Ronny Eriksson reser just nu land och rike runt med Riksteatern och showen Rum för rasande.– Showen handlar mycket om politik. Om Wanja Lundby-Wedin, om det politiska läget i landet o s v. Vi pratar t ex om privatiseringarna av vården. Det är rent perverst när Mats Odell får 72 miljoner för att sälja sitt vårdföretag. Han tjänar pengar på att folk är sjuka. Vårdval Stockholm innebär att det är lönsammare för en läkare att ta emot friska ”patienter”. Det är ju helt galet. När vården, skolan, äldreomsorgen och grundläggande infrastruktur säljs ut då är det riktigt illa.
Vad får du för respons?
– Folk är förbannade på hur saker och ting är. Maud Olofsson är inte populär, om man säger så. Hela den här moderatpolitiken med nedskärningar har inget stöd. Men samtidigt när jag frågar om det finns några sossar i salongen är det ingen som räcker upp handen. Folk bara skruvar på sig generat. Så de är inte heller så populä-ra.
– Vi avslutar hela föreställningen med en sång som är ett öppet brev till Mona Sahlin. Bland annat frågar vi oss varför hon tvingade Vänsterpartiet att acceptera normpolitiken, med utgiftstak, överskottsmål, ja hela Milton Friedmans nyliberala historia. Nu är de ju snart de enda i hela världen som försvarar den politiken.
Vad tycker du om Socialdemokraternas utveckling?
– Det är för mycket affärer, ingen styrsel alls. De tar inte frågorna på allvar. Frågorna är bara spelpjäser i deras taktiska spel inför valet. Det är o- begripligt hur de kunde rösta igenom Lissabonfördraget innan ens utredningen om hur det skulle påverka de svenska kollektivavtalen var klar.
– Förut var Socialdemokraterna en folkrörelse, men det är de inte längre. Det är mer och mer bara en valapparat. Det inre partilivet finns inte. När de satt i regering plockade de in ministrarna utifrån. Deras enda lojalitet var mot S-ledningen. De företrädde ingen underifrån.
– Facket måste det bli mer ”sprutt” på. Man vet inte var Wanjas lojalitet är: Med medlemmarna eller med partiet?
– Det sägs ofta att ”Vi har världens starkaste fackföreningsrörelse”. Då brukar jag ställa frågan: ”Varför märks inte det då?”. Ett exempel är när regeringen försämrade a-kassan. Då borde facket ha utlyst en politisk strejk, men istället fick man känslan av att ledningen bara agerade taktiskt. De åkte runt och pratade om hur hemskt förslaget var, men försökte inte på allvar stoppa det. De kanske ville behålla a-kassefrågan som ett vapen i valet?
Vad anser du om det nya ArbetarInitiativet som bildats?
– Jag har inte hunnit läsa så mycket mer än plattformen, men det jag läst har jag inga invändningar emot. Någonting måste göras. Idag kommer pressen på partierna bara från marknadskrafterna. Det behövs börja pratas politik igen och det behövs en rörelse underifrån, avslutar Ronny Eriksson.
Jonas Brännberg
