foto: Wikimedia Commons / Staboslaw
Missnöjet mot den polska högerpolitiken växer och tog sig i somras uttryck i stora massprotester.
Polens styrande parti Lag och rättvisa har under de senaste två åren orsakat den ena proteströrelsen efter den andra. Men till följd av ett antal populära sociala reformer har regeringens lyckats behålla stödet bland grupper av arbetare samtidigt som dess reaktionära och bonapartiska åtgärder gör delar av den urbana medelklassen och i allt högre grad de unga fientligt inställda.
I kampen mot regeringen har viktiga delsegrar inkasserats, som ger nya möjligheter att bygga en vänsterkraft i Polen.
Parlamentet röstade i juli i år igenom ett nytt lagförslag som avser att få justitieministerns vilja överordnad både domstolarna och förvattningsdomstolen. Detta utlöste en proteströrelse som fick till följd att president Andrzej Duda lade in sitt veto mot delar av lagförslaget, trots att han valdes på Lag och rättvisas program.
Lag och rättvisa, som leds av Jaroslaw Kaczynski, kom till makten efter den våg av besvikelse och ilska som följde efter två årtionden av nyliberal kapitalism i Polen,.
Den nya Lag och rättvisa-regeringen genomförde sociala reformer, som barnbidrag och minimilön samt lovade att sänka pensionsåldern. Samtidigt framställde de sig som en regering som tog itu med uppgiften att utveckla en självständig polsk kapitalism. En uppgift som partiet anser rättfärdigar utrensningar inom staten och att man tar kontroll över rättsväsendet.
När parlamentet 2016 ändrade författningsdomstolens sammansättning utbröt regeringsfientliga protester och ”Kommitén för demokratins försvar” (KOD) bildades. Men de som KOD lyckades mobilisera var nästan uteslutande äldre och i huvudsak från medelklassen. Få unga var närvarande på gatorna. KOD tappade till slut farten och dess ledning kollapsade i käbbel och korruptionsskandaler.
Situationen förändrades dock efter ett försök att avskaffa rätten till abort. Konservativa påtryckningsgrupper lyckades med att få upp ett totalt abortförbud till diskussion inom regeringen och bland ledande Lag och rättvisa-politiker. En omfattande opposition strömmade ut på gatorna, med massiva demonstrationer av huvudsakligen unga kvinnor. Många nya blev inblandade i kampen och lagförslaget om abortförbud drogs tillbaka.
När regeringen ville gå vidare i sin strävan att ta kontrollen över rättsväsendet och ge justiministern rätt att avsätta och utse domare, inkluderat i Högsta domstolen, började en ny proteströrelse växa fram. Juli blev en månad av protester. Rörelsen mot regeringens nya rättsordning attraherade, till skillnad från tidigare KOD-protester, ungdomar som oroade sig inför utsikterna av ett auktoritärt styre. En del av de allra första demonstrationerna organiserades av vänstern, som den gemensamma protesten från Razempartiet och fackföreningsfederationen OPZZ, tillsammans med andra vänstergrupper.
Röster från liberalerna uppmanade vänstern, när rörelsen började växa, att ansluta sig till de kapitalistiska partierna i en gemensam front för att ”rädda demokratin”. Samtidigt utövade de påtryckningar på vänstern att inte resa någon som helst kritik mot kapitalistiska partners (och därför inte heller av det rådande icke fungerande systemet). Detta accepterades dessvärre av Razem.
De kapitalistiska politikerna tog första bästa tilllfälle i akt att bedra vänstern genom att inte tillåta vänsterrepresentanter att tala på ett massmöte. Liberala politiker kämpade vid flera tillfällen för att undertrycka rörelsens mer ungdomliga- och vänsterelement, till exempel genom att förbjuda eller begränsa närvaron av hbtq-flaggor under möten.
Dessa händelser öppnade upp en diskussion, i synnerhet bland Razemaktivister, en del kvinnorättsgrupper och vänsterintellektuella om hur en mer ihärdig strid ska utkämpas för att inte få demokratiska krav begravda under nyliberala ledares agenda.
Efter en vecka av dagliga protester och mobiliseringar i juli lade president Duda in ett veto mot två av de tre lagförslagen om reformer på det juridiska området. Utrensningen av rådet och Högsta domstolen slopades, medan en del administrativa förändringar kvarstod (vilket gjorde det möjligt för Lag och rättvisa att iscensätta ytterligare en del attacker). Det överraskade många, då president Duda i allmänt anses vara Kaczynskis ”verkställare”.
Det är en öppen fråga om vetot var Dudas försök till oberoende, ett politiskt knep eller ett tidigt tecken på sprickor inom det styrande partiet. Inom samhället i stort uppfattades vetot som en seger eller snarare som en bra kompromiss och rörelsen upplöstes.
Under rörelsens allra sista tid ville delar av vänstern ha en mer självständig ställning gentemot liberalerna. En Razempartiavdelning i Krakow uppmanade till en demonstration för demokratiska rättigheter, kvinnors rättigheter, miljön, hbtq-frågor och så vidare. Alternatywa Socjalistyczna deltog i den koalition som organiserade demonstrationen.
Under manifestationen sade vi att dagens nyliberala ”försvarare av demokratin” så sent som igår tog bort aborträtten, argumenterade mot rätten att organisera fackföreningar och ruinerade hela samhällen med sin ekonomiska politik.
CWI i Polen uppmanade till en självständig vänsterkamp för demokratiska rättigheter, med vilket vi inte menar försvar av kapitalistiska domstolar utan kamp för kvinnors rättigheter, mot rasism och mot regeringens kontroll över media.
Vårt tal och våra paroller på manifestationen cirkulerades vitt och brett online, vilket sparkade igång en debatt i de progressiva leden. Styrkan i de positioner vi uttryckte ledde till en del sympati från vänstern i fråga om vår ”ihärdighet”, men också till hysteriska fördömanden och attacker från liberala kretsar som endast är intresserade av att upprätthålla ett oförändrat läge. Den regionala KOD-avdelningen stormade iväg från manifestationen och uttalande sig sedan emot vår medverkan i rörelsen. Detta ledde i sin tur till att två artiklar om Alternatywa Socjalistyczna publicerades i Polens största liberala dagstidning, ”Gazeta Wyborcza” (en rapport i den lokala utgåvan och en andra – full av förtal – i riksupplagan).
Den uppmärksamhet som våra idéer fick gav oss möjlighet att lyfta fram våra krav. Det kommer att komma nya rörelser – nya attacker på kvinnors rättigheter hotar och utbildningen kommer att bli föremål för reaktionära utbildningsprogram.
Motståndet kommer att växa, men en ”prodemokratisk” rörelse ledd av den kapitalistiska misärens arkitekter, blinda för de verkliga orsakerna till de nationalistiska och populistiska krafterna, kan naturligtvis inte attrahera arbetarklassen. Vänstern och arbetarrörelsen bör leda dessa strider, men också leda arbetarklassen ut ur dödläget mellan reaktionära och nyliberaler genom att visa på en socialistisk väg framåt. ■
