Nya politiska och sociala stormar över Latinamerika

2008-12-10 18:16:31




Latinamerika med sitt råvaruberoende drabbas hårt av den globala kapitalismens kris. Den ekonomiska nedgång som nu drabbar kontinenten kommer att ge upphov till nya dramatiska förändringar likt den kris i slutet av 1990-talet som öppnade vägen för Hugo Chavez valseger i Venezuela 1998 och revolten mot nyliberalismen i flera latinamerikans­ka länder.

Latinamerika kan inte separeras från den dramatiska internationella process som CWI beskriver som kapitalismens största ekonomiska kris sedan 1930-talet.
Den nuvarande krisen markerar slutet på den period av snabb tillväxt som Latinamerika genomgick från år 2003 till år 2007.
Den genomsnittliga ekonomiska tillväxten i regionen under denna period var 5,5 procent per år, huvudsak­ligen beroende på de höga varupriser- na och de exceptionella finansiella omständigheterna.
Men nu faller råvarupriserna, exportmarknaderna krymper, det råder kreditkollaps hemma och globalt, o s v.
Om man undantar Mexiko – med dess speciella relation till USA – representerar råvaruexporten 74 procent av all export från de latinameri- kanska länderna.
Den globala 40-procentiga nedgången för råvarupriserna kommer att påverka hela regionen.
Oljan i Venezuela, Mexiko och Ecuador, sojan i Argentina och Brasi­lien, kopparn i Chile och Peru samt zinken i Bolivia är fundamentala för dessa länders ekonomier.
Oljan står för 94 procent av Venezuelas export och mer än hälften av statsintäkterna.

I slutet av oktober tillkännagav ­Comibol – det statsägda gruvföretaget i Bolivia – att 10 000 av företagets 33 000 anställda gruvarbetare står ut­an jobb på grund av krisen på zinkmarknaden. Zink är Bolivias näst största exportvara och zinkpriset har fallit med 50 procent på några få veckor.
Det faktum att delar av regionen nu är mindre beroende av USA-marknaden innebär inte någon särskilt stor lättnad. Recessionen i Euro- pa och inbromsningen av den kinesi­ska ekonomin kommer att få omfattande konsekvenser för  Latinameri- ka. I fallet Mexiko och Centralameri­ka, som är helt och hållet beroende av USA-marknaden, kan effekterna bli katastrofala.
Krisen är en chock i förhållande till de tidigare förväntningar som väx­te fram under den ekonomiska återhämtningen 2003-2007.
I april i år uppgraderade Standard & Poor den brasilianska ekonomin. Landets kontinuerligt växande ekono­mi och skuldminskning citerades som två skäl för uppgraderingen.
I oktober hamnade emellertid den brasilianska aktiemarknaden återigen i fritt fall. Omkring 43 procent av de börsnoterade aktierna är knutna till råvarumarknaderna. Hela 35 procent av aktieägarna är utländska investera­re.
Kreditkollapsen har fått extrema konsekvenser för den privata konsumtionen och produktionen, och regeringsåtgärder för att få ekonomin på fötter igen har haft liten effekt.

I Argentina försökte president Cristina Kircher, i likhet med Brasiliens president Lula, att först förneka krisens verkningar. Men snart tvinga­des den argentinska regeringen att åt­erförstatliga det sociala trygghetssy- stemet, som privatiserades 1993. Cristina Kirchner använde antinyliberal retorik för att rättfärdiga åtgärden. Hon sa: ”Medan USA räddar banki­rer vill jag rädda arbetarna”.
Den huvudsakliga orsaken bakom denna Kirschners åtgärd var dock den växande skuldbördan och risken för att landet på nytt skulle tvingas ställa in betalningarna på sina lån, som för några år sedan. Men även efter att pensionsfonderna förstatligas kan den växande statsskulden leda till att betalningarna ställs in.
I Colombia kan man också se en del bisarra konsekvenser av den avreglerade kapitalismen och den internationella krisen – och en slags inhemsk version av subprimekrisen.
En våg av pyramidspel – som utlovade fördubbling av investerade pengar på sex månader – spred sig helt lagligt i landet under de föregåen- de åren.
Minskningen av BNP-tillväxten och det minskade inflödet av pengar från utlandsbolivianer fick de här pyramidspelen att rasa ihop som korthus. De i toppen av dem flydde utomlands med hundratals miljoner dollar. Konsekvenserna blev dramatiska.
Tusentals människor gick ut på gatorna och det blev upplopp i en del städer, sammanstötningar med polisen och åtminstone tre dödsfall.
Det är viktigt att understryka att kapitalismens förra ekonomiska kris under perioden från 1998 till 2002 var den huvudfaktor som öppnade upp för en ny våg av masskamp i regionen.
Många nya regeringar som utger sig för att vara antinyliberala har kommit till makten genom val sedan 1998.

