Fram till för bara tre år sedan hade Lettland den snabbaste ekonomiska tillväxten i Europa, upp till nio procent per år. Krisen har vänt upp och ner på detta. Landets ekonomi krympte med 18,4 procent det tredje kvartalet jämfört med 2008, det värsta raset i Europa. Arbetslösheten har stigit till 19,7 procent, vilket gör att landet nu har passerat Spanien och har flest som står utan jobb i Europa.
”Folk och företag förbereder sig för en ovanligt hård vinter”, skrev Dagens Industri i en bilaga, ”Dokument: Krisen i Lettland”, den 12 november. Den globala kapitalistiska krisen och de enorma nedskärningar som svenska banker och finansminister Borg tvingat igenom är extrema.
Budgeten för 2010 innehåller bl a ”reducerad föräldrapenning, sänkta löner och pensioner och vissa höjda skatter för att tillfredsställa kraven från EU och IMF [Internationella Valutafonden]”, skrev den amerikanska nyhetsbyrån Bloomberg.
Dagens Industri ger exempel på en asfaltarbetare som tappat 10 procent i lön, att barnbidragen sänkts med en fjärdedel, att nybilsförsäljningen har rasat med 80 procent. Pensioner och a-kassa har skurits ned med 10 procent och offentliganställda har tappat cirka halva lönen.
Budgeten innebär nedskärningar på 500 miljoner lats ovanpå tidigare lika stora neddragningar, totalt 1 miljard lats – 14 miljarder kronor. Det motsvarar cirka 25 procent av statens budget.
”’Den här budgeten visar statens begränsade möjligheter’, sa Lettlands premiärminister Valdis Dombrovskis i ett tal i Saeima [parlamentet]. (…) Regeringen tvingades av Internationella Valutafonden, EU och andra långivare att skära bort 500 miljoner lats ur sin budget för 2009 som en del i paketet på 7,5 miljarder euro [77 miljarder kronor] för att stödja dess ekonomi. Långivarna, inklusive Sverige, vars banker har stor närvaro i Lettland, har varit obevekliga i att föreskriva att Lettland också genomför alla nästa års överenskomna nedskärningar och håller budgetunderskottet 2010 under 8,5 procent av BNP”, rapporterade Wall Street Journal.
De drastiska budgetnedskärningarna, motsvarande 15 miljarder kronor, är ändå mindre än de svenska bankernas vinster på över 25 miljarder kronor i Baltikum fram till 2008.
De svenska bankerna skyddas av den svenska staten, men den lettiska regeringen tvingades ifjol att ta över Parex Bank. Det var då landets näst största bank med 220 000 lettiska kunder och kontor även i Sverige. Parex Bank startades av två personer som gick från att tillhöra den stalinistiska apparaten till att bli rika oligarker när systemet kollapsade 1991. Men när den lettiska staten tog över banken för 30 kronor förra hösten var dess skulder den utlösande orsaken till att staten behövde låna av IMF, EU och de nordiska länderna.
Samtidigt fortsätter bankkrisen. Andelen dåliga lån (räntor och avbetalningar som inte betalats inom 90 dagar) ökade från 13,8 procent i augusti till 14,5 i september. Swedbank stänger nu många av sina kontor.
En av dem vi mötte i Riga sa att folk inte gärna använde s-ordet och menade ”socialism” eftersom ordet svärtats ned av stalinismen, men vårt intryck var att det mest hatade s-ordet idag troligen är Swedbank.
De politiska partierna i Lettland – det finns över 50 – befinner sig också i kris. Inget av de fyra partier som ingår i dagens regeringskoalition klarar enligt opinionsmätningarna femprocentspärren i de val som ska hållas 2010. Partierna bildar därför olika allianser för att ställa upp tillsammans i valen, samtidigt som de försöker framstå som om de vill ha en annan kurs än idag.
Premiärminister Valdis Dombrovskis är med i ett av tre högerpartier som nu har bildat den nya formationen Enhet. Den tidigare premiärministern Andris Skeele, som tillhör det största regeringspartiet, folkpartiet, har ställt sig utanför denna gruppering. Skeele äger stora delar av livsmedelsindustrin, som han själv ledde pri- vatiseringen av, och företräder den grupp av kapitalister som är öppna för en devalvering av latsen.
Två partier utanför parlamentet har inlett en namninsamling för ”en stark ledare”, d v s att presidenten ska utses i direktval och få större maktbefogenheter. Detta stöds också av en känd advokat och av Lettlands tv-chef. Namninsamlingen behöver 10 000 underskrifter för att tvinga fram en folkomröstning i frågan. Även Skeele säger sig vilja ha en ”stark ledare”. En omröstning om just utökad presidentmakt misslyckades dock så sent som 2008.
Presidenten, Valdis Zatlers, försökte i början av detta år öka sin popularitet när han organiserade en ut- frågning av ministrarna i tv och ställde ultimatum om att de måste vidta krisåtgärder senast den 31 mars.
