Nigeria: Val utan alternativ

2007-01-31 13:52:55




I april går Nigeria till val. Den 14 april 2007 är det val av guvernörer och delstatsregeringar. En vecka senare är det dags för val av president, vicepresident samt val till representanthuset och senaten. Men de allra flesta som ställer upp i valet är kapitalistiska politiker som vill få en chans att plundra statskassan och sno åt sig oljeinkomster.

Nigerias väldiga oljetillgångar har under decennier gett enorma inkomster till ett fåtal, samtidigt som det stora flertalet invånare fått det sämre. Den andel av befolkningen som tillhör de absolut fattigaste enligt FN:s definition (1 dollar/dag) har flerdubblats och utgör nu närmare 70 procent av befolkningen.
I en nyligen genomförd undersökning uppskattades att Nigeria sedan självständigheten 1960 fått in sammanlagt 400 miljarder dollar i oljeinkomster.
Men Nigerias arbetare och fattiga har inte sett röken av dessa inkomster, miljarderna har oavkortat gått till landets elit.
Kampen inom eliten, som ofta varit våldsam, gäller hur stor del av oljeinkomsterna man ska kunna roffa åt sig. Därför slåss de välbärgade sinsemellan om att få plats på de olika kapitalistiska partiernas vallistor.
Det är knappast förvånande att massorna bara känner avsky inför den härskande klassens intriger och förberedelser för valfusk. I brist på alternativ kommer många att låta bli att rösta eftersom de är medvetna om att fortsatt fattigdom och förtryck samt politisk instabilitet följer efter valet.
Under nuvarande president Obasanjo är all statlig verksamhet till salu. De statliga företagen som går bra har Obasanjo och hans klick själva köpt upp. Det handlar om stöld av gemensam egendom.
För en tid sedan såldes exempelvis 75 procent av aktierna i Nigerias telekombolag NITEL/MTEL till ett bolag som heter Transkorp till reapris. Vem är Transcorps storägare? Svar: president Obasanjo.

Risk för blodigt sönderfall

Etniska och religiösa motsättningar håller på att slita sönder Nigeria. Bara en förenad massrörelse baserad på klassenhet kan hindra ett blodigt sönderfall.
Ingen annanstans är motsättningarna så oförsonliga som i Nigerdeltat, där oljan finns. Men trots oljan präglas Nigerdeltat av fattigdom, miljöförstöring, omfattande sjukdomsspridning och arbetslöshet.
Nigeria skapades av den brittiska imperialismen för att stärka dess ställning gentemot den franska och tyska imperialismen. Ingen av de folkgrupper som bodde i det område som blev Nigeria konsulterades, allt skedde över huvudet på massorna.
Imperialismens agerande tillsammans med diktatur, förtryck och förvärrad fattigdom bär ansvaret för dagens splittring och motsättningar.
Ungefär 80 procent av landets inkomster kommer idag från Nigerdeltat och det har alltid funnits en ständig rädsla att dessa inkomster ska gå andra delstater förbi (Nigeria är formellt en federation av 36 delstater, huvudstaden Abuja utgör ett eget federalt distrikt mitt i landet).

