foto: Juha Tapio
Etablissemanget i Norden använder flyktingarna som ett slagträ för att driva igenom nedskärningar. Men när arbetare och unga har gått ut i kamp har de tvingats backa.
I motsats till Sverige regeras resten av de nordiska länderna (utom Island som inte berörs i denna artikel) av olika traditionella högerregeringar i allians med extremhögern. I Norge och Finland är högerextrema rasistiska partier en del av regeringen och i Danmark är regeringen beroende av stöd från det rasistiska Dansk Folkeparti.
Under den senaste månaden har vi sett en aldrig tidigare skådad rasistisk omsvängning från det politiska etablissemanget i alla de nordiska länderna. Detta är en dramatisk politisk förändring som inte har setts på årtionden, kanske den största sedan länderna beslutade att gå med i EU under 1990-talet (utom Norge som nöjde sig med nära samarbete).
I slag efter slag har attackerna på flyktingar och invandrare kommit. Mycket uppmärksamhet har getts till den så kallade ”smyckeslagen” i Danmark, vilken ger staten rätt att beröva asylsökande deras resurser, inklusive eventuella värdefulla ringar, halsband med mera.
Mindre känt är att flyktingbarn i Danmark nu måste vänta i tre år på att återförenas med sina föräldrar, att Dansk Folkeparti och Socialdemokraterna är överens om att de vill att staten ska isolera invandrare i läger utanför städerna eller att restauranger och nattklubbar öppet förbjuder folk som inte talar danska, engelska eller tyska från att komma in.
Den norska regeringen, med en invandringsminister från det rasistiska Fremskrittspartiet, har beslutat att skicka tillbaka alla asylsökande som har kommit via Ryssland eftersom Ryssland är ”ett säkert land” – de kommer inte ens att hantera flyktingarnas asylansökan. Precis som den svenska regeringens id-kontroller, som stoppar människor från att ens söka asyl, är detta ett klart brott mot asylrätten. Ryssland å andra sidan har beslutat att inte acceptera dem tillbaka.
Även Finland försöker stoppa asylsökande från Ryssland. I strid med landets egna lagar har polisen uppmanat transportföretag att inte låta människor ”utan papper” gå ombord på färjor eller bussar.
Naturligtvis uppmuntras rasister av detta. I Finland har den nazistiska sekten Nordiska motståndsrörelsen tillsammans med andra rasister startat en milis kallad ”Soldiers of Odin”, som ”patrullerar” gatorna och agerar hotfullt mot invandrare. Denna verksamhet har i sin tur försvarats av justitieministern och utrikesministern, det rasistiska Sannfinländarnas representanter i regeringen. När en annan riksdagsman för Sannfinländarna firade en finsk nationalist tillsammans med nazister från samma organisation var ledningens enda kommentar: ”Vad han gör på sin fritid är hans beslut”.
Omsvängningen i de nordiska länderna, från att ha setts som relativt fria från rasism, till en rasistisk flyktingpolitik där flyktingar pekas ut som syndabockar av det politiska etablissemanget och media, har gått mycket fort. Det är uppenbart att förändringen har skett oavsett om de traditionellt borgerliga partierna har styrt eller, som i Sverige, en numera helt förborgerligad socialdemokrati.
Det handlar inte heller om någon anpassning till en rasistisk opinion. Visserligen har den rasistiska högern växt i Sverige och Danmark, men i Norge och Finland har de tappat mycket stöd. Till exempel har Sannfinländarnas stöd nästan halverats sedan valet i april 2015.
Det handlar istället om att flyktingkrisen används av den styrande ekonomiska eliten för att, genom sina olika partier, genomföra vad de har velat göra under lång tid. Det senaste exemplet från Sverige är offensiven från höger om sänkta ingångslöner.
På många sätt kan utvecklingen liknas med vad Naomi Klein har kallat en chockdoktrin, där en ”kris” används för att driva igenom en brutal flyktingpolitik och högerpolitik i allmänhet, som till exempel sänkta löner. Som ett sätt att införa en låglönemarknad och pressa lönerna nedåt i Finland diskuterar regeringen nu att asylsökande ska arbeta gratis – ”eftersom staten betalar för boende och mat”.
De nordiska länderna upplever samma trend av politisk polarisering som globalt. Men på grund av en historiskt stark arbetarrörelse med starka socialdemokratiska partier tog det längre tid för socialdemokratin att förlora sitt ”sociala kapital”, samlat under de goda åren efter andra världskriget, när Norden fick sitt internationella rykte som ett ”socialistiskt paradis”.
Men efter årtionden av nedrivningen av välfärden, stressigare och osäkrare jobb och dramatiskt ökande klyftor upplever socialdemokratin i alla nordiska länder nu vad som internationellt kallas för en ”pasokifiering” (efter det grekiska S-partiet Pasok vars stöd kollapsade).
En effekt av den starka historiska ställningen för socialdemokratin, och sedan dess brutala svek mot arbetarklassen i form av nedmontering av välfärdsstaten för att gynna kapitalet, är att missnöjet nu mer eller mindre bara tar sig uttryck på högerkanten.
Att ha ”etiketten” vänster eller socialist ses inte automatiskt som något nytt eller anti-etablissemang. Det enda vänsterparti i Norden som växer i opinionsundersökningarna är Enhedslisten i Danmark, som nu ligger på cirka 10 procent. Det betyder inte att det är lugnt, eller att inga möjligheter finns för marxister. Och naturligtvis skulle ett verkligt program mot nedskärningar och för kamp mot de växande klyftorna få stort stöd.
Speciellt i Norge och Finland har de mycket brutala attackerna på levnadsstandarden fungerat som en piska som har tvingat fram ett svar från arbetare, studenter, pensionärer och andra grupper. Det är en mycket viktig förändring i Norden som vi har sett under det senaste året, med en fyra timmars generalstrejk i Norge och en mycket stor endagsstrejk i Finland som omfattade stora delar av industrin.
I båda fallen visade den organiserade arbetarklassen verkligen sin styrka. Både i Norge och Finland var regeringen tvungen att tillfälligt backa från några av de värsta förslagen, men har nu återvänt med nya attacker efter att den fackliga ledningen gjorde det klart att de inte skulle fortsätta mobiliseringen.
I Finland har vi sett en ökad kamp inom flera områden förra året. Förutom den stora strejken den 18 september har det varit några av de största demonstrationerna någonsin mot rasism och mot nedskärningar i den sociala välfärden och på universiteten. Och även om de tre fackliga centralorganisationerna är beredda att acceptera regeringens förslag om att sänka ”arbetskraftskostnaderna” med 5 procent finns det fackföreningar som motsätter sig detta, särskilt transportarbetarfacket AKT. När regeringen fortsätter de planerade extrema nedskärningarna kommer sannolikt nya stora protester att bryta ut.
De nordiska länderna har gått in i samma era av politisk instabilitet som resten av Europa. Strejkerna i Norge och Finland visar vad som väntar, även om det rasistiska giftet från etablissemanget är ett hinder som riskerar att splittra och därmed hålla tillbaka kamp.
Socialdemokratins historiska högersväng och svek innebär idag möjligheter för högerextrema att få utrymme. Den internationella utvecklingen där nya röster till vänster får enormt stöd, som Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i England, visar dock att det bara är en tidsfråga innan frågan om nya arbetarpartier på allvar dyker upp i alla de nordiska länderna. ■
