Myt och verklighet i 30-talets Sverige

2013-03-31 09:23:47


Bilden av demonstrationståget strax innan dödsskjutningarna i Ådalen 1931 visar en av den svenska arbetarkampens mest dramatiska episoder.

När 1920-talet var slut och ett nytt årtionde hade fötts var kapitalismen precis som nu i djup kris. Krisen hade inletts med börskraschen på Wall Street i oktober 1929. Inom loppet av två år rasade hela det globala finanshuset samman och världen kastas ned i ekonomisk depression.

I Sverige resulterade krisen i en snabbt ökad arbetslöshet. Arbetsgivarna tog tillfället i akt att gå till offensiven och krävde kraftiga lönesänkningar och statliga åtgärder mot det man kallade ”fackföreningstyranniet”.
Trettiotalskrisen blev djup i Sveri­ge, men till skillnad från många and-ra länder blev krisen relativt kortvarig. Redan år 1934 hade ekonomin (BNP) passerat förkrisnivå.
Varför? En segsliten myt säger att det berodde på den framsynta, expansiva politik som Socialdemokraterna med stöd av Bondeförbundet (dagens Centerparti) bedrev efter år 1932. Men vad är myt och verklighet? Och inte minst: Vilka lärdomar finns det att hämta från 1930-talets omväl­vande år?
1930 hade börjat som ett högkon­junkturår präglat av viss optimism och tillförsikt. Men när året gick mot sitt slut var det som om landet hade drabbats av en ekonomisk och ­social tsunami.
Redan i slutet av år 1930 hade massarbetslösheten nått fasansfulla nivåer. En fjärdedel av Gruvfackets medlemmar stod utan jobb och inom Sågverksindustriarbetareförbundet två av tre medlemmar, ofattbara 64,4 procent.
”Arbetslöshetssiffrorna för 1930 gav emellertid endast en svag antydan om vad som skulle komma. Krisläget skärptes i nästan alla länder under de närmaste två åren. Den 21 september 1931 framkallade England en chockverkan i hela världen genom att frigöra pundet från guldet. När det brittiska imperiet tvangs överge guldmyntfoten, det monetära systemets grundval och heliga fetisch, då ­anade var och en att fara var å färde”, skriver Ragnars Casparsson i sin historik över LO.

Arbetsgivarnas svar på krisen var att kräva lönesänkningar över hela linjen och den dåvarande borgerliga regeringen – som leddes av folkpartisten C G Ekman – predikade en ”hårdhänt sparsamhet”.
C G Ekman var i det närmaste hatad av arbetarklassen efter sin roll i Stripakonflikten 1926, då han gett fullt stöd till att arbetslösa kunde beordras att ta jobb som strejkbrytare, vilket i sin tur fick den dåvarande socialdemokratiska regeringen att avgå.
För de som förlorade sina jobb när krisvågen drog fram över landet väntade ett liv i nöd. Den statliga Arbetslöshetskommissionens (AK) nöd­hjälps- eller reservarbeten var extremt lågavlönade, de skulle sättas under ”lägsta lön på orten”. Det handlade om tvångsarbete. Den tidens ”arbetslinje” går igen i dagens Fas-3.
”När vi av AK tas om hand
svälter vi ihjäl.
Fosterlandsidyllen sprack
med allt trams och fagert snack
i en usel kall barack
där vi stuvas in”,
sjöng Karlshamns Blåblusgrupp i AK-sången 1935.
Arbetsgivaroffensiven, som ytterst syftade till att knäcka facken, bar det yttersta ansvaret för dödsskotten i Ådalen i maj 1931. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF, dåvarande Svenskt Näringsliv) satte upp strejk­brytarorganisationer som försåg kapitalisterna med ”arbetsvilliga”.
Ett 60-tal av dessa strejkbrytare forslades till Ådalen för att lossa massa som låg i hamn på grund av de sympatistrejker som hade organiserats till stöd för pappersarbetarna vid AB Långörs massafabrik i Marma, utanför Söderhamn. Flera av strejk­brytarna var beväpnade med revolvrar, med myndigheternas goda minne.