Många partier kommer att vilja fånga upp missnöjesröster, även om de inte själva står för något alternativ. I EU- och kommunalvalen i början av juni fick det före detta kommunistpartiet ”Lettlands socialistiska parti” (LSP) , under ledning av Alfreeds Rubiks, stora framgångar. Rubiks, som valdes till EU-parlamentet, var borgmästare i Riga innan stalinismen i Sovjetunionen kollapsade. Idag ingår LSP i alliansen ”Harmonisk center”, som främst företräder ryska kapitalister i Lettland.
Vid sidan av partierna finns en ny tradition av gräsrotsprotester. I november 2007 tvingade ”paraplyrevolutionen” – en stor demonstration där många hade paraplyer med sig – den dåvarande premiärministern Aigars Kalvitis att avgå. Regeringen kallades för tjuvar på grund av den omfattande korruptionen.
I januari 2009, då nästa stora proteströrelse ägde rum, hade en grupp av demonstranterna plakat med bilder på pingviner med sig. Detta sedan premiärminister Godmanis framhållit pingvinernas sätt att klara vintern – att krypa nära inpå varandra för att hålla värmen. På manifestationen den 13 januari var stämningen närmast ursinnig. I slutet av demonstrationen flög stenar och snöbollar mot parlamentet och omgivande byggnader, och några polisbilar vältes. Omkring 100 personer greps, en stor del av dem ungdomar. På både demonstrationen och i kravallerna deltog både letter och ryssar. År 2007 tvingades regeringens avgång fram efter några veckor av liknande orsaker. Några av dem som greps satt häktade i en månad, men rättegångar har ännu inte hållits. Det makabra är att lagen som används mot dem är från Sovjettiden och stipulerar 8-15 års fängelse för ”massupplopp”.
Men även om demokratiska rättigheter inskränkts i och med krisen – t ex har ekonomer som rest möjligheten av en devalvering av valutan gripits – verkar ingen tro att straffen ska bli så hårda.
År 2009 har också sett lärarnas demonstration med 15 000 deltagare i april och en stor kulturarbetarprotest i juni. Fackföreningarna i allmänhet har dock pressats tillbaka.
Medan många nyrika inte drabbats av krisen har de flesta arbetare fått sänkta löner och försämrade anställningskontrakt. Ersättningen från a-kassan ger bara halva lönen och varar bara i fyra månader, så många tvingas tacka ja till lägre eller svarta löner.
Proteströrelsen i Lettland måste vara oberoende av alla nuvarande partier och från staten. Den måste kämpa för dem som drabbats av krisen och förena lettiska och ryska arbetare, pensionärer och ungdomar, som de protester som ägt rum hittills har gjort. Målet måste vara att bilda ett äkta arbetarparti, med krav och program som kommer ur kamp och protester, och som diskuteras på möten och konferenser på arbetsplatser och i bostadsområden. En sådan rörelse behöver också söka stöd och samarbete med kamprörelser i de andra baltiska staterna och i Sverige. Det behövs ett antikapitalistiskt, demokratiskt socialistiskt program – som lägger ansvaret för krisen på bankerna, IMF, EU, liksom på politikerna i Lettland.
Nils Kaza
Per-Åke Westerlund
Kl 9 på morgonen hade organisationen Projekts Pedas utlyst en tio minuters aktion över hela Lettland, där man genom att ringa med klockor skulle göra Lettland rent från korrupta politiker, tjuvar och bedragare. Aktionen visar att det finns personer som inser behovet av att samlas och anordna protestaktioner, men protesten saknade tyvärr ett tydligt budskap. Mobiliseringen var också ytterst blygsam.
Det var ett 20-tal personer, mestadels studenter, som hade samlats vid det kända frihetsmonumentet i centrala Riga där man stod och ringde med sina klockor. Arrangörerna beskrev den korta aktionen som en ”positiv flashmob” där budskapet var att ”tänka på sina medmänniskor i dessa svåra tider” men några speciella krav restes inte av demonstranterna och på frågan om de demonstrerade mot krispolitiken så svarade bara arrangörerna att de gjorde det för sina medmänniskor och inte mot något speciellt.
Den korta aktionen var positiv på så sätt att det faktiskt finns folk som vill samlas i någon typ av protestaktioner, men tyvärr verkade inte arrangörerna själva tro att protesten skulle ha någon verklig effekt och för dem som passerade torget kunde de nästan lika gärna kunnat stå och ringt sina klockor för att det mulna höstvädret skulle försvinna.
Aktionen fick dock stor publicitet då minst lika många kameror och journalister som demonstranter dök upp på den lilla aktionen och dokumenterade det hela, vilket i och för sig kan bero på att det var den enda protestaktion som någon organisation gått ut med offenligt under fredagen.
Arrangörerna meddelade att fler aktioner skulle genomföras i framtiden, vilket självklart är positivt, men då behöver man också ställa konkreta krav för att försvara ungas, studenters, arbetares och pensionärers intressen, samt mobilisera till en massiv demonstration, t ex utanför riksdagshuset Saeima. Klockringande kommer inte att hjälpa finanskrisens offer i Lettland, utan vad som behövs är rejäla protester och strejker som riktas mot det politiska etablissemanget, EU, IMF och de svenska bankerna med Anders Borg i spetsen som kräver de otroliga nedskärningarna i den lettiska statsbudgeten som satt landet i den akuta kris som det befinner sig i just nu.