Nigerdeltat

Under senare år har militanta nationalister i Nigerdeltat trappat upp sin kampanj mot fattigdom, repression och den maktelit som lägger beslag på de inkomster som regionen genererar. Det beräknas att Nigeria nu förlorar en tiondel av sina oljeinkomster till följd av de aktioner som väpnade nationalistiska grupper genomför i Nigerdeltat. För ett land som står och faller med oljan är utvecklingen i Nigerdeltat avgörande för maktelitens ställning.
Eliten som styr landet har dessutom sin bas i de tre största folkgrupperna – hausa/fulani i norr samt igbo i öster och yoruba i söder – i inget av de områdena finns någon olja. De styrande har inte dolt att de är beredda att göra allt för att slå ned motståndet i Nigerdeltat, planer finns klara för ett upptrappat militärt ingripande för att behålla oljeinkomster och makt.
En ny militär offensiv mot Nigerdeltat kommer att skapa ny instabilitet när våldsspiralen och förtrycket skruvas åt ännu några varv. Oerhörda tillgångar kommer att förstöras, som skulle kunna användas mot fattigdomen, till följd av regimens ”krig mot terrorister och banditer”. Det är ett krig som de styrande inte kan vinna.
Men om inte massorna själva lyckats ställa sig i spetsen för befrielserörelsen och den väpnade kampen inte ställs under demokratisk kontroll riskerar situationen att urarta till en strid mellan små grupper med vapen och statens repression.
Det finns en risk att milisgrupperna kriminaliseras för att få medel att fortsätta sin kamp och till sist förvandlas till grupper som förtrycker de som man ämnade befria.
Det kan heller inte uteslutas att kapitalistklassen i sin desperation försöker sätta Nigerdeltat under järnhälen och införa militärdiktatur för att inte förlora ytterligare inkomster och prestige.

DSM och valet

Endast en regering som bildas av arbetare och de fattiga bönderna och som bedriver socialistisk politik kan undvika den sociala och ekonomiska katastrof som väntar oavsett vem som officiellt utpekar sig som vinnare av årets val.
Bortsett från den södra delstaten där den avgående NLC-ordföranden Adams Oshiomhole ställer upp (NLC är Nigerias LO med fyra miljoner medlemmar) och i delstaten Lagos där National Conscience Party (NCP), som i Lagos domineras av Democratic Socialist Movement (DSM, CWI i Nigeria) förhoppningsvis kan ställa upp med socialistiska kandidater, blir valet en affär mellan korrupta kapitalistiska politiker.
NLC håller kongress i februari för at välja ny ordförande efter Oshiomhole (DSM har inbjudits att tala på kongressen/Offensivs kommentar).
I Edo State kandiderar Oshiomhole för Nigerian Labour Party, ett parti som aldrig har byggts i Edo eller någon annanstans utan mest är ett namn. Oshiomhole räknar uppenbarligen med att vinna röster på att han uppfattas som en kämpe för massornas rättigheter.
Utanför Lagos är NCP ett parti som förlorat i styrka och inflytande bland de fattiga.
I valet 2003 väckte NCP entusiasm, trots att man fick sin kandidatur godkänd långt senare än andra partier. I konkurrens med andra partier som kunde satsa miljoner i sin valrörelse och trots valfusk lyckades NCP bli tredje största parti i Lagos – Nigerias industriella hjärta.

DSM-kandidater i Lagos

Det var bara i Lagos som partiet kunde upprätthålla sin ställning, i övriga delstater har ledningen varit så frustrerad och handlingsförlamad efter valet 2003 att man helt försummat att bygga partiet.
Därmed har NCP missat möjligheten att träda in i det politiska utrymme som de kapitalistiska partierna lämnat efter sig. Istället har den nya NCP-ledningen med Osagie Obayuwana i täten gått allt mer till höger och börjat ägna all sin energi åt att attackera NCP i Lagos, som leds av undertecknad. NCP-ledningen har som mål att stoppa partiet från att ställa upp med socialistiska kandidater i Lagos. I valet mellan socialistiska NCP-kandidater eller inga kandidater alls väljer partiets ledning det sistnämnda.
(Nu ser det ändå ut som att NCP i åtminstone lokalvalen kommer att kunna ställa upp med socialistiska kandidater/Offensivs kommentar.)
Under de åtta år som förflutit sedan Obasanjo blev president och landet fick en civil regering har arbetarna och de fattiga flera gånger visat att de har både viljan och styrkan att bekämpa de styrande.
Aldrig någonsin i Nigerias historia, vilken inleddes med imperialismens sammanslagning av en rad olika landområden 1914, har så många kamprörelser ägt rum under så kort tid som under de senaste åtta åren. Landet har skakats av sju generalstrejker. Massprotesterna har tvingat den arrogante presidenten till att göra åtminstone tillfälliga eftergifter.