För att skydda strejkbrytarna tillkallades militär. Den 14 maj gick militären med skarpladdade vapen till angrepp mot demonstranter som tågat mot hamnen för att stoppa strejk­bryteriet. Fem människor sköts ihjäl. Dödsskotten blev signalen till en ­total generalstrejk i Ådalen och samhället kastades in i en förrevolutionär kris.
I Stockholm deltog kanske så många som 150 000 i den demonstration som anordnades i protest mot dödsskjutningarna. Det var en ”folkdom mot militarism och kapitalism”, skrev den ­stockholmbaserade tidningen Social-Demokraten.
Kravet på total strejk och regeringens avgång strömmade in till LO-borgen i Stockholm, men LO:s ledning var mer rädd för den ilska och radikalisering som Ådalen födde än till och med S-toppen var.
LO-ledningen strävade efter att etablera fastare samarbetsformer med arbetsgivarna och fruktade att varje större konfrontation dels skulle stänga dörren till ett mer djupgående klassamarbete, dels skapa allt för stora förväntningar på en kommande socialdemokratisk regering.
Socialdemokraternas ledning å sin sida siktade mot att hitta samarbetspartners bland de borgerliga partier­na och kom därför att snabbt distansera sig från Ådalshändelserna och stämpla kommunisterna som ansvariga för våldet.
”Facklig aktivism och strejkbenägenhet passade inte in i [Folkhems]­bilden och kunde därför bli ett ­hinder för en kommande socialdemokratisk regering, vilket både ­sjömansstrejken och framförallt byggnadsstrejken 1934 senare kom att visa. Det kan vara förklaring till Landssekretariatets [LO:s ledning] linje, att inte stödja den strejkrörelse som tog fart efter skotten”, kommenterar Roger Johansson i sin bok Kampen om historien: Ådalen 1931.

Istället trappade LO-ledningen
upp kampanjen mot SKP (kommunistpartiet) och de kommunistiska aktivisterna i facket. I början av 1930-talet fanns två det partier som båda hade beteckningen SKP. Det ena som leddes av Karl Kilbom och hade uteslutits av den av Stalin kontrollerade Kommunistiska internationalen (Ko­mintern) och det SKP som blev kvar i Komintern kallades för ­”Sillenarna”, efter partiets ledare Hugo Sillén.
I mitten av 1930-talet bytte det förstnämnda SKP namn till Socialistiska partiet.
Sillénarna hämtade sitt stöd från främst unga och arbetslösa. Partiet hade många energiska och uppoffrande medlemmar, men den extremt sekteriska politiken – ultravänsterkursen som Stalin beordrat efter Wall Street-kraschen – satte hinder i vägen för en snabb medlemstillväxt och för partiets förmåga att vinna över socialdemokratiska arbetare.

Socialdemokratin var vid den här tidpunkten ett helt annat parti än det borgerliga S som Stefan Löfven leder.
Dåtidens socialdemokrati var ett parti med medlemmar, förankring och stöd bland arbetarna, även om ledningen var borgerlig och på väg högerut. Dessutom fanns en väns-teropposition inom partiet och fackföreningsrörelsen. Vid sidan av S fanns det dessutom en stark, organiserad vänster i form av SKP, vilket sammantaget bidrog till att delvis begränsa hur långt och snabbt S- och LO-ledningen kunde vrida politiken högerut.
Radikaliseringen i samhället märktes även inom socialdemokratin, inte minst i form av krav på socialisering – förstatligande – och att partiet skulle göra allvar av partiprogrammets antikapitalistiska formule­ringar och socialistiska målsättning. Att motsättningarna var hårda illustreras av att tidningen Social-Demokraten vägrade att publicera S-ledaren Per-Albin Hanssons artiklar.
Per-Albin Hansson och de andra S-ledarna, som hade nått toppen efter en lång strid mot vänstern vilken resulterat i partiets splittring 1917, inledde i början av 1930-talet en intensiv kampanj för att stärka sitt grepp om socialdemokratin. S-ledningen siktade mot nästa val 1932 och på att få bilda en regering som regerade med ”breda lösningar”.
Per-Albin Hansson & Co krävde rättning i leden i fråga om synen på Ådalen, socialisering och försvarsfrågan (d v s att enig partistyrelse skulle säga ett nej till kraven på en ensidig svensk nedrustning).
Inför hotet om att bli avpolletera­de och isolerade vek sig de oppositio­nella, till exempel Social-Demokratens redaktör Arthur Engberg och Zäta Höglund, i partistyrelsen. Det gav i sin tur nya förutsättningar för att Per-Albin Hanssons inomkapitalistiska politik skulle få partikongres­sens stöd.
Den kapitalistiska krisen skakade om hela samhället och alla dess klasser och skikt.
Ingen kunde heller blunda för att den planerade ekonomin på grundval av industrins förstatligande medförde att hjulen rullade allt fortare i Sovjetunionen, trots stalinismen och den totala bristen på socialistisk demokrati och arbetar­styre.
Även långt upp i samhällstoppen och i så kallade akademiska kretsar, inkluderat kapitalistiska ekonomer, växte insikten om att det inte längre var möjligt att fortsätta som förut. Den otyglade kapitalismen hade lidit skeppsbrott och om inte marknaden reglerades hotade en social revolution.
De styrandes första svar på ­krisen hade varit det reflexmässiga – mer åtstramning. Men precis som nu kom svältkurerna bara att snabbt ­förvärra och fördjupa krisen. När guldmyntfoten, som skulle garantera stabila växelkurser och baserades på att ett lands valuta kunde växlas mot guld, brakade samman och världshandeln kollapsade föll också den gamla kapitalistiska ”regimen” samman, eller det som ibland kallades ”den liberala ekonomiska världsordningen”.

