Media och de styrande Väst försöker framställa president Bashar al-Assad som en ”evig fiende”. På motsvarande sätt finns det faktiskt folk inom vänstern i Väst som försöker beskriva Assad som någon sorts ”antiimperialist”. Men trots konflikter och hård retorik har regimen i Syrien länge betraktats av Västimperialismen och Israel som en stabiliserande faktor i regionen. Assad har parallellt anpassat sin ekonomiska politik till nyliberalismens privatiseringar. I USA:s krig mot Irak 1991 deltog Syrien i den amerikanska alliansen.Om det kommer till väpnade strider eller ett krig, är det inte för att USA-imperialismen försvarar demokrati. Det gör så klart inte heller diktatoriska regimer som Saudiarabien och Qatar, eller den allt mer auktoritära regeringen i Turkiet.
Men det är inte heller så att Syrien under Assad skulle stå på de arabiska massornas sida mot imperialismen. Assads trupper har under det senaste året fått allt mer blod på sina händer. Fredliga demonstranter har slagits ned och hela bostadsområden har bombats sönder.
Socialister är motståndare till all inblandning från Västimperialismen och dess allierade, som Qatar. Det betyder inte stöd till Bashar al-Assad. Men att kämpa emot hotet om en militär invasion är en förutsättning för att kunna skapa en rörelse som störtar regimen.
Protesterna i Syrien inspirerades av revolutionerna i Egypten och Tunisien. Liksom där, började de med fredliga demonstrationer för sociala krav – mot arbetslöshet och prisökningar, brist på bostäder och el m m. Detta var protester som skrämde makthavare i Väst och även i Israel lika mycket som de andra revolutionerna.
Men till skillnad från Tunisien och Egypten fanns inga fackföreningar eller strejktraditioner. Arbetarnas organisering och strejker var avgörande i båda dessa länder.
Regimen hade också dragit lärdomar från de andra länderna och svarade snabbt. Protesterna lyckades inte upprätta ett Tahrirtorg eller motsvarande protestcentrum. De nådde som längst till huvudstaden Damaskus utkanter.
Desperation och hopp om en snabb seger ledde till beväpning som förstärktes av att soldater deserterade och bildade rebellgrupper som kallades ”Fria Syriska Armén”. I exil bildades ett ”övergångsråd” efter modell från Libyen, men med ännu mindre förankring inne i landet än sin förebild.
Men i en militär konflikt är regimen i Damaskus helt överlägsen rebellerna. I landets största stad, Homs, har militärens artilleri lagt hela bostadsområden i ruiner. Parallellt har repressionen trappats upp. Väpnade paramilitära grupper på regimens sida, shabbiha, agerar allt mer på egen hand.
Religiösa och andra motsättningar uppmuntras.
Propagandan i den statliga tv:n har framställt protesterna som organiserade av Väst eller islamister. Medan de första protesterna organiserades tillsammans, har splittringen ökat under de senaste månaderna mellan sunnimuslimer, kristna och alawiter (Assadregimens traditionella bas, som står närmare shiiterna).
Oppositionen har splittrats och många som deltagit i protesterna har dragit sig undan. Den internationella kapitalistiska organisationen Crisis Group skriver i sin senaste rapport:
”I vissa delar av landet tar sig protesterna en allt mer sekteristisk ton; en prominent oppositionsledare i Homs… fångades på video där han deltar i talkörer för ’utrotning av alawiterna’. Sekteristisk intolerans ökar överallt, och civila konflikter sprids från centrala Syrien till platser som Damaskus utkanter där ett mönster av kommunalistiska mord har uppmärksammats. Samtidigt har fundamentalismen spridit sig medan konflikten blivit allt mer desperat och dödlig, omvärlden tittar på och militanta islamistiska aktörer utomlands spelar en central roll i att stödja oppositionen.”
Denna utveckling har skrämt bort ”många av oppositionens anhängare, antingen medelklass och minoriteter eller progressiva aktivister. En del av dess svårvunna framgångar i att överkomma sociala, ideologiska och kommunalistiska sprickor har rivits upp”.
De väpnade grupperna har
av allt att döma isolerats från befolkningen.
Den officiella oppositionen i exil saknar stöd inne i landet men propagerar frenetiskt för ett militärt ingripande. Det gör även regimen i Qatar, som spelade en avgörande roll i imperialismens militära ingripande i Libyen. Turkiets regering, som tidigare var nära vänner med Assad, har talat om att upprätta en ”korridor” eller ”zon” inne i Syrien.
Två möten med ”Syriens vänner” – imperialismen och Gulfstaternas diktaturer – har genomförts. På det senaste, som hölls i Turkiet, beslutades det om ekonomiskt och ”tekniskt” stöd till de väpnade rebellerna.
Gulfstaternas styrande ser möjligheten att stärka det sunnimuslimska inflytandet (sunnimuslimerna är i majoritet i Syrien) och slå tillbaka mot Iran, som backar upp Assad. Detta är samma makter som slog ner massprotesterna i Bahrain och som är livrädda för proteströrelser i sina egna länder.
Både Arabförbundets och Kofi Annans ”fredsplaner” är i själva verket mycket begränsade. Arabförbundet ville att Assad skulle efterträdas av landets vicepresident sedan 40 år tillbaka.
Kofi Annan förespråkar ”vapenvila och dialog”, men huvudsyftet är att undvika en verklig revolution eller landets sönderfall.
Militären ska behålla sin makt även om presidenten avgår, som i Egypten. FN-planen vill genomföra detta för att undvika en verklig revolution, som i Egypten, där massorna fortsätter att kämpa och sätta press på de styrande.
Precis som fallet är i konflikten med Iran ser president Obama riskerna med ett militärt ingripande. Syrien har en helt annan militär styrka än Libyen och starka allierade i form av Iran och Hizbollah i Libanon. I fråga om Iran rapporterar Västmedia nu att Obama pressar Israel att inte attackera före presidentvalet i USA i höst. Turkiet kommer inte heller att agera utan klartecken från Washington.
Annans fredsplan kommer inte att leda till något. FN-observatörerna är maktlösa statister.
Bashar al-Assad har tagit tillbaka städer och områden som kontrollerats av rebellerna. Officiellt förespråkar också regimen någon form av ”dialog”, samt val i maj.
Men centralmakten är kraftigt försvagad och sitter inte säkert, trots sitt militära övertag. Ekonomin är i djup kris – många löntagare har inte fått ut sina löner, det råder brist på bränsle och inflationen ökar dag för dag. Offentlig service som sjukvård och skolor har brutit samman i flera städer och stadsdelar.
Perspektivet för Syrien just nu är fortsatt ökad instabilitet, med statlig repression som besvaras med terror från väpnade grupper som understöds och betalas av Gulfstaterna. I ett visst läge kan detta leda till ett öppet militärt ingripande från Väst, kanske via Turkiet.
För massorna i Syrien innebär detta fortsatt lidande. Deras alternativ består i att under svåra omständigheter bygga upp en enad rörelse över religiösa och etniska gränser, som styrs demokratiskt, som tar kontroll över vapen och kampmetoder. En rörelse av arbetare och ungdomar som litar till sin egen styrka och söker stöd från arbetare och unga internationellt, och som måste stå fri både från regimen och från imperialismen och grannstaterna.
Per-Åke Westerlund