Sju generalstrejker

Strejkerna och proteströrelsen har dock letts av fackliga ledare och kämpar som inte varit beredda att bryta med kapitalismen. Deras mål var endast att nå kompromisser och få regeringen ”att lyssna”, istället för att sätta sin tillit till masskampens styrka och trappa upp mobiliseringen mot regeringen. Det var därför som man, efter samtal med regeringen, helt plötsligt ställde in den annonserade generalstrejken i november 2004. Efter att generalstrejken 2004 avblåstes innan den inletts och utan att några krav infriats, följde sedan underlåtelsen att gå vidare efter de framgångsrika massmöten som NLC organiserade i september 2005. De sammantagna effekterna av detta blev att massorna började tvivla på att kamp lönar sig. Regeringen skulle aldrig ha kunnat sitta kvar om det inte vore för dessa ledares vacklan och politiska svagheter. Deras hållningssätt är kontraproduktivt. Istället för att ta massrörelsen framåt, tvingas den tillbaka.

Massparti och socialism

För att bryta det nuvarande politiska läget, uppmanar DSM på nytt olika massorganisationer och gräsrotskampanjer, exempelvis en bred kampanjorganisation (LASCO), NCP, Labour Party, den radikala kampanjen för demokratiska rättigheter UAD o s v att samlas till en konferens med målet att staka ut vägen till ett nytt massparti, redo att ta upp kampen mot de kapitalistiska plundrarna.
Ett nytt parti är en brännande nödvändighet och de arbetande massorna ska dels kunna slå tillbaka de attacker som följer efter valet och dels förenas i en massrörelse som kan kasta av kapitalismens och imperialismens ok och forma ett socialistiskt Nigeria.

Segun Sango
DSM:s generalsekreterare


NIGERIA – fakta

Med sina ca 140 miljoner är Nigeria Afrikas folkrikaste land. Befolkningen koncentreras till tre områden: det sydvästra yorubaland, det östcentrala igboland, samt i norr där befolkningen domineras av hausa/fulani. Lagos/Ibadan-området i sydväst utgör landets ekonomiska centrum. Det finns fler än 250 etniska grupper i landet.
Sedan självständigheten från Storbritannien 1960 och fram till valet 1999 var Nigeria till största delen en militärdiktatur.
1999 tillträdde generalen Olusegun Obasanjo posten som Nigerias president. Hans parti PDP, Folkets demokratiska parti, påstår sig ha vunnit en majoritet i valet 2003.
Nigeria är den tionde största oljeproducenten i världen med en produktion på 2,1 miljoner fat om dagen. Oljan förser landet med 95 procent av dess export och 80 procent av statsinkomsten.
Enligt Nigerias ekobrottskommission finns det beräkningar på att ca 45 procent av oljeinkomsterna har försvunnit genom korruption och förskingring.

DSM (CWI i Nigeria)

CWI-anslutna Democratic Socialist Movement (DSM) bildades 1986 och började 1987 ge ut en tidning, idag med namnet Socialist Democracy, under Babangidas militärdiktatur. Medlemmarna i DSM är aktiva på många områden, inklusive i fackföreningar, i student- och kvinnorörelsen och för de olika minoritetsfolkens rättigheter i Nigeria.
Flera av partiets medlemmar har varit fängslade eller förlorat jobben på grund av sin socialistiska kamp.
DSM-medlemmar utgör National Conscience Partys (NCP) socialistiska flygel. NCP, som grundades av den kände människorättsaktivisten Gani Fawehinmi, har under sin nya ledning stagnerat och politiken har vridits åt höger.
I Lagos västra valkrets (landets största) fick Lanre Arogundade, en av DSM:s grundare och NCP:s kandidat, 77 330 röster eller 9,6 procent av rösterna i valet 2003. Lanre kom trea, men det finns mycket som tyder på att han egentligen fick fler röster än så och möjligen vann valet.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!