Pakistan: Tiden rinner ut för desperat Musharraf (forts.)

2007-11-28 13:51:04




General Pervez Musharraf har tillkännagivit att nyval kommer att hållas innan den 9 januari nästa år som ett resultat av att pressen byggs upp såväl utanför som inom Pakistan. Han har också tillkännagivit att nationalförsamlingen och de fyra regionala församlingarna kommer att upplösas.

Detta har kommit som en stor överraskning för det styrande Pakistan Muslim League (Quaid-e-Azam) (PML-Q) och dess allierade, som ville utöka församlingarnas ämbetstid med ett år. För några dagar sedan tillkännagav Musharraf att han skulle utlysa val i februari 2008, men efter mötet med armébefälen tillkännagav han ett nytt datum.
Han vägrade dock att häva undantagstillståndet och Provisional Constitutional Order (PCO) eller att genast återupprätta konstitutionen.
Detta visar att de militära ledarna inte inser att den nuvarande situationen kan komma att råda under en lång tid framåt. Det visar också att Musharraf håller på att förlora makten och att nya maktcentra är på väg att växa fram. Nu står det klart att han vill hålla valet under PCO och undantagstillståndet. Det kommer att göra det lättare för honom att manipulera valresultatet. Han försöker att skapa ett intryck av att allt är normalt och läget under kontroll. Han verkar dock vara mycket spänd och illa till mods. Han ville använda utlysandet av valet till att avleda uppmärksamheten hos oppositionspartierna och andra delar av samhället från de nuvarande protesterna och demonstrationerna till det kommande valet.
Musharraf hoppades på att kuppen mot domarkåren och media skulle fullbordas inom några få timmar och att allting därefter skulle återgå till det normala. Händelserna har dock visat att han hade fel. Media har öppet trotsat regeringens instruktioner och toppdomare som fortfarande hålls i husarrest har kommit med mycket aggressiva uttalanden mot regimen.
PPP-ledaren Benazir Bhutto (PPP, Pakistan People’s Party, Pakistans folkparti) har också bytt ton och börjat att aggressivt bedriva kampanj mot repressionen och undantagstillståndet. Västliga imperialistiska krafter sätter också ett ökat tryck på Musharraf att återinföra konstitutionen och häva undantagstillståndet. Han har börjat inse att situationen förändras snabbt och har svarat med mer repression för att krossa oppositionen.
Efter att den nya högsta domstolen har dömt till hans förmån är det möjligt att Musharraf tar av sig uniformen och blir en civil president för ytterligare en period på fem år. En sak står dock klar; regimen kommer att bli än mer repressiv och brutal mot alla de som är emot ett militärt styre och militärens inblandning i politiken. Regimen har redan ändrat militärlagarna så att man tillåter att civilpersoner ställs inför militärdomstol för att dömas för statsfientliga aktiviteter. Dessa förändringar har också gjort att några andra försyndelser hamnar under militärlagar.

Civila inför krigsrätt

Under de nya lagarna kan civila ställas inför krigsrätt. Regimen har också ändrat press- och publiceringslagarna för att stoppa varje form av kritik emot militären, presidenten och regeringen. Straffet för att kritisera armén kommer att bli tre års fängelse. Varje form av kritik mot general Musharraf kommer att anses vara förräderi och upproriskhet. Man har infört mer repressiva åtgärder för att kuva media.
De nya domarna har redan börjat visa att de fullt ut går i etablissemangets ledband. Nu vill regimen få full kontroll över media, advokater och politiska aktivister.
Dessa repressiva åtgärder och lagar visar att regimen är rädd för ett möjligt framtida upplopp från de fattiga massornas sida.
Regimen gör alla upptänkliga ansträngningar för att skapa mer fruktan bland massorna för att hindra dem från att strömma ut på gatorna.
Under tryck från västimperialismen kommer Musharrafregimen att tvingas basera sig mer på ett civilt styre med några demokratiska drag som ett valt parlament, en civil president och en civil regering, men där militären kommer att fortsätta att dominera politiken bakom kulisserna. Med dessa nya lagar kommer Pakistan att bli som Burma.
Benazir Bhutto har ändrat sin tidigare hållning gentemot regimen och tillkännagivit att hon avbrutit förhandlingarna och avtalet med regimen.
Samma Benazir Bhutto tiggde och bad för några månader sedan de västliga imperialistiska staterna om att de skulle komma överens med Musharrafregimen. Att Benazir Bhutto nu har börjat distansera sig från regimen, beror på att hon vill ge folk intrycket av att hon är emot militärstyre. Hon var försiktig i början, men så snart Benazir Bhutto kände att Musharraf stod under tryck och verkade vara försvagad började hon utmana regimen. Nu talar hon om revolution och folkmakt för att bringa regimen på fall!
Hon vänder sig till arbetarna, studenterna, affärsmännen, småbönderna, de fattiga i städerna och massorna om att komma ut på gatorna och trotsa regimen.

