| BOK |
| Titel: I Sveriges väntrum. Författare: Lasse Granestrand. Förlag: Norstedts, 2007. |
Parallellt med de olika intervjuerna, beskrivs turerna i svensk flykting- och integrationspolitik sedan Birgit Friggebo manade till fel sång i Rinkeby 1992, fram till sverigedemokraternas framgångar i valet 2006.
Mötena med asylsökanden i den svenska asylprocessens Kafkaliknande korridorer är utan tvekan bokens styrka. De beskriver Suleiman från Irak, som under tre års tid i Sverige får avslag formulerade på olika sätt, men aldrig med hänsyn till Suleimans konkreta situation. ”Hur Suleimans fruktan blir välgrundad” är kapitlets talande titel; det inträffar när Sverige antar den tillfälliga lagen 2005 och Suleiman äntligen får sitt uppehållstillstånd.
Vi får också följa Hassan från Somalia. Hans fall prövas efter hela tiden nya mallar, beroende på hur Sverige för tillfället väljer att betrakta läget i Somalia, växlar ansvaret för somalierna mellan stat och kommun. En av följderna blir att Hassan plötsligt fråntas rätten att gå svenskakurser och att han inte längre får pengar till hyran, utan att varken han eller Granestrand först förstår varför. För Hassan är vägen till permanent uppehållstillstånd fyra år lång, det är den också för Mohamed från Libyen. Han får det först när han gift sig och fått barn med en svenska.
Genomgående saknas dock de bredare ekonomiska och politiska perspektiven; att flyktingar utmålas som en nationalekonomisk belastning i debatten och att situationen i förorterna ofta hänger nära samman med nedskärningspolitik, precis som att rasisternas medvind ökar när högern går framåt.
De apatiska barnen
En stor del av boken ägnas åt de apatiska barnen, ett fenomen som på 2000-talet riktade ljuset mot den svenska flyktingpolitiken och Migrationsverkets agerande. Dåvarande migrationsminister Barbro Holmberg blev ökänd för uttalanden som skuldbelade barnen, föräldrarna, hemlandets kultur, ja, i stort sett allt utom den svenska asylprocessen, påståenden som sedan bekräftades – men utan vetenskapliga belägg – av utredaren Marie Hessle, tillsatt av Holmgren. Barnläkare, kyrkliga organisationer, vänstergrupper och privatpersoner reagerade med protester och upprop. Journalisten Gellert Tamas gjorde sig känd som Hessles och Holmbergs häftigaste kritiker.Lasse Granestrands ambition verkar vara att, som seriösa journalister borde, ta reda på alla fakta, se saken ur alla vinklar. Formuleringar som ”Det skulle visa sig att Gellert Tamas missuppfattat Marie Hessle och att jag missuppfattat Gellert Tamas” kan kännas eftertänksamt behagliga. Men i sammanhanget – flyktingpolitik och integration, mycket laddade frågor – blir att stå åsiktslös att hålla med det perspektiv man presenterar. Det blir obehagligt när boken behandlar de apatiska flyktingbarnen, som på grund av Granestrands vilja att spegla perspektiven, mest känns som en möjlighet för champagnefirande handläggare på Migrationsverket att i efterhand göra avbön.
Ännu värre blir det när han träffar sverigedemokrater. Kapitlet inleds visserligen med en beskrivning av partiets rasistiska bakgrund, men avslutas med att sverigedemokraterna får komma till tals – utan att Granestrand går ur rollen som rapporterande journalist. Hans starkaste invändning mot det sverigedemokraterna säger är ”jag blir inte klok på dig”, som om allting handlade om bristande förståelse.
Inför sista kapitlet skriver han visserligen att det nu är dags att dra några slutsatser, just för att frågan gör att ”det finns små möjligheter att ställa sig vid sidan av och bara registrera”.
Men det blir inga brandtal, direkt, i de trettioen egna reflektioner som får avsluta. Granestrand säger visserligen att frågan om en generös och rättssäker invandringspolitik aldrig får lämnas åt dem som är emot – men utan tydlig adress till sd.
Fakta och observationer
Däremot är också sista kapitlet fullmatat med intressanta faktauppgifter, jämförelser och enkla observationer som förtjänar att upprepas:Att sd fick 162 000 röster har ofta använts som belägg för att Sverige blivit rasistiskt, men Granestrand påminner om att påskuppropet för en allmän flyktingamnesti samlade in 157 000 namn. Och hur ofta har vi hört Tobias Billström få frågan – och ge ett jakande svar – om det inte är så att Sverige är med och finansierar Fort Europas minutiösa gränsbevakning, som i praktiken gör att flyende drunknar vid gränserna? Eller att bara 2,5 procent av de asylsökande fick uppehållstillstånd i Sverige enligt Genèvekonventionen mellan åren 1994 och 2003, medan snittet bland EU-länder var 14 procent?
Sammantaget är det en mycket bra bok för den redan insatte som vill få de senaste årens flyktingdebatt sammanfattad – och kanske bli provocerad av att höra i sammanhanget ökända politiker som Maj-Lis Lööw tala ut. Men lika skrämmande är att den oinsatte, som inte vet mycket om asylpolitik, sverigedemokrater eller rasism, lika gärna kan lägga boken ifrån sig och tänka att de där sverigedemokraterna nog är rätt sjysta grabbar, egentligen.
Ulrika Waaranperä