Bara några veckor efter att Stor­britannien hade övergivit guldmynt­foten tvingades Sverige ta samma steg och kronans värde devalverades. Efter att Sverige lämnat ­guldmyntfoten sjönk kronans värde med 25-30 procent.
Övergivandet av guldmyntfoten och devalveringen var inget resultat av en medveten politik, utan en följd av den globala krisens utveckling och inhemsk valutaflykt. Riksbanken hade nästan tömt valutareserven i ett utsiktslöst försök att hålla kronkursen uppe innan beslutet att överge guldmyntfoten togs.
Det finns många paralleller med den kris som blev akut 61 år senare på hösten 1992, då valutan rann ut ur landet och Riksbankens fruktlösa försök att stoppa kapitalflödet med chockhöjda räntor och stödköp av kronan blev till ett dyrbart fiasko som följdes av en devalvering som gynnade exportindustrin.
En devalvering förbilligar exporten, vilket skulle visa sig vara en oerhörd fördel för den svenska kapitalismen när ekonomin vände uppåt i Skandinavien och Storbritannien 1933 och Hitler inledde sina krigsrustningar i Tyskland samma år. Stor­britannien och Tyskland var Sveriges två största exportmarknader.

1930-talets kris satte punkt för den tidens globalisering, världshandeln krympte, protektionismen bredde ut sig och det blev en återgång till en slags reglerad handel.
Men den svenska kapitalismen med sina råvarutillgångar, inte minst gruvornas järnmalm, och produkter som stål, maskiner och massa – och sågverksprodukter samt kullager, hade inte svårt att hitta köpare och i utbyte få köpa bränsle och andra varor.
Mot bakgrund av åtstramningspolitikens misslyckande och den allt mer akuta politiska, sociala och ekonomiska krisen såg den härskande klassen inget annat alternativ än att börja slakta en del av sina egna politiska/ideologiska ”heliga kor”. Det var en påtvingad omvändelse under galgen.
I USA resulterade detta i den ”nya given” (New Deal), som Demokraternas Franklin D. Roosevelt lansera­de 1932 och som påbörjades efter att Roosevelt blivit president året därpå. Det var en politik som innehöll offentliga jobbsatsningar, sociala förbättringar och arbetarskydd, vilket skulle betalas genom ökade skatter och lån för att finansiera de hål i statskassan (budgetunderskott) som kunde uppstå när staten stimulerade ekonomin.
I Sverige var det Socialdemokraternsom gick i bräschen för en ny kapitalistisk politik, en svensk ”ny giv”. Och kapitalistklassen fann sig tvungen att sätta sitt hopp till Socialdemokraterna eftersom deras traditionella partier – Allmänna valmansförbundet (Moderaterna) och Frisinnade Folkpartiet – var diskredi­terade, impopulära och förlamade av kris och skandaler.