Benazir Bhuttos U-sväng

Benazir Bhutto och PPP försöker på alla sätt att komma ifrån tanken att vara ett parti som stödjer regimen. Benazir Bhutto vill sätta mer tryck på regimen för att få fram fler eftergifter. Hon exploaterar till fullo situationen för att bli mer populär hos massorna så att hon har ett bättre förhandlingsläge gentemot regimen.
Massorna är dock inte redo att lita på henne än och ser med misstänksamhet på henne. Mer aggressiva kampanjer och en radikal retorik kan dock ge henne mer stöd bland massorna och ett ökat röstetal. Det står inte klart hur långt hon kan komma att gå på konfrontationsvägen.
Tillfälligvis har Benazir blivit den viktigaste oppositionsledaren och hon har vunnit sympatier hos trotsiga media och hos en trotsig intelligentia för att hon stödjer kravet på att de avsatta domarna ska återinsättas.
Hon har fått ett större självförtroende eftersom västimperialismen kritiserar Musharraf för undantagstillståndet och nedslaget mot politiskt aktiva och advokater. Nu vet hon att USA-imperialismen inte har något annat val än att stödja henne.
Det styrande PML-Q och deras allierade känner av hettan och den snabbt förändrade situationen. Ordkriget mellan PPP och PML-Q har intensifierats under de senaste dagarna. Om PPP lyckas visa upp lite styrka på gatorna, kommer trycket att öka på det regerande partiet.
Den övervägande delen av arbetarklassen och de fattiga massorna är inte redo att lita på något politiskt ledarskap eller parti. Alla vill desperat bli av med den nuvarande regimen och ingen bland de arbetande massorna kommer att ge den sitt stöd.
Det finns en utbredd ilska och ett hat mot regimen, men arbetarklassen i allmänhet är ännu inte redo att gå ut och visa sin ilska. Som vi har förklarat i tidigare artiklar (se bl a Offensiv nr 771) har folk förlorat tron på den politiska processen. De ser ingen ledning som kan förändra deras liv och förhållanden eller lösa deras grundläggande problem. Inte heller PPP och Benazir talar om ett tydligt alternativt program och system. Järnet är redo att smidas, men det finns ingen som kan agera slägga för att forma det.
En sak blir dock allt tydligare; situationen går emot en klasspolarisering och konfrontation under de närmaste åren. I caféer, hem och på arbetsplatser talas det om en revolution som den enda möjligheten att göra slut på tyranniet och repressionen. Man är inte helt medveten om vilken slags revolution som behövs och hur den ska komma till stånd, men folk verkar vara övertygade om att det är den enda utvägen.
Vulkanen av ilska och hat kan när som helst få ett utbrott, men arbetarklassen saknar det självförtroende som behövs för att ta sig an den monstruösa statsapparaten.

Mot en ny massrevolt

Situationen rör sig helt klart emot ett revolutionärt utbrott från de arbetande massornas sida. Om Musharraf lyckas hålla sig kvar vid makten några år till är det troligt att han blir dagens Ayub Khan, diktatorn som skapade möjligheter för en revolutionär förändring i slutet av 1960-talet.
En radikalisering har redan börjat äga rum bland medelklassens yngre element. Medelklassen är ryggraden i den nuvarande proteströrelsen. De allt mer självsäkra och radikaliserade grupperna i den yngre medelklassen kan ge nytt självförtroende till arbetarklassens avancerade skikt. Problemet med den nuvarande fackföreningsrörelsen är att det gamla ledarskapet och aktivisterna inte är tillräckligt självsäkra för att ta upp kampen med den regim som dominerar dem. När nu nya skikt av unga arbetare har börjat bli den aktiva delen av fackföreningsrörelsen, kommer situationen att börja förändras.
Det är inte möjligt att säga exakt när den revolutionära rörelsen kommer att ta sin början, men en sak är säker; vi rör oss tveklöst åt det hållet. De nästkommande åren kommer vi att få se början på de arbetande massornas revolutionära uppsving, eftersom det ruttna och repressiva systemet har eroderat bort och slagit sönder allt hopp om ett bättre liv under det nuvarande systemet. Det verkar inte finnas något slut på det politiska kaos och virrvarr som frambringar den ena krisen efter den andra.

Pengarna räcker inte

Livet har blivit outhärdligt under den ”fria” marknadsekonomin. De enorma, aldrig avstannande prisökningarna, som för med sig ökad misär bland de redan utfattiga massorna, liknar ingenting som folket i Pakistan tidigare upplevt. En vanlig arbetarfamilj kan inte längre ge sina barn tre mål mat om dagen. Minimilönen räcker inte till att köpa ens mjöl och curry till en genomsnittsfamilj.
Det finns ett stort behov av att bygga ett arbetarklassens massparti som skulle kunna vinna arbetarklassens och de fattiga massornas tillit. Ett sådant parti kan utgöra ett alternativ för arbetarna.
Ett parti som baserar sig på ett klart socialistiskt program och en socialistisk strategi skulle kunna leda och organisera de arbetande massornas kamp emot det feodala och kapitalistiska systemet.
Ett radikalt socialistiskt program kan vinna över den utblottade och exploaterade arbetarklassen och de fattiga massorna.
Khald Batti, Socialist Movement Pakistan, Lahore den 14 november 2007

SMP (CWI Pakistan) kämpar för:

  • Avskaffa undantagslagarna och militärregeringen: för nyval till den konstituerande församlingen.
  • Stoppa repressionen och arresteringarna; släpp alla advokater, politiska ledare och oppositionella.
  • Inga förhandlingar med regimen; inget förtroende för några överenskommelser som dikterats av imperialismen.
  • Häv förbudet mot politiska aktiviteter och garantera fackliga rättigheter.
  • Fack och arbetarorganisationer måste förbereda politiska massaktioner för att bekämpa regimen, ytterst med en generalstrejk.
  • En omedelbar prissänkning på mat och basvaror med minst 50 procent.
  • Stoppa mördandet av oskyldiga på USA-imperialismens order och i namn av kriget mot terrorismen.
  • Nej till högerextrem politisk islam, terrorism och sekterism.
  • Allomfattande kamp för en demokratisk, representativ arbetar- och bonderegering.
  • Socialistisk planering och politik för att sätta punkt för kriser och tumult.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!