foto: Garry Knight / Flickr CC
Demokratisk socialism en akut nödvändighet för att rädda den enda planeten vi har.
Världens ledande politiker kommer inför det ödesdigra toppmötet om klimatet i Paris mellan den 30 november och den 12 december (COP 21) att göra allt för att ge intryck av att ha den globala uppvärmningen under kontroll och därmed undvika ett liknande fiasko som i Köpenhamn 2009. Men fakta sparkar bakut.
I samband med förra veckans förberedelsemöte i Bonn presenterade forskare från fyra tunga organisationer en granskning som visar att de nationella mål som lämnats in före den 1 september och som täcker 65 procent av världens utsläpp inte alls räcker till för att begränsa den globala uppvärmningen till de maximalt 2 °C som man sagt krävs för att undvika katastrofala konsekvenser.
– Om mötet i Paris slår fast nuvarande åtaganden till år 2030 står det klart att det blir nästan omöjligt att hålla uppvärmningen under 2 °C, och 1,5°C bortom möjlighetens gräns, förklarade Bill Hare från Climate Analytics, som därför ansåg att åtagandena i Paris bara ska gälla för tiden till år 2025 och då i en betydligt förstärkt form.
Prognosen utifrån de nu inlämnade nationella åtagandena (så kallade INDC:s) är enligt forskarna praktiskt taget densamma som vid det förberedande mötet i Lima i december 2014, då de uppskattades leda till 2,9-3°C.
– Man kunde ha förväntat sig att alla de nya klimatmålen (som inlämnats) skulle sätta världen på en lägre utsläppskurva, men det har de inte. En bidragande orsak är att Ryssland, Kanada och Nya Zeelands åtaganden inte stämmer överens med deras egna långsiktiga mål (för år 2050), kommenterade Louise Jeffrey från Potsdam Institute for Climate Impact Research.
Enligt de fyra forskargrupperna vid Climate Analytics, Ecofys, NewClimate Institute och Potsdam Institute för Climate Impact Research som tillsammans står bakom Climate Action Tracker (CAT) räcker heller inte de politiska medel som flertalet regeringar har listat för att klara sina egna mål till år 2025, möjligen med undantag för EU och Kina (!). Deras gemensamma slutsats är att Parismötet måste ge regeringarna bakläxa med krav på uppreviderade mål främst för åren 2025-2030.
Enligt CAT kommer utsläppen av växthusgaser utifrån dagens inlämnade nationella åtaganden ändå att fortsätta öka med 10-20 procent till 55-59 gigaton år 2030 (utan fungerande åtgärder kan det bli ännu sämre). Det är bara marginellt mindre än de 60-63 gigaton som dagens trender pekat emot innan de inlämnade målen.
För att klara 2 °C-målet skulle de globala utsläppen enligt CAT behöva minska med minst 10 procent till år 2030, vilket betyder ett glapp på 20-30 procent.
Andra forskare som James Hansen, den före detta chefen för NASA Goddard Institute for Space Studies, argumenterar för att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären är en säkrare och samtidigt mer alarmerande måttstock än 2 °C-målet på grund av att det smältvatten som frigörs vid polerna har en avkylande effekt på havsytans temperatur som bidrar till att även FN:s klimatpanel underskattar effekten av den globala uppvärmningen och det icke rätlinjiga tempo som istäcket kommer att brytas upp med.
I linje med detta varnar Hansen med flera för att riskerna har underskattats för en snabbare utveckling mot flera meters höjd havsyta, i likhet med vad som hände under en global uppvärmning i slutet av den geologiska perioden Eemian mellan de senaste istiderna.
Hur det än står till med detta är klimathotet redan alltför allvarligt för att kunna delegeras till de politiker, som i Paris kommer att klamra sig fast vid lika absurda som ineffektiva marknadsmetoder och falska lösningar som handel med utsläppsrätter och avskiljande och lagring av koldioxid (CCS) som argument mot ett stopp för fossila bränslen.
Hoppet står till den pånyttfödda och radikaliserade rörelse av rörelser med massiv uppslutning som än så länge mest har visat sin styrka i USA och Kanada, men som också kan börja göra avtryck i Sverige, Europa och världen runt i samband med massmobiliseringarna inför Paris den 29 november.
