Den förkrossande segern för Barack Obama i det amerikanska presidentvalet och de stora framgångarna för demokraterna i senaten och representanthuset markerar en vändpunkt för USA. I skrivande stund verkar det som att Obama har fått mer än 52,3 % i folkomröstningen och mer än 62 miljoner röster. Det ökade valdeltagandet – vilket i skrivande stund beräknas ha nått 64 % – och den dramatiska ökningen i registrering och röster från afroamerikaner, latinos och unga människor representerar ett förkrossande fördömande av Bush och de nykonservativa, likväl som ett generellt om än osammanhängande krav på ”förändring” bland massorna i USA.När det började dra ihop sig till val så indikerade opinionsmätningar att mer än 90 % av befolkningen ansåg att Bush gjorde ett ”dåligt jobb” och 80 % ansåg att landet är på fel spår. Bakslaget mot Bushregimen och effekterna av den ekonomiska krisen har skapat en stor politisering i USA, vilket reflekteras i detta val. Obamas enorma valmöten med tiotusentals deltagare under kampanjens gång och de mer än 250 000 deltagarna på segermötet i Chicago indikerar den massiva polariseringen och de höga förväntningarna som har utvecklats under kampanjens gång.
I skrivande stund är de slutliga resultaten inte kontrollräknade, men det står klart att Obama har vunnit en stor seger bland viktiga delar av befolkningen. Bland unga väljare ledde Obama med 69 % mot 31 % för McCain. Bland förstagångsväljare fick Obama 69 % mot 30 % för McCain. Den enda åldersgrupp där Obama låg efter var bland dem över 60 års ålder.
Under kampanjens gång framhävdes frågan om ras som en viktig fråga, vilket den också är, speciellt i USA på grund av dess rasistiska historia. Även om rasism fortfarande existerar så var Obamas seger möjlig på grund av att den överbryggade etniska gränser. Föga förvånande röstade 95 % av afroamerikanerna på Obama. Bland lations stödde 63 % honom. Bland vita fick han 43 %. Men detta berättar inte hela historien, då siffran är mer jämt fördelad bland vita arbetare.
McCains stöd kom i överväldigande hög grad från småstäder och från landsbygden medan Obama fick 71 % av rösterna i storstäderna, 59 % i de mindre städerna och 50 % i förorterna. Den avgörande faktorn i detta val var den massiva klasspolarisering som har ägt rum i USA under de senaste åren. Även om en röst på Obama och demokraterna, som också fortsättningsvis är ett kapitalistiskt parti, inte är en medveten klassröst, så indikerar det den avgrund som har öppnats upp och det bittra hatet som har utvecklats mot de rika, speciellt mot bankirer och finansmän.
Irakkrigets blödande sår är en fortsatt viktig fråga, men allteftersom den ekonomiska krisen har utvecklats så har den fått företräde framför frågan om kriget i folks medvetanden. I vissa opinionsundersökningar ansåg 10 % att Irakkriget var den viktigaste frågan. Detta representerar en viktig förändring som har ägt rum under de senaste månaderna. Hur som helst kommer Irakkriget dock att fortsätta att vara en viktig fråga för människor och för Obamas presidentskap.
Under valkampanjen har tiotusentals människor dragits in kampanjarbetet för Obama. I USA och Europa har kapitalistiska kommentatorer argumenterat för att kampanjaktiviteter och aktivister hör till det förflutna. TV-reklam och media är allt som behövs för politik i modern tid, påstod de. Båda de kapitalistiska partierna, republikanerna och demokraterna, har varit valmaskiner med få aktivister på basplanet i dess verkliga mening. Mobiliseringen av tiotusentals till aktiviteter under denna kampanj illustrerar dock hur människor snabbt kan bli politiskt aktiva när de finner att det handlar om en verklig kamp för att försvara sina intressen. Det är slående hur snabbt dessa skikt drogs in i aktiviteter för Obama. Även om TV-reklam och så vidare användes av Obama, så är det av stor betydelse att massmöten, arbetsplatsmöten, dörrknackningar och användandet av bloggar och Internet var viktiga särdrag i hans kampanj. Ur detta kan man dra viktiga lärdomar för framtiden för USA och andra länder när ett nytt genuint vänster- eller arbetarparti växer fram.
Det beräknas att mellan 120 och 130 miljoner har röstat i det här valet, vilket innebär att det proportionellt sett är fråga om det högsta valdeltagandet sedan kvinnor fick rösträtt i USA 1920. Människor köade i timmar för att få lägga sina röster, bilder som påminde om det första valet i Sydafrika efter apartheid. I synnerhet för afroamerikaner är Obamas seger lika betydelsefull som Evo Morales seger var för ursprungsbefolkningen i Bolivia.
