Nedräkning mot krig

2009-01-07 15:49:13




Israel översvämmades redan i somras av rädsla och rykten om en ny konflikt. Det israeliska flygvapnet genomförde också en militärövning som övade inför en bombning av Irans kärnkraftsanläggningar. Under de föregående månaderna diskuterade den militära eliten seriöst en ny invasion av Ga­za, då raketer från territoriet fortsatte att avfyras mot isra­eliska bosättningar som Sderot.

Risken för ett nytt blodigt krig 2008 minskade dock när ett eldupphör mellan den israeliska staten och Gazamiliserna, framförhandlad av den egyptiska regimen, trädde i kraft i juni samma år.
Den israeliska premiärministern Ehud Olmert fick också tillfälligt  igång nya samtal om fredsförhandlingar med palestinierna när han sa att han trodde att Israel måste ge upp det mesta av Västbanken och Gaza samt återlämna Golanhöjderna till Syrien:  ”Tiden är så knapp för att uppnå ett av­tal, det är bekymmersamt.”
Denna åsikt representerade rädslan hos delar av den israeliska härskande klassen och bland en del impe- rialistmakter om att situationen kan komma att utvecklas helt bortom all kontroll.
Men samtidigt som man öppnade för samtal och förhandlingar fortsatte krigsförberedelserna.

oavsett vilka uppgörelser som slutits, har de kapitalistiska och imperialistiska fredsavtalen varit oförmögna att uppfylla palestiniernas strävanden eller ett slut på det ekonomiska och nationella förtryck som de li­der under.
De har också misslyckats med att ge säkerhet åt de israeliska judarna. Imperialismens tal om fred är till för att förhindra en explosion av ilska bland palestinierna och den bredare arabiska befolkningen över den fattig­dom och det förtryck som de dagligen utsätts för.
Förhandlingarna i Annapolis i USA 2007 avsåg exempelvis att stärka den palestinska myndigheten, president Mahmoud Abbas och PLO likaväl som att öka trycket på och skärpa sanktionerna emot Hamas i Gaza.
En del palestinier kan ha haft illusioner om att Barack Obama som USA:s president skulle kunna innebä­ra en förändring, men så lär inte ske.
Obama har istället lovat den israeliska regimen 30 miljar­der dollar (200 miljarder kronor) i stöd, och Joe Biden, hans vicepresident, tillkännagav på ett mö­te med amerikansk-judiska anhänga­re: ”Jag är sionist”.

Även om Hamas vann valet i januari 2006 till följd av den utbredda avskyn för PLO:s meritlista under dess tid vid makten, har inte dess politik lett till någon lindring av palestiniernas lidanden.
Palestinierna ser Hamasledarna som mycket mindre korrupta än deras PLO-motsvarigheter och som mer militanta i sin retorik mot israelisk aggression. Hamas bedriver dock en reaktionär teokratisk politik som inte kan ta den nationella befrielsekampen framåt.
Dess ständiga stöd för raketattack­er och självmordsbombningar mot israeliska civila ger upphov till att judis- ka arbetare tenderar att sluta upp bak­om den styrande eliten istället för att vända sig emot den.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) /Offensiv opponerar sig emot dessa kontraproduktiva metoder.

palestinierna har rätt att försva­ra sig, med vapenmakt om så krävs. Men de väpnade försvarsgrupperna bör stå under befolkningens demokratiska kontroll och organiseras av gräsrotskommittéer snarare än ge­nom hemlighetsfulla miliser som ofta degenererar till kriminell utpressningsverksamhet och som kan infiltreras av den israeliska säkerhetstjänsten.
I Israel ökade också instabiliteten under 2008, vilket delvis är en orsak till det nuvarande kriget.
RS/Offensiv anser att en verklig fred bara kan uppnås om arbetarna – både israeliska judar och palestinier – förhandlar fram ett sådant avtal på grundval av erkännandet av deras gemensamma intressen och bygget av ett socialistiskt alternativ som ett sätt att uppnå dem. Många skulle anse detta vara en utopisk dröm. Men faktum är att varje kapitalistisk ”lösning” har lett till nya upptrappade konflikter och försämrade levnadsförhållanden.
En massrörelse behöver byggas upp bland israeliska judar och palestinier som kämpar mot kapitalismen och de korrupta regionala eliterna och till försvaret för alla arbetande människors nationella rättigheter. Dessa rörelser måste försvara idén om att alla arbetande människor ska kunna få del av Mellanösterns rikedo­mar.
På så sätt kan förtroende och samarbete byggas upp mellan de båda sidorna, vilket kan öppna vägen för en verklig fred.
I bjärt kontrast till detta står alternativet – en fortsatt kretsgång av blodiga konflikter.

  • Stoppa kriget mot palestinierna. Omedelbart tillbakadragande av den israeliska armén från de ockuperade territorierna. Upprättande av gräsrotskommittéer på de palestinska territorierna för att tillhandahålla grund- valen för en genuin och demokratisk arbetarledning. För dessa kommittéers rätt att beväpna sig.
  • Ett slut på användandet av israeliska soldater som kanonföda av den israeliska regeringen och armégenera­lerna.
  • Ett socialistiskt Palestina sida vid sida med ett socialistiskt Israel som en del av en frivillig socialistisk Mellanösternfederation, med rätt för flyktingar att återvända och garanterade demokratiska rättigheter för alla nationella minoriter.
  • Palestinsk masskamp för höjd levnadsstandard och verklig nationell befrielse.

Kevin Simpson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!