Kreugerkraschen 1932 blev statsminister C G Ekmans ättestupa. Ivar Kreuger hade byggt upp ett finans- och företagsimperium, med Tändsticksbolaget, som ­kontrollerade tre fjärdedelar av världens produktion av tändstickor, som grund. Men 1932 stod det klart att hans imperium var skuldsatt upp över öronen och inte längre skulle kunna dra in pengar via nya lån och nyemissioner (ge ut nya aktier). Den 12 mars 1932 hittades Kreuger död i sin lägenhet i Paris. Självmord sa polisen som kom till platsen. Men Kreugers död ger än idag upphov till en rad mer eller mindre fantasifulla konspirationsteorier.
Hur som helst, Kreuger hade byggt ett luftslott och trots krislån från Riksbanken efter begäran från statsminister C-G Ekman kunde imperiet inte räddas.
Men Kreugerkraschen hade ­också visat att C G Ekman och hans parti mutats av Kreuger. Vid åtminstone två tillfällen hade man tagit emot checker på 50 000 kronor vardera (i dagens penningvärde handlade det om dryga 1,4 miljoner kronor.)
Statsminister C G Ekman, som ljugit och försökt dölja sina förehavanden med Kreuger, fick avgå i augusti 1932, en månad före valet.
Några månader innan dess hade Socialdemokraterna haft partikongress.
Trots att partistyrelsen hade nått enhet på papperet var det endast med knapp majoritet som man vann partikongressens majoritet. Kravet på att partiet skulle göra socialiseringsfrågan till dagspolitik avslogs med endast åtta rösters övervikt och trots alla byråkratiska manövrer, röstade mer än var tredje kongressledamot för ensidig och snabb svensk nedrustning.
Oppositionens avsaknad av ett eget tydligt program och rädslan för en ny partisplittring spelade dock Hansson & Co i händerna. ­Dessutom hägrade ett möjligt genombrott i det stundande valet, vilket hade en tendens att dämpa motsättningarna.
Även om partikongressen hade röstat nej till att kraven på socialisering och planerad ekonomi skulle sättas i rörelse, var S-ledningen tvungen att ta hänsyn till den antika­pitalistiska opinion som fanns inom och utanför partiet. Socialdemokraternas utgångspunkt blev därför att istället för tygellös kapitalism och marknadskaos krävdes det ”planhus­hållning”, vilket skulle tolkas som re­gleringar, statliga jobbsatsningar och en allmän arbetslöshetsförsäkring i statlig regi.

Har vi råd att arbeta?, frågade Socialdemokraterna inför valet 1932 och tillade att det finns inget större slöseri än att låta människor gå utan jobb och inte använda sig av de resurser som finns.
Men Socialdemokraterna ämnade inte avskaffa kapitalismen. Ägandet var ointressant, hävdade S-toppen, utan det handlade om ”ett allmänt behärskande av det ekonomiska livet”. Det var lika luddigt som det lät.
Socialdemokraterna menade också att det fanns skäl att tillfälligt låna pengar till att sätta människor i arbete för att på så sätt öka köpkraften och börja övervinna krisen. Men bara temporärt, så snart ekonomin växte skulle budgeten åter vara i balans.

Valet 1932 blev en stor framgång för Socialdemokraterna, som fick totalt 41,7 procent av rösterna. Även SKP gick framåt, om räknar ­samman de både partiernas röstetal, och vann drygt 8 procent av rösterna.
Men valsystemet gjorde att det blev fortsatt borgerlig majoritet i riksdagen, men det var Socialdemokraterna som fick bilda regering och det första vallöftet man övergav var ­löftet om amnesti för alla de aktivister som dömts efter Ådalen 1931.
Inledningsvis hade S-toppen räknat med att kunna regera med stöd av Frisinnade Folkpartiet, men snart började man snegla på uppgörelser med Bondeförbundet. Bondeförbun­det hade som huvudkrav att det svenska jordbruket skulle skyddas med hjälp av statligt stöd och protek­tionistiska åtgärder. Socialdemokraternas politik var snarare den motsat­ta – avregleringar och ”liberalisering­ar” av jordbruket. Men om S bytte fot och stödde Bondeförbundet i jordbruksfrågan kanske Bondeförbundet skulle stödja Socialdemokraternas krav på offentliga jobbsatsningar.
Bondeförbundet var de jordägan­de böndernas parti och ett starkt nationalistiskt parti som 1933 skrev in i sitt partiprogram att det var en ”nationell uppgift bevara den svenska folkstammen mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement.”