De flesta av dessa regeringar har inte gått bortom vänsterretorik, med undantag för de i Venezuela, Bolivia och Ecuador, där radikaliseringen av massorna har knuffat regeringarna till åtgärder bortom deras egna avsikter.
I Venezuela och Bolivia har emellertid den revolutionära processen nått en kritisk fas.
I december 2007 led Chavez nederlag i en folkomröstning om förslaget till ny grundlag. Det var ett bak- slag och resultaten i lokalvalen den 23 november i år har öppnat nya möjligheter för högeroppositionen (se förra veckans Offensiv).
Till detta kommer att den rådande extrema polariseringen och återvändsgrändsläget i Bolivia gör framtiden extremt osäker för Moralesrege- ringen.

Den nya ekonomiska krisen kan emellertid också ge händelseutvecklingsen en knuff vänsterut – i likhet med tidigare.
Fernando Lugo, en tidigare biskop knuten till den vänsterinriktade befrielseteologin, valdes i år till president i Paraguay. För första gången på sex årtionden förlorade det högerinriktade Coloradopartiet regeringsmakten.
I El Salvador finns den påtagliga möjligheten att FMLN (Farabundo Martís Nationella Befrielsefront, en tidigare gerillarörelse), vinner presidentvalet i mars nästa år.
Ännu viktigare för Latinamerikas framtid är framväxten av nya massrörelser i Chile, vilket började med studenterna för två år sedan, en process som manifesterade sig själv i en strejk inom offentliga sektorn nyligen.

Utvecklingen i Ecuador
är ytterli- gare ett exempel som visar på massornas framryckning. Den nya konsti­tutionen, som stöddes av 64 procent i folkomröstningen i september förra året, representerar en del viktiga soci­ala framsteg jämfört med den föregående nyliberala konstitutionen som antogs 1998, men den innebär inte på långa vägar något avskaffande av marknadsekonomin och den har många begränsningar.
Den stora sociala rörelse som spelade en nyckelroll i den masskamp som har störtat åtminstone tre ecuadorianska presidenter sedan slutet på 1990-talet, CONAIE – en organisation för ursprungsbefolkningar – gav kritiskt stöd till den nya konstitutionen.
Efter folkomröstningen ställde regeringen in betalningen av delar av utlandsskulden.
Venezuelas framtid kommer att få en enorm effekt på hela regionen. En förlust av stöd från Venezuela kan bli katastrofalt för exempelvis Kuba. Fi­del Castros avgång öppnade vägen för en mer klart och tydligt kapitalismvänlig flygel av regimen.
Sedan nederlaget i folkomröstningen 2007 konfronteras Chavez med en mer komplicerad situation. Resultaten i de lokalval som nyligen hölls representerade inte någon början på en motoffensiv från ”chavismens” sida. Snarare tvärtom.
PSUV och Chavez allierade vann i 17 av 22 provinser. De förlorade emellertid några strategiskt viktiga positioner.
Oppositionen behöll makten i de två provinser den vann för fyra år sedan och vann i ytterligare tre nyckelprovinser. Ovanpå detta vann högern borgmästarposterna i huvudsta- den Caracas och landets näst största stad Maracaibo.
Ett annat bakslag för Chavez var förlusten av Petare, där nära en tredjedel av Caracas invånare bor, huvudsakligen i kåkstäder. Detta arbetar- klassdistrikt, en bastion för ”chavismen”, var en symbol för motståndet mot kuppen mot Chavez 2002.

