Hur kom det sig att eftersökta nazister under nära fjorton års tid kunde mörda, spränga bomber och råna banker utan att polis och säkerhetstjänst kom dem på spåren? Det är frågan som nu förföljer det tyska etablissemanget.De tre nazisterna, varav två begick självmord i början av november, var länge kända som våldsamma högerextremister och 1998 efterlystes de av polis, men blev aldrig gripna utan gick under jorden. Två år senare sköt de ihjäl sitt första offer.
Totalt dödade den nazistiska terrorgruppen tio personer, sårade uppemot 30 och genomförde minst fjorton bankrån för att finansiera sin verksamhet och sitt leverne. På deras dödslista fanns 88 personer.
Samtidigt som den nazistiska dödspatrullen utförde sina mord runt om i Tyskland och antal våldsamma nazister blev allt fler, enligt den tyska säkerhetstjänstens egna rapporter, koncentrerade staten sina resurser på det man benämnde som hotet från ”islamistisk terrorism”. Så sent som 2010 menade säkerhetstjänsten att det inte fanns någon högerterroristisk grupp som opererade i Tyskland.
Polisen var också väldigt snabb i sin slutsats att det var ”turkisk maffia” och inte nazister som stod bakom morden på de turkiska invandrarna.
”Gamze K, 22 år och dotter till Mehmet K som sköts till döds i sin kiosk i Dortmund den 4 april 2006, erinrar sig hur polisen spekulerat över att hennes far hade spelskulder, dödades av en beskyddarliga eller den turkiska maffian. ’Vi var plötsligt misstänkta,’ sade hon till tidningen Bild i en intervju på tisdagen. Polisen tog inte på allvar vår misstanke om att det kunde ha varit nynazister” (Der Speigel den 15 november).
I femton år hade de tre mördarna funnits i den tyska säkerhetstjänstens register. Redan 1996-1997 fanns det anledning att misstänkta att de tre var aktiva medlemmar i en våldsam nazistgrupp med säte i östtyska Jena. År 1997 dömdes en av de tre för flera våldsbrott. I januari 1998 fann polisen vapen, nazistflaggor från Hitlertyskland o s v hos en av de tre.
Vidare hittades sprängmedel i ett garage som hyrts av samme nazist.
Några dagar senare gick de under jorden med hjälp av en nazistgrupp, som leddes av en individ som också var en av polisens informatörer.
Efter det, i nära fjorton års tid, lyckades de hålla sig gömda. Något som bara är möjligt om polis och säkerhetstjänst, med sina informatörer och infiltratörer i nazistkretsar, valt att blunda. Nazisterna kunde bedriva sin terror i skydd av statens politik och prioriteringar.
Eller än värre, dödspatrullen fick stöd och skydd av en eller flera som påstods jaga dem.
Den nazistiska terrorgruppen kunde operera runt om i hela Tyskland samtidigt som staten och de styrande gav skydd till nazistmarscher, övervakade och trakasserade vänsteraktivister och antirasister samt trappade upp sin rasism – i form av t ex förbundskansler Angela Merkels attacker mot ”multikulturen” i fjol och socialdemokraten Thilo Sarrazins, en tidigare finansminister, som i sin rasistiska bok beskrev muslimer som ”undermänniskor”.
Enligt den antirasistiska tankesmedjan Amadeu Antonio Stiftung har 182 människor i Tyskland mördats av nazister och andra högerextremister sedan 1990. Men de tyska myndigheterna har, precis som i Sverige, i många fall förnekat att det funnits rasistiska och politiska motiv till morden. Officiellt är det 47 personer som har mördats av nazister sedan 1990, vilket till och med högertidningar som Die Welt anser vara en kraftig underskattning. Enligt Die Welt, och andra tyska tidningar, kan nazisternas offer räknas till minst 137 personer under åren 1990-2009.
För kapitalisterna, statsmakten och politikerna är det arbetarkampen och folkligt motstånd mot nedskärningar, rasism och plundring som utgör hotet inifrån, inte nazism och rasism.
Detta i sin tur understryker att kampen mot rasism och nazism måste vara antikapitalistisk, direkt sammanlänkad med kampen för socialism och arbetardemokrati.
Bara en massrörelse och enad kamp kan stoppa nazisternas våld och terror.