Ett av de senaste exemplen efter de 400 000 på New Yorks gator för ett år sedan var massmobiliseringen i Toronto den 5 juli i samband med Climate Summit of the Americas och Pan American Economic Summit då tusentals arbetare, studenter och ursprungsfolk marscherade tillsammans med unga och gamla miljöaktivister. I marschen deltog till och med olje- och gasindustrins fackföreningar.
Med ett radikalt manifest kallat Agera för att Stoppa Klimatbrotten riktat till det civila samhället uppmanar nu också hundratals internationella kändisar som bland andra Naomi Klein, Vandana Shiva, Jean Jouzel, Susan George och Desmond Tutu till en ny massaktion i Paris. Så här lyder delar av manifestet:
”Vi hyser inga illusioner. Under mer än 20 år har regeringar mötts, men utsläppen av växthusgaser har inte minskat och klimatet har fortsatt att förändras. Tröga krafter och hinder dominerar, trots att de vetenskapliga varningarna blir allt mer ödesdigra.
Detta kommer inte som någon överraskning. Årtionden av liberalisering av handel och investeringar har undergrävt staternas förmåga att konfrontera klimatkrisen. I varje skede står starka krafter – kol- och oljebolagen, agrobusinessföretagen, finansiella institutioner, dogmatiska ekonomer, skeptiker och förnekare samt regeringar som tjänar dessa intressen – i vägen eller främjar falska lösningar. Nittio företag svarar för två tredjedelar av hittillsvarande utsläpp av växthusgaser i världen. Verkliga svar på klimatförändringarna hotar deras makt och rikedom, frimarknadsideologin och de strukturer och subventioner som understödjer och garanterar dem.
Vi vet att globala företag och regeringar inte kommer att ge upp de vinster de skördar genom utvinning av kol-, gas- och oljereserver; och genom ett globalt fossilbränslebaserat industriellt jordbruk. Vår fortsatta förmåga att agera, tänka, älska, ge omsorg, arbeta, skapa, producera, begrunda och kämpa kräver att vi tvingar dem. För att kunna fortsätta att utvecklas som samhällen, individer och medborgare måste vi alla sträva efter förändring. Vår gemensamma mänsklighet och jorden kräver det […]
Konkret måste regeringarna sluta subventionera den fossila bränsleindustrin och frysa utvinningen av fossila bränslen genom att lämna kvar 80 procent av alla fossila reserver under jord.
Vi vet att detta innebär ett stort historiskt skifte. Vi kommer inte att vänta på regeringarnas tillstånd för att få det att hända. Slaveriet och apartheid upphörde inte på grund av staters beslut. Massmobiliseringar lämnade politiska ledare inget annat val.
Situationen idag är prekär. Vi har dock en unik möjlighet att återuppliva demokrati, att avveckla storföretagens politiska makt, att radikalt förvandla våra produktionsmetoder och konsumtionsmönster. Att avsluta en era präglad av fossila bränslen är ett viktigt steg mot det rättvisa och hållbara samhälle vi behöver. Vi kommer inte att förslösa denna möjlighet, i Paris eller någon annanstans, i dag eller i morgon.”
Ett lika absurt som färskt exempel på manifestets budskap är att världshandelsorganisationen WTO:s tvistelösningspanel i slutet av augusti avgjorde att Indiens stöd till ett nationellt solenergiprogram (Jawaharlal Nehru National Solar Mission) strider mot WTO:s konkurrensregler och diskriminerar mot utländska leverantörer. Indien måste nu ta bort subventionerna eller utsättas för handelssanktioner.
Låt oss tillägga att eftergifter under massans tryck är möjliga, men att det inte räcker under ett kapitalistiskt system där profitjakten hela tiden tar nya grepp. I andra former har också slaveriet och apartheid kunnat fortsätta så länge kapitalismen bestått. Mäktigare argument än i denna typ av manifest är hur som helst svåra att finna för det akuta behovet en demokratisk socialistisk samhällsomvandling, som också bygger på ett gemensamt ägande av storföretag, banker och naturresurser. ■