Högern har ännu inget klart alternativ för att konfrontera Chavez. Men möjliga framtida högerutbrytningar ur den chavistiska rörelsen kan ge reaktionen ytterligare styrka.
Chavez har fortfarande en del politiska och sociala reserver att falla tillbaka på, men krisen gör det än mer akut att gå vidare och fördjupa den revolutionära processen. Begränsningarna för det som kallas ”socialism för det tjugoförsta århundradet” visar sig i det byråkratiska sätt som den chavistiska ledningen behandlar PSUV och arbetarrörelsen på, samtidigt som ett växande antal korrupta karriärister har gått in i den chavistis­ka rörelsen.
Byggandet av ett oberoende arbetarklassalternativ är avgörande för att den revolutionära processen ska kun­na gå framåt.
Under den senaste månaden har händelserna i Bolivia visat att arbetar­na och massrörelsen är den drivande kraften, men de har också visat på den fruktansvärda roll som ledare som Evo Morales (presidenten) har spelat.

I Bolivia denna höst har det funnits element i situationen som är jämförbara med situationen i Venezuela år 2002 – kuppförsöket mot Chavez och den massiva mobiliseringen med inslag av uppror emot detta kuppförsök.
I augusti vann Evo Morales en stor seger i förtroendeomröstningen. Mot bakgrund av ett 83-procentigt valdeltagande, vilket var fantastiskt stort, fick Morales 67 procent av rösterna.
Förutom det stora röstetalet i områden där MAS har starka fästen (La Paz, Oruro, Potosí) – där Morales fick omkring 83 procent av rösterna – var röstetalen för Morales i ”Media Lu­na”-området – där högern kontrollerar delstatsregeringarna – också på- tagligt höga: 52,5 procent i Pando, nästan 50 procent i Tarija och imponerande 40,75 procent i Santa Cruz.
Mot bakgrund av den stora segern i förtroendeomröstningen reagerade delar av massorna genom att trycka på regeringen för att agera för att definitivt besegra högern.
I likhet med händelser innan kuppen i Chile 1973 manade massorna under en jättedemonstration i La Paz  Morales att ta i med hårdhandskarna mot reaktionen.
Kontrarevolutionens piskrapp sat­te ny fart på den revolutionära processen.
Det som hände var en massreaktion mot dessa högerextrema attacker som genomfördes med separa­tistiska och rasistiska argument. Vägen till Santa Cruz blockerades av tusentals arbetare, ursprungsinvånare och bönder som kom från olika delar av landet. Vissa källor talar om omkring 20 000 människor som genomförde en folklig belägring av Santa Cruz och om över 40 000 eller 50 000 som marscherade i riktning mot staden.
Moralesregeringens inställning var emellertid att agera broms på rörelsen och förhindra revolutionä­ra aktioner.

Upptryckt mot väggen av massrörelsen hade högern inget alternativ till att börja förhandla med regeringen.
Förhandlingar som i slutändan medförde att regeringen gick med på att förändra konstitutionstexten på vissa nyckelområden.
Huvudförändringarna rörde jordreformer. Förslaget till en begränsning av hur mycket jord man får äga, som också kommer att bli föremål för en folkomröstning i januari, kommer inte att gälla aktuella jordegendomar och kommer därför inte att gälla retroaktivt. Detta var ett stort steg bakåt.
Förändringarna garanterar också giltigheten i de kontrakt som det statliga olje- och gasbolaget har slutit med transantionella företag och vissa eftergifter har gjorts ifråga om regional autonomi för ”Media Luna”-regi­onen.
Högern vann dessa eftergifter i en situation där den var uppressad mot väggen av massrörelsen, tack vare Morales vacklan.
Morales kompromisspolitik reser möjligheten att den bolivianska regeringen kan hamna i samma kritiska situation som Hugo Chavez för närva- rande befinner sig i.
Morales har fortfarande ett stort stöd. Det fanns emellertid ett utbrett missnöje bland de politiskt mest medvetna aktivisterna. Detta kan komma att bli basen för en mer kritisk och självständig arbetarrörelse.

