Som väntat har Plannja och dess ägare SSAB meddelat att huvuddelen av produktionen flyttas från Luleå till Järnforsen i Småland. Drygt 100 jobb försvinner direkt, men många tror att detta bara är början till att Plannja helt lämnar Luleå. Hur många jobb som återuppstår i Järnforsen är oklart. Än finns dock chansen att stoppa flytten.
– Redan när första beskedet kom före jul skulle en massiv mobilisering av medlemmarna ha satts igång. Kampviljan har varit stor. Den taktik som facket valt, att sitta snällt och bara vänta på löntagarkonsulten och förhandlingar, har varit en katastrof. Argumentet att det skulle bli ”prestige” om det blev protester håller inte.
– Prestige blev det redan i höstas när Plannjaledningen meddelade planerna. Flytten handlar förstås i grunden om att ledningen tror att den långsiktigt maximerar vinsten för ägarna, säger Helena Söderström, medlem i Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och lokalvårdare som deltog i den kamp som trots ”prestigen” tvingade S-ledningen i Luleå att dra tillba-ka privatiseringen av lokalvården.
Sopåkarna i Stockholm förhandlade i mer är ett år om de orimliga arbetsvillkoren, men det som till slut fick till någon förändring var en tvådagarsstrejk.
På Irland och i England har arbetare strejkat och ockuperat fabriker som ett direkt svar på beslut om nedläggning och räddat hundratals jobb.
Än är det inte för sent att agera. Så länge maskiner och utrustning står kvar i Luleå är besluten ”bara” text på ett papper som kan ändras. Det som skulle behövas nu är ett stormöte för alla anställda vars enda punkt på dagordningen är att diskutera vad som kan göras för att rädda jobben, nu när förhandlingstaktiken visat sig vara helt resultatlös.
SSAB:s miljardutdelning till ägarna, bonusar och samtidiga varsel måste komma fram i ljuset.
På sex år har ägarna dränerat före-taget på 11 miljarder kronor i utdelningar och återköpsprogram.
Det motsvarar lönerna till alla företagets anställda (inklusive Plannja) i över två år! När krisen nu slår tar de inget ansvar, utan istället är det arbetarna som ska betala.
Ett första steg skulle kunna vara en demonstration för jobben, dit alla SSAB-arbetare, andra fackföreningar och organisationer som stödjer kampen och alla lulebor bjuds in.
Demonstrationen skulle även kunna skicka en kraftig protest mot envisa rykten om lönesänkningar vid SSAB.
Samtidigt behövs aktioner som svider för Plannjas och SSABs ägare. Även om strejker och ockupationer kan kännas långt borta måste frågan ställas vad som behövs för att behålla jobben och vad man har att förlora på att agera.
Rättvisepartiet Socialisterna ger allt stöd till Plannjaarbetarna och kampen för jobben.
Löntagarna ska inte betala kapitalismens kris medan direktörer och kapitalister fortsätter med bonusar och aktieutdelningar.
Jonas Brännberg
