelning av makten” mellan den gamla eliten och den nya makten som träder fram, men där ursprungsbefolkningen har den centrala rollen.
”Vi vill inte ha en konstitution som antas av 60 eller 70 procent av landet men förkastas av resten”, menar han.
”Jag tror att vi gradvis, genom ett flertal närmanden, kan bygga en process där [makt]blocket som förlorat den absoluta makten och blocket som nu träder fram, och som inte heller kommer att få den totala makten, utformar mekanismer för att omfördela makten”, säger han vidare.
Morales menar att med hans nuvarande politik kan stora framsteg göras. I en intervju till AFP säger Evo Morales att om landet fortsätter att gå framåt så kan det om 15 år liknas vid Schweiz!
”Socialism” eller ”humanism”?
I intervjun tillfrågas han om Bolivia kommer att närma sig Chavez ”Socialism för XXI århundradet”. Hans svar visar på avsaknaden av klarhet om vad ett socialistiskt alternativ skulle innebära:”Varje land har sina särdrag. I Bolivia är ursprungsbefolkningen socialister utav princip och natur. I vissa [indian]samhällen saknas privategendom. Socialism är att leva med en viss [!] jämlikhet … Det som intresserar mig är att det råder fred och social rättvisa. Om systemet i Kuba kallas kommunism, så är det bra. Om det i Venezuela är socialism, så är det bra. Jag föredrar termen humanism.”
Samtidigt som hans vicepresident talar om ”andinsk-amazonsk kapitalism”, säger Evo Morales i intervjun att ”kapitalismen är människans värsta fiende”.
Att komma fram till en kompromiss med den gamla makteliten är en ren utopi. I själva verket är det samma politiska linje som drivits av de gamla socialdemokratiska partierna och som lett till att det nya ”maktblocket” anpassar sig efter systemets regler, ”legaliteten” eller den ”institutionella vägen”. Evo Morales försök att balansera kommer att begränsa hans möjlighet att genomföra nödvändiga åtgärder, samtidigt som det finns ett starkt tryck från aktiva rörelser och organisationer. Det går inte att lösa denna motsättning utan att fullständigt bryta med det kapitalistiska systemet, vilket innebär att bryta den gamla elitens och kapitalisternas makt, genom att förstatliga de stora företagen, bankerna, naturtillgångarna och de jättelika jordbruken, under arbetarnas och böndernas kontroll och styre.
Evo Morales kommer inte att följa en utstakad linje, han kommer att kunna pressas av massrörelsen, samtidigt som han däremellan tar steg tillbaka, pressad av den gamla eliten. Om inte en brytning äger rum, kommer hans nya funktionärer att smälta ihop med den gamla statsapparaten och bli en konservativ kraft.
Bygga vidare på kamprörelserna
Socialister måste bygga vidare på de sociala rörelser som finns: facken inom COB, grannskapsorganisationerna, bondeorganisationer etc. Men det krävs också ett politiskt parti som har ett konsekvent socialistiskt program, som bygger på arbetarnas självständiga organisering. Vi kämpar också för en verklig arbetardemokrati, där alla funktionärer i beslutspositioner inom staten tillsätts genom val, utan privilegier, med rotation på posterna för att det inte ska bildas en ny byråkrati.Bolivias arbetare och bönder har visat på en revolutionär sprängkraft. Om rörelsen lyckas bryta kapitalismens ramar kommer det att vara en enorm inspiration för världens utsugna och förtryckta. Det är för det som CWI:s grupp i Bolivia, Alternativa Socialista Revolucionaria, jobbar.
Marcus Kollbrunner
