Sossarnas högerkurs blir allt tydligare.
Dagens Industris spektakulära uppgifter om att regeringen skulle vara beredd att göra upp med Moderaterna och Liberalerna om kvalitetskrav istället för begränsade vinster i skola, vård och omsorg stämmer inte. Det var såväl finansminister Magdalena Andersson och civilminister Ardalan Shekarabi som Moderaternas talesperson Ulf Kristersson snabba med att dementera under Socialdemokraternas torsdag i Almedalen.
–Det är med Vänsterpartiet vi förhandlar i den frågan, hävdade Magdalena Andersson, samtidigt som både hon och Shekarabi bekräftar att man har diskuterat frågan med Allianspartierna.
Ändå råder fortsatt minst sagt stor oklarhet i denna fråga. Enligt finansministern fortsätter regeringen att förhandla med Vänsterpartiet om ett förslag på basis av vinstutredaren Ilmar Reepalus förslag om ett vinsttak, vilket också är ett villkor för V:s stöd inför höstens budget. Ett sådant förslag kan också komma att baxas fram som en sista suck i samarbetet med V. Men efter höstens budget följer en valrörelse, där Stefan Löfven uppenbarligen vill skaka av sig beroendet av V och ta sikte mot att underlätta den spräckta Allians och möjliga koalition över blockgränsen med Liberalerna och Centern som han länge har drömt om – vilket knappast är möjligt utan att i så fall tona ned vinstfrågan.
Men samtidigt kan nästa års val efter det senaste årets reaktionära Socialdemokratiska triangulering av SD:s flyktingstopp och storsatsningar på att överträffa högeralliansen om allt från fler poliser och hårdare straff till militär upprustning komma att handla om delvis andra frågor. I Almedalen såg sig inte bara Jonas Sjöstedt utan så gott som samtliga partier, inklusive SD, tvungna att rikta blickarna mot en del av de uppenbara bristerna i sjukvården, äldreomsorgen och skolan.
För första gången på mycket länge tog till och med partier som Liberalerna och Centern ordet klassklyftor i sin mun.
– Det är ett nytt klassamhälle som håller på att byggas. Vi får aldrig acceptera att Sverige delas. Socialt och regionalt, mellan olika orter, mellan människor, sade till och med Centerledaren Annie Lööf.
Som Aftonbladets Anders Lindberg påpekat är det inte längre lika lätt för en gammal ”betongliberal” som Jan Björklund när alla andra har utrustat sig med större batonger. Så talade även Björklund istället om att klyftorna måste minska och jämlikheten öka för att fler ska kunna göra ”klassresor” som han själv. Ingen av Löfvens drömpartner i L eller C har dock några som helst förslag i en sådan riktning. För dem ska ”klyftorna bekämpas” med en ännu osäkrare arbetsmarknad som enkla jobb till lägre löner och i Centerns fall även med borttagen LAS (Lagen om anställningsskydd) i alla företag med mindre än 50 anställda.
Den socialdemokratiska finansministern Magdalena Andersson höll ett retoriskt skickligt tal som började med hennes minnen av östtyska demokratiprotester och svenska sommarjobb i en svunnen äldreomsorg, där personalen hade tid med sina gamla. Det fortsatte med känsloladdade markeringar mot sexuellt förtryck och högerextremism.
Kulmen i hennes tal till välfärdens lov, förutsatt disciplin i statsfinanserna, kom med ett löfte om att under nästa mandatperiod förstärka välfärden med 20 miljarder kronor. Det lät för ett ögonblick imponerande, till dess att hon tvingades medge att detta bara syftade till att garantera en oförändrad standard i ett Sverige där både de unga under 20 och de gamla över 75 års ålder blir betydligt fler – även om hon hoppades kunna utlova mer under valåret. Därmed devalverades dock i ett slag hennes önskemål om en äldreomsorg där personalen ges tid att ge guldkant på de gamlas tillvaro.
Enligt Sveriges Kommuner och Landsting krävs 40 miljarder kronor för oförändrad standard när det gäller skola, vård och omsorg – enligt Riksrevisionen 50 miljarder. Till detta kommer att många miljarder ska satsas till poliser och en vansinnig militär upprustning.
Vad som heller inte kan döljas länge till är att mycket stora investeringar måste göras i bostäder, klimatomställning och en upprustad infrastruktur av allt från järnvägar till VA-system.
Vi står inför ett val där förhoppningsvis de centrala frågorna om välfärd och skenande klassklyftor inte längre kan sopas under mattan, trots bristen på partier med något tillnärmelsevis tillräckligt program i dessa frågor.
Att Sverige slits isär mellan fattiga och de rika, som på alla sätt gynnas av den förda skatte-, privatiserings- och fördelningspolitiken, är ett faktum som också skulle kunna ge ett annat sorts Vänsterparti ett uppsving i nästa års val. Men detta förutsätter att partiet inte längre nöjer sig med smulor från Socialdemokraternas bord, utan öppnar sig för en grundläggande antikapitalistisk och socialistisk systemkritik och visar sig berett att öppna sina dörrar för nya skikt av vänstersinnade unga och arbetare. ■
