Alexis Tsipras har tagit Syriza allt längre åt höger. Men en massiv mobilisering underifrån kan pressa Syriza till att genomföra en radikal politik.
Strax innan årsskiftet kom beskedet om att det blir nyval i Grekland den 25 januari. Rädslan för att nyvalet ska resultera i en seger för vänsterpartiet Syriza har sänt kalla kårar längs ryggraden på Europas maktelit. Euron har rasat till sin lägsta nivå gentemot dollarn sedan 2006 och de så kallade marknaderna fruktar en ny dramatisk vändning i eurokrisen efter att de grekiska väljarna har sagt sitt.
I de senaste opinionsundersökningarna leder Syriza. Marginalerna till det näst största partiet, det regerande högerpartiet Ny demokrati, är mellan 3 och 6 procentenheter. Skulle Syriza bli det största partiet i valet får de dessutom 50 tilläggsmandat av totalt 300 i parlamentet.
Även om Syriza har gått stadigt högerut ju närmare makten partiet har kommit skulle en Syrizaregering ses som ett politiskt genombrott för landets arbetare efter år av åtstramningar och bakslag. Det är alltså inte partiets ledning som kapitalisterna och EU-pamparna fruktar utan följderna av en ny Syrizaregering. Det är skälet till varför Europas toppar nu gör allt för att förhindra ett regeringsskifte i Grekland.
”Eurokrisen går nu in i en ny, mycket farlig fas, och återigen är Grekland i centrum”, skrev den brittiska tidningen The Economist den 29 december i sin kommentar till att regeringen utlyst nyval och hänvisade till raset på Atenbörsen och att finansmarknaderna omedelbart straffade landet med kraftigt höjda räntor (årshögsta) på landets tioåriga statsobligationer.
”Anledningen till denna kollektiva nervositet är de opinionsmätningar som pekar mot en seger för Syriza, ett vänsterparti som leds av Alexis Tsipras. Även om Tsipras säger att han vill att Grekland håller fast vid euron har han sagt sig vilja överge flera av krislånens villkor. Istället för fortsatt åtstramningspolitik har Syriza uttalat sig för en höjning av såväl minimilöner som offentliga utgifter samt eftersträvar en omförhandling av lånevillkoren. Ett sådant program gör, för att uttrycka det milt, att Greklands sits i den gemensamma valutan blir väldigt obekväm”, skrev The Economist vidare.
Det dröjde bara några dagar innan den tyska regeringen återaktualiserade frågan om att Grekland måste lämna euron om den nya regeringen inte är beredd att underordna sig Trojkans – EU, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafondens (IMF) – diktat.
Denna oblyga politiska utpressning för att påverka valutgången syftar till att ”de familjära ansikten ska bli kvar vid makten”, som EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker uttryckte med sedvanlig arrogans och förakt mot grundläggande demokratiska rättigheter.
Den tyska regeringen hävdar numera att till skillnad från 2012 skulle ett grekiskt utträde ur euron inte skapa några ”dominoeffekter”. Men det är mest ett utslag av önsketänkande.
Inte heller handlar det enbart om de ekonomiska effekterna, vilka kan bli nog så allvarliga, utan kanske i än högre grad de politiska effekterna av ett sådant scenario och
det exempel som det skulle sätta.
Eurozonen är i mångt och mycket svagare idag än för dryga två år sedan, då ECB-chefen Mario Draghi, med stöd av EU-regeringarna, fastslog att man ”skulle göra allt för att rädda euron”. Sedan dess har ECB:s billiga krediter och stödköp förhindrat en ny akut kris, men den utlovade återhämtningen har låtit vänta på sig (eurozonens ekonomi växer i bästa fall med magra 1 procent i år, enligt ECB) och nu står Europa på randen till en deflationskris.
Till skillnad från då sviktar numera även eurozonens största ekonomier Tyskland, Frankrike och Italien, särskilt de två sistnämnda länderna. Den politiska krisen har fördjupats och de etablerade partiernas ställning har kraftigt försvagats runt om i Europa, samtidigt som den sociala krisen har nått epidemiska nivåer.
Oavsett valutgången i Grekland väntar nya eurokriser i år och i Spanien kan parlamentsvalet, som måste äga rum innan årets utgång, resultera i att det nya partiet Podemos hamnar i regeringsställning, vilket kommer att upplevas som en seger över åtstramningspolitiken.