”Socialism” tillbaka på dagordningen
Ett annat viktigt inslag i valet och under den ekonomiska krisen har varit att frågan om ”socialism” har återinförts i den politiska debatten i USA för första gången på årtionden. Ironiskt nog gjordes detta av den republikanska högern, även i kongressen. De tog upp det först när räddningspaketet hade tillkännagivits. Sedan anklagades Obama för att vara ”socialist” eller till och med ”kommunist” av republikanerna. Varken Obama eller demokraterna är socialister och de försvarar båda kapitalismen. Men olika händelser och den republikanska högern har oavsiktligt lagt frågan om socialism tillbaka på bordet för diskussion. Tyvärr så fanns det inget starkt vänster- eller arbetarparti som hade kunnat ta vara på detta. Frågan kommer emellertid att åter komma upp till debatt och diskussion ifråga om vägen framåt under de kommande månaderna och åren, bland arbetare och unga, när kapitalismen fortsätter vara på nedgång och då effekterna av krisen slår till.
Obamas seger representerar ett fortsatt ideologiskt nederlag för de nykonservativa och har väckt en enorm entusiasm, inte bara i USA utan också internationellt. Människor i Västeuropa, och speciellt i Asien, Afrika och Latinamerika i synnerhet, ser på denna seger med stort hopp och höga förväntningar.
Den avgörande frågan som följer på Obamas seger i valet är: Vilken politik kommer hans nya administration att introducera? Kommer hans program och politik klara av att tillfredsställa hoppen och förväntningarna som har väckts bland miljoner till följd av hans seger?
Höga förväntningar – kommer Obama att leverera?
Obama kommer till makten mot bakgrund av den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Den har redan en förödande effekt på miljoner människors liv runtom i USA. Internationellt är USA imperialismen fortsatt fastkört i två krig – Irak- och Afghanistankrigen.
Kravet på förändring kan tvinga Obama till att introducera vissa reformer till exempel inom sjukvården och hjälp till dem som hotas av vräkning från sina hem till följd av den finansiella härdsmältan. De som röstade på Obama kommer också att kräva att han tar steg för att dra tillbaka trupperna från Irak. Om han inte gör detta så kan de enorma förhoppningarna och förväntningarna på honom snabbt avdunsta. Men införandet av några tillfälliga eftergifter kommer inte att vara nog för att lösa den förödande kris som håller på att utvecklas. Ett genuint program för offentliga jobb, i en situation av en djupnande recession och massarbetslöshet, kommer att behövas. Det behövs kamp för att stoppa vräkningarna av människor som inte klarar av betalningarna på sina lån.
Bush avslog ett räddningspaket för bilindustrin. I och med det döms tusentals arbetare och deras familjer till att lida av arbetslöshetens fasor. Istället för att lösa ut storföretagen och deras direktörer så borde de nationaliseras och kompensation borde utbetalas endast till små aktieägare på basis av bevisade behov och de måste ställas under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Arbetare och de som röstade på Obama måste kämpa för detta och andra krav för att bekämpa recessionens effekter. Kapitalismens fördjupade ekonomiska kris kommer inte att tillåta Obama att tillfredsställa sina väljares krav och behov. Han kommer inte till makten vid samma skede av den ekonomiska cykeln som Franklin D Roosevelt gjorde på 1930-talet. Roosevelt tillträdde presidentposten 1933 och introducerade ”the New Deal” just som nedgången efter 1929 års krasch var på sin lägsta nivå och ekonomin hade börjat ta sig ur den. ”New Deal” introducerade några minimala åtgärder som nyttjades av fackföreningarna. Men det var frågan om ”tillkännagivna reformer” och betydde inte några bestående förbättringar för massan av arbetarklassen.
Obama kommer till makten i början av recessionens inledning. Under sitt segertal bad Obama alla amerikaner – rika och fattiga, republikaner och demokrater – att stå eniga tillsammans. Men hur är det möjligt att ha ”klassenighet” mellan rika och fattiga just under den tid då kapitalisterna försöker lägga alla krisens bördor på arbetare och deras familjer? En ”regnbågsadministration”, som inkluderar republikaner som Colin Powell, övervägs också.
Dessutom har Obama när det gäller utrikespolitiken gjort klart att den förödande militära interventionen i Afghanistan kommer att trappas upp, med hotet om ytterligare räder i Pakistan. Demokratiska kongressledamöter kräver också att Storbritannien trappar upp sin närvaro i Afghanistan. Detta kommer inte att förhindra det oundvikliga nederlaget för USA:s styrkor i sådana katastrofala interventioner.
Detta val öppna upp en ny era av kamp i USA. En era som kommer att visa på behovet av att bygga ett nytt politiskt parti som kämpar för att försvara arbetare och som utmanar kapitalismen. Ett parti som erbjuder ett verkligt socialistiskt alternativ till kapitalismen.
Tony Saunois
