Ny stor protestdag i Brasilien

2013-07-20 22:02:53




Flodvågen av protester som svepte igenom Brasilien i juni har förändrat landets politiska landskap.

Det som började som protester mot höjningen av priserna på kollektivtra­fiken öppnade fördämningarna för ett uppdämt missnöje som låg och pyrde under en yta av relativt lugn.
Även om protesterna under de senaste veckorna har varit i mindre skala, har de fortsatt och blivit mer mångsidiga.
PT-regeringarna med först Lula och sedan Dilma som president har gjort sitt yttersta för att ge sken av att Brasilien under deras regeringar har förvandlats till en framgångssaga, ett ”land utan misär”, på väg mot att bli ett land där ”alla är medelklass”.
Under en period då landet red på världsekonomins tillväxt lyckades kombinationen av en begränsad fördelnings- och bidragspolitik (som höjde inkomsterna för de fattigaste utan att röra de rika och storföretagen), ökad tillgång till krediter och vissa begränsade reformer, låta påski­na att saker kanske var på väg åt rätt håll.
Det var en känsla som grundades främst i konsumtion. Men det faktum att många lyckades köpa ett nytt kyl-skåp och till och med en bil, kunde inte i längden dölja det faktum att Brasilien fortfarande är präglat av brottslighet och kronisk korruption samt kaos inom sjukvård, utbildning och transporter bland annat.
Trots regeringens propaganda visade det sig att den ekonomiska krisen inte skulle bli det lilla ”vågskvalpet” när finanskrisens tsunami nådde fram till Brasilien. En stark återhämtning med en tillväxt på 7,5 procent av BNP år 2010 visade sig vara tillfälligt. Efter en avmattning till 2,7 procents tillväxt 2011, var tillväxten i fjol miserabla 0,9 procent – långt ifrån det hopp för världsekonomin som gjorde att landet fick ingå i ”BRIC”-länderna.
Tillväxten fortsätter att hamna under förväntningarna. I dagarna kom brasilianska centralbankens indikator för den ekonomiska tillväxten, som ger en föraning om kommande BNP-tillväxt. Den visade på att ekonomin krympte 1,4 procent mellan maj och april, det sämsta resultatet sedan december 2008. Indu­strin fortsätter att tappa mark, samtidigt som detaljhandeln utvecklas svagt.

Brasilien drabbas av
­avmattningen av världsekonomin, framför allt i Kina, men också av en försämrad situ­ation på hemmaplan. Många har blivit överbelånade och måste minska sin konsumtion. Dessutom har inflationen tagit ny fart och hjälpt till att hålla tillbaka konsumtionen. Centralbanken har nu åter höjt styrräntan, till 8,5 procent, för att hålla tillbaka inflationen, vilket kommer att dämpa tillväxten.
Arbetslösheten ligger ännu på en låg nivå, men det skapas färre jobb och de nya jobben är för det mesta låglönejobb.

Allt det här
återspeglade sig i en ökning av antalet strejker redan i fjol, till det högsta på 21 år. Men det som skedde i juni var att en helt ny generation kom ut på kampens arena.
De är med rätta skeptiska till alla partier. De är förbannade, men har ingen klar idé om vad som skulle kunna ersätta dagens ruttna system.
När kampen exploderade visade det sig att stödet för president Dilma inte satt så djupt. Så sent som i mars tyckte 65 procent att hon skötte sig ”bra” eller ”utmärkt”. I juni hade stödet rasat till 30 procent, det största fallet i stöd till en president sedan början på 1990-talet. Även guvernörer och borgmästare i de städer där det förekommit stora protester har tappat i stöd.
Regeringen har desperat försökt att visa handlingskraft. Några av de sociala rörelserna bjöds in till samtal, men Dilba hade inte mycket att erbjuda.
Nästa drag var att försöka avleda uppmärksamheten genom att utlova en stor politisk reform. Först talade Dilma om att en konstituerande församling skulle kallas in, men hon backade inom ett dygn. I stället talar hon nu om att utlysa en folkomröstning om ändringar i valsystemet.
Men den kroniska korruptionen kommer inte att kunna reformeras bort, speciellt då Dilma fortsätter med en privatiseringspolitik som garanterar att det finns mycket offentliga pengar att slåss om för privata företag, som fortsätter hitta sätt att köpa sig politiskt inflytande.

Torsdagen den 11 juli hade alla fackliga centralorganisationer kallat till en ”nationell protestdag”. Man krävde bland annat mer pengar till utbildning och sjukvård, bättre kollektivtrafik, att en tidigare ­försämring av pensionssystemet rivs upp, kortare arbetsvecka (som idag är 44 timmar) och stopp för ett förslag om att göra det lättare för företag att lägga ut produktion på entreprenad (en allt vanligare metod att försämra arbetsvillkor och löner).
Vägblockader, strejker och demonstrationer genomfördes över ­hela landet. 80 vägblockader genomfördes i 18 delstater av sociala rörelser som MST (de jordlösas rörelse) och MTST (det taklösas rörelse). I Natal, delstatshuvudstad i Rio Grande do Norte, marscherade 20 000 personer. 15 000 deltog i demonstrationen i Rio de Janeiro och 10 000 i São ­Paulo – mitt på dagen. I Belo Horizonte, huvudstaden i Minas Gerais, stod all kollektivtrafik stilla. I industristaden São José dos Campos i São Paulo-delstaten strejkade 15 000 arbetare i 20 fabriker. I Belém, huvudstad i den nordliga delstaten Pará, strejkade byggnadsarbetare.
Utmaningen nu är att samla all den kraft som kommit till uttryck på gatorna och arbeta ihop ett gemensamt kampprogram, så att inte etablissemanget lyckas avleda rörelsen, eller att rörelsen går tillbaka då kraften rinner ur den spontana urladdningen. LSR (Frihet, Socialism och Revolution – CWI i Brasilien) deltar i alla protester där vi finns och förespråkar att det byggs kommittéer i bostadsområden och på arbetsplatser för att organisera kampen och en nationell träff för sådana kommittéer, sociala rörelser, fackliga organisationer och vänsterpartier för att arbeta fram en plan för kampen. En general­strejk borde nu vara först på dagord­ningen, vilket skulle ta kampen till en ny nivå.

Marcus Kollbrunner

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!