Nästa allmänna val i Brasilien, år 2010, kommer att bli det första val sedan slutet på militärregimen på 1980-talet där den nuvarande presidenten Lula inte kommer att vara kandidat. Det är verkligen inte någon lätt uppgift att föra över Lulas popularitet till någon annan kandidat i hans ställe. Och det finns ingen given PT-kandidat som kan ersätta Lula. (PT är Lulas regerande socialdemokratiska parti).
Regeringen försöker desperat byg­ga upp ett alternativ. Huvudalternativet just nu är ministern Dilma Rous- sef, som är en tidigare stridbar vänsteraktivist under militärregimen som fängslades och torterades av militären. Sin bakgrund försöker hon använda för att ge sken av att vara en trovärdig vänsteraktivist för att konfrontera högeroppositionens favoritkandidat, José Serra, São Paulos gu- vernör.
I opinionsmätningarna ligger dock för närvarande Dilma efter Heloisa Helena från det nya vänsterpartiet P­SOL, i vilken Socialismo Revolucionario (CWI Brasilien) ingår.
I mitten av november ägde det första av tre seminarier rum i São Paulo, utlyst av de radikala gräsrotsorganisationer­na CONLUTAS, INTERSINDICAL och delar av MST (De jordlösas rörelse) för att diskutera kapitalismens nya läge och vänsterns uppgifter.
På detta seminarium togs det inte några särskilda beslut ifråga om en gemensam handlingsplan, men om dessa styrkor kan enas i handling un­der de kommande åren, liksom de gjorde under år 2007, kan det bli ett centrum för nya enade fackliga och sociala rörelser.
Lularegeringen försöker svara med både mer repression och åtgärder för att infoga fackföreningarna i sin apparat, till exempel genom att ge offentliga ekonomiska medel till de fackliga topparna. CONLUTAS, som är ett registrerat centralt fackförbund, var det enda fack som beslöt att inte ta emot pengarna.
Samtidigt trappas repressionen upp mot de mest stridbara fackliga aktivisterna och också mot elementen av gangstervälde inom facket.

Regeringen har också försökt o­lagligförklara ett av de mest traditionellt vänsterinriktade facken sedan militärregimen – ANDES, universitetslärarnas fack – i syfte att öppna vägen för dess ersättande med ett an­nat, regeringsvänligt fack.
Det har också ägt rum starka attacker på MST och andra rörelser för jordlösa.
I oktober i år ställde PSOL upp för första gången i kommunalval.
PSOL fick bra röstetal i några viktiga delstatshuvudstäder och städer, men allmänt sett lyckades partiet bara nätt och jämnt överleva i valet.
Partiet fick lite drygt 20 kommunfullmäktigeledamöter invalda.
För första gången sedan partiets grundande ingick det i officiella valal­lianser med små borgerliga partier.
I mer än 30 städer byggde PSOL valallianser med många ”inlejda” borgerliga partier, men också med det gröna partiet i Porto Alegre, det så kallade Brasilianska socialistpartiet i Macapá i norr och på andra orter.
Under valrörelsens gång accepterade också partiavdelningen i Porto Alegre ett erbjudande på omkring 50 000 dollar (400 000 kronor) från ett stort brasilianskt privat stålföretag – Gerdau – till ekonomiskt stöd för Luciana Genros valkampanj.

Socialismo Revolucionário agerade emot detta genom ett öppet brev till partimedlemmarna i namn av det oppositionella vänsterblocket vi ­bildat tillsammans med andra socialistiska organisationer, som fick en del publicitet i nationella media.
Huvudtesen från den rådande majoriteten inom PSOL är emellertid att det är nödvändigt att bygga ytterligare allianser, inklusive med borgerliga partier, fram till valet 2010.
Heloísa Helena hotar med att inte ställa upp som presidentkandidat om parti­et inte bildar en bredare allians. (Hon ställde upp som kandidat för valet till stadsfullmäktige i Maceió, delstaten Alagoas huvudstad, och lyckades bli den fullmäktigekandidat som fick det bästa röststödet i hela landet.)
Vi i Socialismo Revolucionário an- ser emellertid fortfarande att PSOL kan upprätthålla sin ställning som ett generellt vänsteralternativ i landet och att partiet kan växa i framtiden, på grund av krisens effekter.
Därför måste vi stanna kvar inom och runtomkring partiet och kämpa för ett verkligt socialistiskt alternativ.

André Ferrari
Socialismo Revolucionário
(CWI Brasilien)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!