I maj 1933 slöt Socialdemokraterna en uppgörelse med Bondeförbundet, som har gått till historien som ”kohandeln”.
Det var Bondeförbundet som vann mest. Socialdemokraterna fick backa från kravet att lägga ned AK, allmän arbetslöshetsförsäkring i statlig regi och nödhjälpsarbeten/reserv­arbeten till avtalsmässiga löner. Lönen skulle istället ligga i linje med den avtalade lägsta grovarbetarlönen (grovarbetarna och statarna hade i regel de lägsta lönerna).
Vidare prutades krisanslaget. ”Vinsten för socialdemokratin var främst att Bondeförbundet accepterade lånefinansieringen och de så kallade allmänna statliga och kommunala arbetena (beredskapsarbete­na) som dels fick en långt större omfattning än tidigare, dels bibehöll sin klart markerande skillnad mot AK:s nödhjälps- och reservarbeten. Till dessa allmänna arbeten i ­regeringens krispaket – vilka redan tidigare betalats med avtalsenliga löner – hörde bland annat offentligt byggande och elektrifiering av järnvägen”, skriver Anders Isaksson i sin Per-Albinbiografi som är en enda lång lovsång till Per-Albin Hansson.

Den krispolitik som sedan följde var långt ifrån expansiv och djärv. ”I pengar räknat inskränkte sig skillnaderna i statens utgifter under krisår­en till två, tre procent mellan ­högerns alternativ och regeringens bud, en differens på ca 40 miljoner kronor per budgetår som Per Albin ofta åberopade till stöd för sin allmänna samförståndslinje”, skriver Anders Isaksson och noterar att redan 1934/35 års budget var ”en konventionell budget i balans. Den mytomspunna krispolitiken blev därför en kort parentes under 1930-talet, först efter andra världskriget fick de keynesianska teorierna rollen av politisk vardagsvara”.

”Kohandeln” möttes av protester från flera håll. De starkaste protester­na kom från Göteborg där en vänster med stark facklig förankring hade majoritetsstöd inom stadens socialdemokrati.
I Göteborg fanns även en stark organisering av de arbetslösa, som menade att ”även den mest begeistrade av krisuppgörelsen måste erkänna att den icke givit de arbetslösa det man väntat”.
I spetsen för vänstersocialdemokraterna i Göteborg stod riksdagsledamoten Albin Ström, som hade röstat emot krisuppgörelsen i riksdagen och som var ordförande i stadens FCO (LO-sektion). Även en annan av Göteborgs S-riksdagsledamöter, Torsten Henriksson, var på vänsterns ­sida. De båda hade inte bara markerat sin opposition mot ”kohandeln”, utan även mot sveket i amnestifrågan samt att S-ledningen inte hade ställt sig bakom kravet på bojkott av Nazityskland.
I januari kulminerade striden med den socialdemokratiska partistyrelsens beslut att utesluta Albin Ström. Uteslutningsbeslutet var inte enhälligt, en handfull ledamöter röstade emot. Efteråt bröt en rad SSU-klubbar och fackföreningar, bland annat Metall 41:an, med (S). Totalt var det närmare 15 000 medlemmar, indivi­duellt och kollektivt anslutna, som övergav socialdemokratin. Ungefär 4­ 000 av dem följer sedan med Albin Ström in i Socialistiska partiet, som ”Kilbomkommunisterna” bytt namn till.
Socialistiska partiet, som stod utan politisk kompass kom dock att helt förlora fotfästet när krigshotet blev allt starkare.

