Occupy födde ett annat USA

2012-09-12 14:42:01




Det har gått ett drygt år sedan Occupy drog fram över först USA och sedan världen. Samtidigt rustar USA:s två partier inför presidentvalet i november.

Occupy, som i USA spreds till hundratals städer, hade stöd av miljontals amerikaner med 10 000-tals ute på gatorna och i de ockupationer, demonstrationer och olika typer av protester som organiserades under parollen ”We are the 99 %”.
Den amerikanska ­Occupyrörelsen lyckades med det som den europeiska i stort misslyckades med – att organisera arbetarklassen och dra fackföreningarna till sig.
De amerikanska facken mobiliserade tusentals av sina medlemmar till Occupys demonstrationer. När ledningen inte erbjöd någon kamp gick många av fackens gräsrötter in i Occupy och tack vare detta kunde man organisera flera stora fackliga strider som generalstrejken i ­Oakland i november 2010 och stängningen av flertalet hamnar på västkusten i december samma år.

I ett pressmeddelande från ILWU (ett fackförbund som organiserar bland annat hamnarbetare och har över 60 lokalorganisationer utmed västkusten) daterat februari 2012,  konstaterar en företrädare att ­”Detta är en seger för Occupy i sitt engagemang i att tvinga fram förhandlingar. Missta er inte – solidariteten och samarbetet mellan Occupyrörelsen och hamnarbetarna var det som vann detta kontrakt”.
Occupyrörelsen hade emellertid också sina politiska brister, trots sin attraktionskraft.
Många i rörelsen vägrade att ­ställa upp bakom formulerade krav och en konkret plattform. Skulle man enas kring tydliga dagskrav skulle utan tvekan fler vilja engagera sig aktivt i rörelsen.
Konkreta krav gentemot de banker man riktade sina protester mot, som till exempel ett stopp på utmätningar av belånade hus, skulle hjälpa till att lyfta medvetenheten bland aktivisterna och föra rörelsen framåt med eskalerande aktioner, istället för upprepade symboliska protester med ett allt större fokus på tältockupationerna och deras upprätthållande.

Det som Occupy främst har gett upphov till är medvetenheten om den styrka som unga och arbetare besitter om de organiserar sig occh agerar kollektivt. För tusentals var Occupy första gången som de deltagit aktivt i politisk verksamhet, och minnet av de framgångar som Occu­py fick försvinner inte i första taget.
Rörelsen har också fortsatt med mer riktad verksamhet, som till exempel Occupy Homes i Minneapolis, där man med stor framgång har förhindrat flera familjers vräkning efter att banker velat utmäta deras hus.
Enligt en opinionsundersökning gjord av Real Clear Politics har Obama nu en liten ledning över ­Romney, 47,0 mot 46,3 procent. Detta trots att Demokraterna för bara en knapp vecka sedan avslutade sitt tungt mediaövervakade konvent.
Gallups undersökning visar en större skillnad: 48 procent mot Mitt Romneys 45. Det amerikanska tvåpartisystemet ställer två kandidater mot varandra, som båda represente­rar storföretagen och de redan rikas intressen.
På såväl federal nivå som i delstaterna hittar man många exempel på den svekfulla roll som Obamas demokratiska parti spelar.

I delstaten Wisconsin uppstod i början av året en stor rörelse mot den republikanska guvernören Scott Walker, efter att han lanserat omfattande attacker mot offentliganställda, bland annat sjuprocentiga lönesänkningar och ett förbud mot att teckna kollektivavtal. Endast tack vare Demokratiska partiets politiker och att de hade fackledningen i ledband, kunde rörelsen slås ned.
Demokraterna använde all sin en­ergi till att avleda kampen i en förtro­endeomröstning till stöd för sin egen kandidat och det enda de erbjöd aktivisterna i rörelsen var platser som valarbetare.
Walker var den tredje ­guvernören i amerikansk historia att ge upphov till en förtroendeomröstning, men han blev också den förste att vinna en sådan och dessutom med en större marginal än när han först tillsattes.
Tom Barrett, Demokraternas kandidat i Wisconsin, hade själv använt Walkers antifackliga lagar för att pressa fram eftergifter från de kommunanställda under sin tid som borgmästare i Milwaukee. Hans valkampanj saknade alternativ till Republikanernas politik. Han vände istället ryggen åt aktivisterna när han lovade att inte höja skatten för storföretag och de rika.
Jämförelsen mellan Barret och Walker kan lätt lyftas till en jämförel­se mellan Barack Obama och Mitt Romney. Utrikespolitiskt har ­Obama visat samma klass som George W Bush, med satsningarna på trupper i Afghanistan. Denna linje delas av Romney, med den skillnaden att han vill ge de militära befälhavarna mer inflytande i frågan och även öppna upp för en truppnärvaro efter 2014, då Obama sagt att de amerikanska trupperna ska lämna Afghanistan.
Obamas sjukvårdsreform lämnar 30 miljoner människor utan försäkring och har helt misslyckats med det uttalade målet att upprätta ”universell sjukvård”.
Den debatt som har blossat upp efter att Obama uttalat sitt stöd till samkönade äktenskap, saknar proportioner och döljer de verkliga förhållandena. Obamas uttalande är progressivt i sig – han är den första president som tar detta ställningstagande. En viktig fråga att besvara är var Demokraterna har befunnit sig i hbt-kampen.

En undersökning som gjordes 2004 av Pew Poll, visade att 60 procent av de tillfrågade var emot samkönade äktenskap. I maj i år hade siffrorna sjunkit till 43 procent. Samtidigt ­visar en Gallupundersökning från samma månad att oberoende väljare stödjer samkönade äktenskap med en marginal på 17 procent.
Demokraterna har följt opinionen, snarare än lett den. Det är hbt-aktivisters arbete som står för framgångarna.
Det organiserades till exempel en jättestor demonstration med 150 000 personer i Washington förra året med krav på lika rättigheter oavsett ­sexuell orientering. Kampen har lyfts till en nivå som gör att den kan jämföras med den kamp som medborgarrätts­rörelsen bedrev för de svartas rättig­heter under 1960-talet.
Och debatten har tvingat ­Romney fram i ljuset, som återigen har avslöjats som en ärkekonservativ och homofob politiker.

Både Republikanerna och Demo­kraterna är storföretagens representanter. Ett alternativ till kapitalisternas partier måste börja diskuteras och byggas.
Barack Obamas valkampanj drog, enligt Dagens Nyheter den 10 september, in motsvarande nästan 800 miljoner kronor i donationer under augusti månad. Dessa pengar kommer inte till största delen från arbetande, fattiga amerikaner utan från företag och lobbygrupper.

De rörelser som under det ­senaste året har blossat upp som Occupy, de fackliga strejkerna och ockupationerna samt rörelsen i Wisconsin, borde presentera egna oberoende kandi­dater som representerar arbetarklassen.
Att en socialistisk kandidat kan vinna stöd visar Socialist Alternative (CWI:s sympatisörer i USA) som ställde upp med Kshama Sawant som kandidat i valet till delstaten Wash­ingtons representanthus i augusti. Hon vann nära 9 procent av rösterna i sitt valdistrikt i Seattle.
Nu kandiderar Kshama Sawant i det delsatsval som hålls samtidigt med presidentvalet i november.
Stefan Berg

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!