En ”Grexit” (att Grekland lämnar/kastas ut ur eurozonen) är inget som kapitalisterna och EU:s toppar önskar. Men icke desto mindre kan det bli ett möjligt scenario om nyvalet resulterar i att Syriza bildar
regering, som under trycket av massornas kamp och förväntningar tvingas vidta åtgärder som går betydligt längre än vad partiets ledning har tänkt sig.
Efter sex år av oemotsvarad kris och umbäranden samt efter att massorna har misslyckats med att stoppa lavinen av attacker trots en heroisk kamp finns det enorma förväntningar på att valet ska bli början på en förändring till det bättre.
Sedan krisen inleddes 2008 har över en miljon jobb försvunnit och arbetslösheten har stigit från dryga 7 procent till 25 procent i Grekland. Nästan hälften av dagens (officiellt) 1,3 miljoner arbetslösa har varit utan jobb i mer än två år. Ekonomin har krympt med en fjärdedel sedan krisen slog till och efter att Trojkan tog över landets styre 2010 följde den moderna historiens värsta åtstramning.
Utbildning, sjuk- och hälsovård har raserats. Lönerna har sjunkit med en tredjedel och de redan magra pensionerna har sänkts med uppemot 40 procent.
Hälften av befolkningen lever idag i fattigdom eller på gränsen till fattigdom.
Landets skulder kan inte betalas. Trots alla nedskärningar och en liten skuldavskrivning har statsskulden vuxit från 120 procent till 170 procent av BNP på bara några års tid.
Vad som har hänt under Trojkan är att lånen till de europeiska bankerna har tagits över av ECB och de europeiska regeringarna, som nu kräver att de ska återbetalas med ränta. I år kostar avbetalningarna på lånen lika mycket som årslönerna för Greklands samtliga statsanställda. Antingen måste EU-regeringarna gå med på skuldavskrivning och nya lånevillkor eller så kommer en möjlig Syrizaregering att till sist tvingas ställa in betalningarna (statsbankrutt). Det i sin tur betyder att Grekland inte längre blir kvar i euroområdet.
Den styrande regeringskoalitionen mellan Ny Demokrati och exsocialdemokratiska PASOK, som på 1980-talet kunde få stöd av nära hälften av väljarna men som idag kämpar för att nå över 3-procentsspärren, har inte varit främmande att använda lagar från militärjuntans tid (1967-74) mot strejkande arbetare.
Efter att regeringen stängde det statliga tv- och radiobolaget ERT i juni 2013 lät man ersätta public service med en propagandaapparat (NERIT) underställd finansdepartementet och med tillfälligt anställda på tvåmånaderskontrakt och helt utan fackliga rättigheter. Det exemplet ensamt ger en bild av hur åtstramningspolitiken oundvikligen hamnar på kollisionskurs med de mest grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna.
Det är mot denna bakgrund som arbetare och unga i detta extremt klasspolariserade val kommer att rösta på Syriza. Alternativet är ytterligare fyra år med Trojkan och dess regering.
Xekinima (CWI i Grekland) uppmanar till en röst på Syriza. Detta trots att ledningen har gått åt höger, blivit mer intolerant mot den interna vänsteropposition som Xekinima är en del av och att partiet inte har en beredskap för att möta den oerhörda press som kapitalisterna och ”marknaderna” kommer att sätta på en Syrizaregering. Dagens försök att tämja en sådan regering ger en förvarning om vad som väntar i form av framtida sabotage, hot och bestraffningar om Syriza gör allvar av att börja genomföra sina vallöften.
Därför uppmanar Xekinima den socialistiska vänstern att förenas i gemensam kamp för att en Syrizaregering ska tvingas genomföra socialistiska åtgärder. I annat fall väntar svek och reträtter och partiet kommer att gå samma öde till mötes som PASOK gjorde efter 1981, men Syrizas förfall och urartning kommer att ta betydligt kortare tid.
Om inte en Syrizaregering är beredd att svara kapitalismens utpressning med en socialistisk politik och massmobiliserar för omedelbar skuldavskrivning, kapitalkontroll och ett förstatligande av banker och storföretag i kombination med vädjanden om aktivt stöd från Europas arbetare kommer en historisk möjlighet att gå förlorad och i den besvikelse som följer kommer reaktionens krafter att vädra morgonluft.
Det skulle vara ett allvarligt nederlag inte bara för Syriza, utan även för den socialistiska vänstern, kamprörelserna och för det grekiska samhället i dess helhet. ■