Albin Ström varnade ihärdigt för det tilltagande pamp- och gubbväldet” inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Den ­varningen var befogad. I regeringsställning började Socialdemokraterna allt mer se sig  som företrädare för hela nationen. Mer än något annat var Per Albin Hanssons ”Folkhem” ett uttryck för drömmen om en varaktig social fred mellan klasserna och politiskt samförstånd. ”Alla partier har ett som förena dem, ett som är gemensamt och det är fosterlandet”, sa Per Albin Hansson högtidligt och markerade gång på gång att regeringen till skillnad mot exempelvis fackföreningsrö­relsen måste se till ”helheten”.
Det i sin tur gjorde att den social­demokratiska regeringen hamnade på samma sida som arbetsgivarna i den stora byggstrejken 1933-34. Under hot om lagstiftning tvingade regeringen byggfacken att skriva under lönesänkningsavtal. I Stockholm handlade det om lönesänkningar på uppemot 30 procent.
När S-regeringen tog över på hösten 1932 hade krisen i Sverige passerat botten. Under 1933 ökade expor­ten och industriproduktionen igen. Efter 1932 var Sverige och Japan de enda länderna där exporten ökade snabbare än industriproduktionen, vilket visar att orsaken till varför 30-talskrisen blev relativt kort i Sverige måste tillskrivas omvärlden; den ekonomiska uppgången i Skandinavien och Storbritannien från 1933 och Hitlers rustningskonjunktur. Av hela den svenska exportökningen under 1930-talet gick hälften till Tyskland. Värdet av exempelvis den svenska järnmalmsexporten till Tyskland sjufaldigades 1932-37.
De tyska krigsförberedelserna var en större stimulans än regeringens försiktiga stimulanser, som bara innebar en liten ökning av den offentliga sektorns andel av ekonomin.  (Under andra världskriget ökade Tysklands andel av den svenska utrikeshandeln från 22,5 procent år 1939 till 47 procent år 1943).

Trettiotalskrisen löstes aldrig. I USA följdes Roosevelts New Deal av en ny, djup kris 1937 som inte ­släppte sitt strypgrepp om samhället förrän USA började förbereda för ett ­inträde i kriget.
Det var först efter andra världskrigets slut som det som kallats keynesianismen – inomkapitalistisk stimulanspolitik – fick sitt genombrott. Men det var mot bakgrund av den helt nya världsordning som kriget hade skapat och de nya förutsättningar för kapitalistisk expansion som följde. När kapitalismens guldålder började förbytas i stagnation och dagens kris, övergav den härskande klassen keynesianismen och gick tillbaka till åtstramningspolitik.

Men varken åtstramning eller stimulanser, som till syvende och sist också arbetarklassen får betala via högre skatter och inflation, kan hejda krisen. Kapitalismens kriser syftar till att höja vinsterna genom att förgöra resurser och pressa ner arbetar­klassens villkor – det vill säga ­minska köpkraften. ”Har vi råd att arbeta?”, frågade Socialdemokraterna på 1930-talet. Då som nu blev kapitalismens svar nej – och när arbetarklassen inte, trots de revolutioner som svepte över Europa, under 1930-talet inte lyckades avskaffa kapitalismen, övergick krisen i barbari och krig.
Bland Socialdemokraterna odlas idag kanske inte så mycket myten om 30-talets ekonomiska politik, utan främst myten om att ”kohandeln” stoppade de svenska nazisterna från att vinna stöd på landsbygden.
Den myten är än mer ödesdiger och farlig. Om uppgörelser med borgerliga partier kunde stoppa nazister­na skulle Hitler aldrig ha kunnat ta makten. Det var precis det de tyska Socialdemokraterna ägnade sig åt istället för att organisera verklig kamp mot nazisterna på arbetsplatserna, i bostadsområden och på gatorna.
De tyska nazisterna fick makten av en desperat härskande klass som inte såg någon annan möjlighet att säkra kapitalismen än att eliminera den borgerliga demokratin och krossa arbetarrörelsen. Hitlers maktövertagande 1933 blev det blodiga slutet på en period av revolution och kontrarevolution i Tyskland sedan 1918.
I Sverige var den härskande klassens läge inte lika desperat och samhällskrisen inte lika djup. Kapitalister­na behövde inga nazister utan ­kunde nöja sig med att handla och fraterni­sera med Hitler.
Det man inte äger kan man inte kontrollera. Det var just genom att socialdemokratin trodde sig kunna kontrollera kapitalismen och ­undvika en strid om makten över ekonomin och dess fördelning, som välfärdsbygget efter andra världskrigets slut – 1950-80 – inte resulterade i varaktiga förändringarna. När kapitalismens guldålder var över vändes allt till sin motsats. Det som tidigare kallades reformer blev kontrareformer och välfärden slaktades. Och kapitalismens kris utvecklades till en histo­risk kris för socialdemokratin. Idag är S ett borgerligt parti.

Ett nytt arbetarparti behöver byggas. Ett som hämtar inspiration från 1930-talets kamp och organisering och som drar den nödvändiga lärdomen – det finns ingen medelväg eller inomkapitalistiska lösningar.
Socialismen och en demokratisk planerad ekonomi är i högsta grad en dagsfråga.

Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!