Efter tio dagar tog den slut, Pappers första strejk sedan 1945.Trots att avtalet endast ger marginellt mer (0,1 procent plus en femtiolapp extra till de lågavlönade i ett mer framtungt avtal med generella påslag, samtidigt som avräkningen till pensionsavgiften har skjutits på framtiden) än de usla avtal som stått som spön i backen efter IF Metalls kapitulation och bara är lite striktare i bemanningsfrågan än för GS, hyllas strejken av talrika inlägg på Facebookgruppen Vi som stöttar Pappers förhandlare, som snabbt fick nästan 2 000 medlemmar.
Visserligen talar en och annan om en ”pyrrhusseger”, men de flesta är översvallande positiva. ”Nu måste man fixa en ny knapp, ’Stolt pappersarbetare’. Tack som fan för det jobb ni gjort i förhandlingarna”, lyder en typisk kommentar.
Reaktionerna är helt annorlunda än efter Kommunals strejk 2003, som avblåstes utan resultat just när chansen fanns till ett genombrott. Varför? Därför att bakgrunden, liksom en ”f d Pappersmedlem, numera Metall” beskriver, är en annan: ”Ett av de minsta fackförbunden sätter ner foten och vägrar att låta Svenskt Näringsliv diktera villkoren. Starkt jobbat av er i Pappers, nu får… LO något att analysera: värdet av en strejk, en kämpande organisation… en demokratisk or- ganisation där medlemmar har ett stort inflytande.”
Pappers förhandlare kan med viss rätt peka på svårigheten, då förhandlingarna blockerades av att 24 av 25 avtal inom industrin redan hamnat lägre: ”Vi har i alla fall slagit igenom industrinormen, och det är en bragd bara det”.
Pappers har också skapat respekt av det enkla skälet att man i alla fall vågade ge fingret åt de andras kapitulation och det alltmer förkvävande arbetsgivarväldet bakom Svenskt Näringsliv, som trots tiotusentals uppsagda ger feta utdelningar, bonusar och löner till aktieägare och direktörer.
Ändå är det, som visas av SCA:s kvartalsvinst på 1,5 miljarder kronor och tro på höjda papperspriser, arbetsgivarna som vunnit i pengar. Svårigheterna lär därför inte bli mindre för de som återstår, även om det aldrig går att räkna ut Elektrikerna.
Allra viktigast vore om Kommunal lagom innan valet skulle ta fasta på den respekt som Pappers vunnit och överraska genom att ta en strid för fasta jobb och rätt till heltid. Därmed skulle fokus åter riktas mot det gungfly av visstids-, vikariats- och deltidsjobb som till och med fått EU-kommissionen att peka ut Sverige som en värsting när det gäller att trixa runt med otrygga anställningar hur länge som helst.
Sverige präglas sedan länge av en ensidig klasskamp där intiativet ligger hos kapitalägarna och deras politiska högeralli- ans. Detta demonstrerades också tydligt av Svenskt Näringslivs helsidesannonser där Pappers och Elektrikerna läxades upp som ett par bus- ungar i den gamla tidens skola för att ”de vägrar inse det alla andra fackliga organisationer inser: fack som har stor makt måste också ta ansvar”.
Ändå visar stödet för Pappers och Elektrikerna, som i alla fall delvis har plogats av Lagenaarbetarnas vilda strejk och Jobbupproret, att det finns ett växande socialt missnöje underifrån – med Pappersstrejken som en första stormsvala.
Läget på till exempel Lagenas lager, där varje dag fyra bemanningsföretag konkurrerar om jobben med den egna personalen, eller på krogen Berns där papperslösa som försökt organisera sig sparkats, är en varning för det 1920-talsliknande tillstånd som på nytt kan breda ut sig på hela arbetsmarknaden utan en massiv motrörelse.
Årets avtalsrörelse visar att facken nu måste slåss för sin egen överlevnad. Frågan om de otrygga jobben har väckts, men inte lösts. Offensiv/ RS manar därför till bredast möjliga samling av krafter som kan och vill bidra till en proteströrelse som också tar sikte på det trängande behovet av demokratiska och kämpande fackfö-reningar.
